Jag har några favoritlåtar som ligger mig nära om hjärtat, som handlar om kärlek och som ger mig lugn.
Det här är en av dem. Får mig att tänka på en speciell person som jag har haft turen att få träffa och komma nära.
Trevlig helg på er!
Kungarna från Broadway
Den här plattan med Eldkvarn är ren musikalisk kärlek för mig. Den har så mycket, så många stämningsfulla låtar, så mycket känslor, inbäddad i sig.
Jag har inte lyssnat på just albumet i sig som besatt när den var ny, men jag lyssnade mycket på liveskivan Cirkus Broadway med många av låtarna från albumet.
När jag nu återlyssnar på Kungarna från Broadway är det mycket känslor. Inte alla låtar är starka men många.
Småstadskväll, Kungarna från Broadway, Nerför floden, Kärlekens tunga…
”Du stal gitarrerna, jag tog sångerna”…. om bandets uppkomst. Fint, vackert, vemodigt.
Rain Man igen
Ser om en gammal film med äldste sonen. Som ofta visar stort intresse för när jag nämner någon film han aldrig sett eller hört talas om. Det blir ofta någon som jag håller högt, från senaste 30 åren… men det är roligt! Han har så mycket osett, kul att få tipsa. Vi såg tidigare bland annat En kvinnas doft.
Igår såg vi Rain Man (med Dustin Hoffman, Tom Cruise, Valeria Golino). Den kom på tal efter att jag nämnt någon scen ur filmen för mina barn, den där Raymond på en sekund ser exakt hur många tandpetare som ramlat ut på golvet. På grund av att han har ett syndrom där han har speciella talanger, men stora svagheter vad gäller kommunikation och vanligt liv.
Filmen var intressant att se om. Jag störde mig ganska mycket på Tom Cruises överspel och karaktärens själviskhet i samband med att bli utan ett arv, under främst första halvan av filmen. Men jag inser att det ingick i planen av filmskaparen regissör Barry Levinson för att visa hur Charlie Babbitt förändrades av mötet med sin autistiske nyfunne bror, Raymond. Där båda under en lång bilresa genom USA utvecklas av varandras sällskap.
Ögonblicket där de får riktig kontakt som bröder är fin än idag. Jag blev lite tårögd, faktiskt. Scenen i badrummet, där lillebror förstår att det han trott varit en barnfantasi, Rain Man, var faktiskt Raymond, hans storebror som sjöng för honom som tvååring. Innan Raymond blev placerad på anstalt, för att han kunde vara farlig för den lille.
Några fler filmer jag vill få min son, eller flera av mina söner, att upptäcka är exempelvis Döda poeters sällskap, Gilbert Grape, med flera…
Minnen av Gösta Linderholm
Jag är ju för ung för att ha diggat Gösta Linderholm på allvar under min uppväxt, det var ju de äldres musik tyckte man då. Nu har jag passerat 50-strecket själv, och inser att jag har minnen av hans glada röst och melodier, från uppväxten. Det var nog sånt som lirades i SVT i helgkvällarnas underhållningsprogram, och i ”melodiradion” eller på Svensktoppen. Minns någon refräng som vi fnissade åt: ”dina trosor blev kvar på liiiiinan”…
Så mycket kärlek, livslust, nostalgi och vemod i hans sångtexter och känslosamt fina melodier. Men kanske mest, glädjen! Hoppla, vi lever!
Blir lite rörd över den här snabba genomgången av glad musik och levnadsglad musiker – Gösta Linderholm. Får mig också lite att tänka på en glad musikman i min tidigare närhet, en äldre person som tyvärr demensen tagit allt mer. Det här var precis hans melodi också.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/gosta-linderholm-har-dott
När jag sa ajabaja om Dubai
Ser att en gammal tidningschef fått nytt jobb. Minns när jag fick honom att tappa masken lite en gång. Han var f d journalist som bytte fokus och blev VD för mediekoncernen.
Tog med sig annonspersonal och annonskunder på en weekendresa till Dubai. Ingen ovanlighet med sådana jipporesor. Givetvis var vi som journalister, som aldrig får åka på sådana resor med jobbet, lite sura på att annonsfolket åker hit och dit i tjänsten medan journalisterna som gör produkten till något mer än ett annonsblad aldrig kan åka någonstans och festa loss i tjänsten. För det är ju vad det handlade om. Lite av mutresa med annonskunderna. Annonsavdelningen drar in pengarna, jovisst. Redaktionen gör produkten relevant och intressant att annonsera i, är motargumentet.
Nåväl. Jag mejlade VD:n efter resan och frågade om han insåg att han som ledare för ett företag inom fria pressen åkte med kunder till ett land utan fria massmedier där staten har rätt att censurera. Han blev paff tror jag, han tog upp det med mig i matsalen minns jag. Och sa att han skulle tänka på det i fortsättningen.
Hah! Lätt att bli fartblind när man har ekonomiansvaret men har släppt journalistiken. En trevlig tripp till Dubai, jodå, och en annan dag kan man tala fint om fri press….
