Note to self om alltings skörhet – och akta dej för alkoholen

Allt man har och tar för givet kan hastigt kastas över ända. Försvinna, bli svårt att få tillbaka, att reparera.

En arbetskamrats öde ger en besk påminnelse om detta.

Mina stundtals irriterande små bekymmer bleknar när jag jämför med kollegans.

En slitvarg på jobbet med höga ambitioner och hög position. Plötsligt är han ute ur leken, satt i karantän, tagen ur aktiv tjänst. Karriär, familj. Allt rasade.

Oklart hur framtiden ser ut men han har tuffa månader och år framför sig. Ett åtal, en rättsprocess.

Utan att veta allt kan man inte säga så mycket. Men ett är klart. Även den mest perfekta fasaden av ett intensivt och framgångsrikt liv kan spricka, dölja problem och skavanker. När allt havererar och både familjeliv och som följd även jobb rämnar. Vad är man då? Vad har man då?

Jag påminns om hur tunn tråden är. Man måste sköta sig, skärpa sig, balansera rätt. Hela tiden.

Se upp med alkoholen. Ett misstag kan få fatala följder. För ens liv. För ens närståendes liv. Skapa ett vägskäl, ett Före och ett Efter.

Fars dag överallt

Jo, enligt kalender och kommersiella intressenter så var det Fars dag i söndags.

Hos oss var firandet, om man säger, tämligen mediokert. Inga barn hade direkt koll eller tänkt ut något.

En sa spontant grattis (efter en titt på telefonen där det troligen syntes en pushnotis om dagens begivenhet). De två andra fick jag skämtsamt leda in på att komma på detta specifika med dagen, mest för att de inte skulle känna sig bortgjorda senare då min flickvän kom med gofika. Hon den rara människan har tradition av att Fars dag alltid firas rejält, nämligen. Hennes är dock bortgången, likaså hennes barns far. En känslosam dag.

* * *

Ingen fara med detta, mina barns nollkoll inför Fars dag… Men lite komiskt. Och samtidigt, inte så lite hysteri i de sociala medierna. Vilken pappa firades bäst? Vilket ”barn” hyllade pappa mest hjärtevärmande? Gärna tårdrypande kärleksförklaringar! Kolla scrolla kolla scrolla…. bilder på fäder av alla de slag och alla är de fantastiska…

* * *

Hade en trevlig kväll med kidsen och flickvän med barn. Gott så. Och skickade ett mejl med en hälsning till min egen far. Kändes bäst så. Svårt att veta, han har alltid fnyst åt Fars dag, samtidigt blivit lite gladare åt det på senare år (han närmar sej de 90). Mina syskon hörde av sej – och jag tror inte att han bockar av en checklista över vilka som ringt. (Kan ha fel).

Nu fick han förhoppningsvis via sin hustru, min datorkunnigare mor, läsa några fina minnen som jag haft med honom på dagsturer i fjällen.

Man vill, man klurar, man tvekar, man backar

Julfirande.

De som blir jublande glada och förväntansfulla över det ordet, räck upp handen.

Nej, inte ni som fortfarande är barn. Ni ska känna så. Förhoppningsvis.

De vuxna som älskar jul – jag avundas er.

Kanske har ni härliga gemenskaper kring jul. Som på film. Släkt, vänner, syskon med familjer. Ljus, god mat, dryck, skratt, gemyt. Alla bidrar och gör det till något avslappnat och mysigt.

Nä. Mej lurar ni inte.

Det är två månader dit. Jag har övervägt att dra med barnen till mina åldriga föräldrar långt uppe i norr. Träffa syskons familjer i samma veva.

Jag har grubblat. Tänkt. Sovit dåligt. Insett, tror jag. Det blir inte bra. Gamla föräldrar som invaderas av tonårsbarn och en son (jag) som ska fixa all mat kring julen. På bortaplan, känsla av att vara i vägen och göra fel.

Nej.

Det får vara. Julen blir en anspänning där allt läggs på mej: lång bilresa, massa matfix, se till att det funkar friktionsfritt, helst lämna snart så att de får frid igen.

