Sitter och jobbar hemmavid. Ute skiner vårsolen, det slaskar lite för tidigt, våren borde inte vara så långt gången redan där jag bor. Spelar Björk, får minnen från en vinter och vår som jag nog aldrig upplever igen. Den var unik.
Jag var stugvärd i fjällen, kan ha skrivit något inlägg om det här tidigare år också… hade kommit in på en utbildning, men fick chans att vara stugvärd. Jag tog den, fick tilldelat mig ansvar för en STF-stuga på avlägsen plats, på sidan om Kungsleden, i Kirunafjällen. Utkörd med snöskoter i februari, hämtad med helikopter i maj. Över tre månader på egen hand i en fjällstuga. Långt innan man var mobiltelefon-beroende/utrustad. Radio, norska sändningar, samt en nödtelefon, var min kommunikation. Och brev, om man fick skicka med någon gäst eller fick ta emot från någon som snällt nog blev budbärare över fjällen till min ensliga belägenhet.
Det var helt fantastiskt. En paus i livet. Så mycket naturupplevelser. Så… nära livet på något vis. Jag var en hel del ensam men det var skönt, och jag behövde det nog. Hade en del att grunna på. Det vanliga, brusten kärlek och sånt, hehe… Fick jobba med kroppen, göra konkreta saker, jobba med ved och snö, städa, reparera. Konstruktivt och tillfredställande jobb. Mycket tid att läsa, åka skidor, vara ute. Uppleva naturens och vädrets växlingar. Fri tid. Mycket fri tid.
Jag mötte också många människor, några kom jag att språka mer med men många kom, sov och åkte vidare. Som det är i en fjällstuga. Trevligt folk, de allra flesta. Människor som tagit en vecka ledigt från sitt vardagsliv. Jag hade tagit tre månader, jag.
Det var fantastiska vårdagar med långtur på skidor, jag tillryggalade miltal efter miltal och blev både stark och seg. Hade en period en lånehund hos mig, fantastiskt fint sällskap. En engelsk setter som gästade mig i fyra veckor. En härlig tid. Vi var ute i stormväder och i solsken, på turer nära och långt bort.
Det var en resa från bister kall midvinterstorm då jag blev utkörd på skoterkälke, till vårens ankomst och snösmältning, till sist förfallsperioden då det knappt gick att ta sig fram på grund av smältvattnet. Då kom helikoptern och lyfte ned mig från den höga fjälldalens fortfarande vita vyer, ned till barmarken nere vid landsvägen dit helikopter förde mig. En konstig känsla att vara van vid att allt är vitt, till att plötsligt fanns det andra färger omkring en…
Jag spelade min walkman ofta på mina långa soloturer i solgassande snövita fjäll på de många vårturena. Bland annat hade jag laddat upp med Björks bästa låtar på en kassett. På en annan spelade jag mycket Housemartins, ytterligare någon hade bandet James bästa låtar. Ni vet, hur låtar kan smälta ihop med minnen så att hör man låten, minns man. Och ser man vyn, hör man låten i sitt huvud.
Livet blev ett annat sedan, och mycket blev mer komplicerat, så klart alltid utvecklande att stadga sig och bilda familj och hela den biten. Men svårare att ägna sig åt sådana här egotrippar – tre månader i fjällen under vårtid… jag minns och drömmer mig tillbaka. Kanske gör jag det igen när några år till gått och inga barn längre är under mina ansvarsvingar.
Fjällen finns kvar.