Länk till Utrikespolitiska institutet: Förenade Arabemiraten/Demokrati och rättigheter.
Informationsöverflödet och chefer som gärna skriver långa veckobrev
Jag jobbar på en stor arbetsplats som finns på många orter. Det är många chefer. Många chefer innebär att mycket information ska spridas. Och många chefer tycker att det är en bra idé att skriva långa veckobrev. Gärna samtidigt. Gärna sent på eftermiddagen, i slutet av veckan/inför en storhelg.
Ni fattar. I en intensiv arbetsverklighet som snurrar på hela tiden, är det krävande och blir lätt bortprioriterat att läsa igenom långa brev från chefer, som dessutom sitter långt ifrån en och har ett helt annat perspektiv av vad det är vi jobbar med.
Det kan ligga tre långa veckobrev i mejlboxen en sen fredageftermiddag nära 17-slaget. Om man jobbar kväll, så kanske man kan läsa något eller några av dem. Om man tror att de är viktiga, ibland är det uppenbart oviktigt för min specifika roll. Om man är ledig, så kanske man helt missar veckobreven i mejlskörden. Om man just gått av sitt pass, lär man också kunna missa dem…
Så jag erkänner. Jag läser inte alla veckobrev alltid. En del, ibland, men inte jämt. Det är säkert illojalt av mig. Men jag kan tycka motsatsen också: att chefer som skriver långa veckobrev tänker fel. Måste de skicka ut dem, i långskriven form och till flera tusen anställda, varje vecka eller inför varje helg? Är det viktig information alla gånger? Berör den alla? Svaret är ofta: nej. Och ofta har cheferna fokus på en grupp medarbetare som syns och hörs mycket, inte på alla de andra som gör minst lika viktiga uppgifter men som inte är affischnamnen utåt.
Lite för ofta så vill höga chefer berätta hur duktiga vi är. Fast de egentligen har ganska dålig koll tror jag, på vad vi var och en verkligen gör och presterar, vad vi levererar, hur vi räddar situationer och hur vi ser till att resultatet utåt är så mycket bättre än det kanske var innan exempelvis jag la mina vantar på att putsa till det.
Lite tror jag också att chefer vill bekräfta sin egen roll genom veckobreven… Sånt kan jag fundera kring. Men nu ska jag fortsätta jobba….
Lillejul
Kort bara. Firade en liten för-jul med två av tre tonårsgrabbar. (Tredje äldsten tyvärr i karantän hos flickväns familj…)
Enkelt och skönt, lite som det skulle räcka med att ha det även på julafton…
• God mat, en rätt. Laxpaj och sallad.
• Kort paus, kaffebryggning, omgruppering till soffan, smågott fram.
• Liten klapputdelning.
• Julfilm, klassiker från -83, Ombytta roller. De yngre garvade. Den är ju lite åldrad, men funkade.
Slut, var och en till sitt.
Helt okej trevlig kväll med pojkarna om jag ska säga. Somnar proppmätt och rätt nöjd efter några avsnitt Brooklyn 99 på Netflix.
Innan dessa punkter revs av kom min afghanske unge kompis förbi med lite choklad som julklapp. Han ska göra en resa. Tillbaka… med bävan och många tankar i huvudet önskar jag honom lycka till. Hans mor är svårt sjuk och han kan inte göra annat säger han. Hoppas på hans återseende om en månad. Han har inte varit där sedan 2015.
Blir nog bra i jul
Jul ska firas. Första gången sedan jag blev pappa för över 19 år sedan blir det utan de tre egna barnen. Känns både lite konstigt och vemodigt, och inte så farligt ändå. För jag ska vara med min käresta och hennes barn. Blir mysigt, men nytt. Och jag vet att mina barn har det bra också.
Har haft hand om julfirandet på egen hand med barnen tre jular i rad. Nu får den andra föräldern dra det så kallade jullasset.
Ifjol blev jag lite desperat och tog bilen med kidsen till en halvt närbelägen stad där en syster med familj bor. Vi firade med dem, trevligt men mest i minnet fastnade det trista att alla tre barnen blev kraftigt katt-allergiska… fick byta sov-ställe mitt i natten på julaftonens sena timme.
Nå, det gick okej till sist. Men många mil i bil på julhelgen blev det. Desto mindre denna jul, av flera skäl men pandemin gör ju sitt för att hålla oss alla hemma i små kretsar….
Skrev ett längre och lite mörkare inlägg ifjol på detta tema.
Nä nu kör vi lite klassiska Christmas crooners och slappnar av!
Lumpen nu och då
Sakernas tillstånd har fått mig att fundera lite och minnas tillbaka den tid jag hade i det militära som 18-19-åring – tio månaders jägartjänst.
Dels har jag en son som frivilligt gör värnplikten nu, på en tjänst i norra Sverige. Ganska tuff tjänst. Dels har jag återanknutit till militära minnen genom att ansluta till en Facebook-grupp för de som gjorde värnplikten i Kiruna tidigare, då regementet fanns kvar.
Rapporteringen om tvivelaktiga beteenden på K3 i Karlsborg senaste tiden har också fått mig att tänka. Hur var det när jag gjorde lumpen? Det var aldrig så illa som det beskrivs nu, i just mitt fall. De flesta befälen var helt okej, några riktigt bra och roliga, några mest lite konstiga. Det var första veckorna det var jobbigast, när man inte riktigt förstod och visste, och unga befäl tog chansen att vara lite extra stränga. Men det var inga direkta övertramp vad jag kan minnas, vad jag upplevde.
Samtidigt, det som hojtas om i militära facebookgrupper med gamla stötar som minns hur det var förr, är inte så upplyftande. Det skriv saker om att dagens värnpliktiga är ena softa stycken, inga tuffingar som när vi gjorde lumpen, nej då. Vi kunde minsann härda ut utan att klaga, idag är de lättkränkta och mesiga, riktiga syltryggar.
Så går de på, gubbarna och karlarna som gjort lumpen i närtid eller forntid. Jag hör väl mera till forntid, jag var med under Sovjet-eran några år innan sammanbrottet. Före nedrustningen. Jag har tänkt på att det jag upplevde i lumpen verkar ha varit mindre krävande eller åtminstone inte värre än det min son berättar om, och de övningar han går igenom. Jag säger det till honom: du har det tuffare än jag hade det.
För jag hade en signalistbefattning, eller telegrafist närmare bestämt, som krävde mycket lektionsutbildning, och innebar stabstjänst under övningar. Visst, ibland var det jobbigt och jävligt. Man frös, man hungrade, man blev matt, trött och hade koma. Det var jägarmarscher och Öde-övningar. Mycket var bara segt och trist. Och en del var riktigt kul, man minns ju lätt det roliga som bekant…
Jag gjorde erfarenheter och bekantskaper som formade mig, delvis åtminstone. En del människor minns jag med värme, andra med kyla, någon gick bort alldeles för ung, bara några år senare. En ung mans liv till spillo, det var en smart gosse, bäst i vår lilla grupp, han kunde ha blivit nästan vad som helst.
Nu sitter jag och jobbar, och spelar musik i lurar för att stänga hushållsbullret ute (jo, jobbar ju hemma). Det glider in på George Michael, och en låt som jag minns starkt från lumparåret. Vi var ju en drös från norra Sverige som mixades upp med en hel hoper killar från Mälardalen. Ganska starka kontraster på många vis.
En lite mysko men självsäker 08-kille minns jag diggade George Michael. Balladen One More Try, jag minns inte men kanske han rent av sjöng på den. Eller så spelade han den titt som tätt i någon band/cd-spelare. Lustigt att jag minns det. Eller – jo! Kanske han spelade den på ”markan”, stället vi hängde på under lunchraster och efter tjänstgöringen. Det fanns faktiskt en jukebox! Herregud, vad jag är gammal, inser jag…. hittar man jukeboxar nuförtiden, alls?
Nå, jag minns hur vi trötta efter förmiddagens entoniga telegrafi-lektioner (vi lyssnade på pip hela dagarna) åt lunch, och sedan hängde på markan där jag köpte varm choklad och mini-chipspåsar. Blaskig varm automat-choklad och dillchips vill jag nog aldrig mixa igen…. och vissa kompisar, särskilt en, gick alltid och la sig framför en tv i ett angränsande tv-rum och slötittade på tecknat. Tills lunchen var över och vi återgick till pipandet i lurar några timmar till….
Inte vet jag. Det var lärorikt, en hel del, men man förstod nog inte riktigt allvaret ändå. Trots att man var mitt uppe i det.
Visst, jag tror att man som ung idag ändå inte vet riktigt vad man gett sig in på, och det hade nog inte jag heller insett förrän senare. Allvaret, döden i ens händer, plikten, uppoffringen det skulle kunna innebära, att dö för sitt land. Samtidigt, så tror jag att dagens värnpliktiga, de som valt själva, både killar och tjejer, är nog så kapabla och kanske bättre lämpade, än många som tvingades göra lumpen förr i tiden.
Hellman
Jag kan nog inte riktigt fatta själv hur mycket den där skivan betydde för mig.
Texterna, refrängerna, den udda sångstilen. En liten ung kille med glasögon och gitarr som välte allt vad pop-musik hette över ända. Sjöng som ingen annan, andades helt fel men rätt ändå mellan orden, mitt i orden…
Lyssnar med stor behållning på dokumentären om Jakob Hellmans legendariska och enda platta ”…och stora havet”.
Fina ärliga intervjuer, både med studiomusiker om den knepiga inspelningen med en säregen soloartist, och med Jakob Hellman själv. Han säger att han numera känner sig som en lyxhustru till sitt album, snarare än som en kompis.
Här är programmet:
Musikdokumentär: Jakob Hellman
Skrev lite om Hellman för länge sedan, hittas här.