Jag orkar nog inte det utan risk för sammanbrott…

Blir sannolikt istället tredje julen hemma hos mej, själv med de tre fina ungdomarna. Bara jag som vuxen. Blir väl så gott det kan bli, efter bästa förmåga. Mer än så blir det inte.

Man kan känna lite sorg över hur liten familj det är. Den andra föräldern har haft sina skäl varje år, detta år reser hon bort utomlands med sambo. Well, jag säger inget om det.

Min käresta har resplaner till släkt. Gott så. Dumt att ändra invanda julplaner om man ser till barnen, hennes barn.

Nå. Julen i mitt liv är numera en oundviklig fas att passera varje år. Det är ingen efterlängtad storhelg. Det bara är.

Sedan är det över. Lättnaden i mellandagarna är obeskrivlig.

(Fast några saker är fina också. Som julpromenad ihop. Och när allt är fixat och man bara kan relaxa i ett par dagar. Får en hyfsad veckoledighet och det är guld. Men jag tycker vuxenlivet med barn och jul blev mer stress än kul).

Klimatfrågan

Läser om klimatet. Oroas. Det skaver. Greta. Trump. Högern. Nationalisterna. Förnekarna. Massrörelsen.

Hur ska det gå?

En opinionsartikel i New Yorker påtalar: när ska vi sluta låtsas? Låtsas att det inte är för sent, menar skribenten Jonathan Franzen. Optimisterna som talar om att nå mål som redan är körda enligt Franzen. Det går inte att vända, trots alla åtgärder går det för sakta, kanske är det omöjligt att stoppa den enorma klimatförändring som har inletts. För många som vägrar, som arbetar emot, som inte går att nå med rationella argument.

Deppigt, jo. Men, skribenten har en poäng. Lite av bryta ihop och komma igen. Börja ställa om för den katastrof som kommer, även om inte alla drabbas och inte alla lika mycket. Att fortsätta försöka minska utsläppen av koldioxid även om det är för sent att stoppa apokalypsen. För att det är rätt. Det rätta. Om det ger lite effekt i fördröjt kaos så är det värt, menar Jonathan Franzen.

Intressanta tankar här om att värna det civiliserade samhället som klimataktion:

In times of increasing chaos, people seek protection in tribalism and armed force, rather than in the rule of law, and our best defense against this kind of dystopia is to maintain functioning democracies, functioning legal systems, functioning communities. In this respect, any movement toward a more just and civil society can now be considered a meaningful climate action. 

90’s in replay

Återfaller i musik från min vuxna ungdomstid. Nostalgin som överfaller en… ljuvt, bittert, minnen, kärlekar och brustna drömmar, helt enkelt en del av mej, min tid mellan 20 och 30… innan det blev familj och en annan sorts liv.

Natalie Imbruglia blir jag fortfarande kär i när jag ser och hör denna sång…

The hard way – jag gör det för egen maskin

Var på en dubbel-50-årsfest härom dagen. Mycket trevligt folk och kända ansikten. Om än ex med sambo var där och gav mig the creeps, men jag bara undvek dem och  hade kul med alla andra. Sen hemkomst, bakis morgonen därpå. Vaknar med ett ryck klockan sex – ska ju ha ett föräldrauppdrag för ett av barnen i en ort fyra mil från min stad, klockan 11! Kan inte köra bil! Går tåg och buss – nej inte så det matchar!

Vad göra… cyklist som jag är, inser jag: här ska cyklas. Sagt och gjort. Iväg 0840-isch på hojen, nöter landsväg i nära två timmar, kommer fram i tid.

Där visar det sig att mitt uppdrag inte var så nödvändigt, att sälja korv på ett utebads sista sommarsäsongs-helg. Det var trist väder och få badande, så personalen hade inget behov av extra personal.

Jag hängde där ett tag, duschade, fikade, pysslade om cykeln som fått pyspunka. Och så cyklade jag hem igen.

Kan lova att jag var slut på kvällen, efter en rejäl fest och påföljande drygt åtta mils cykling med för få sömntimmar i kroppen… Men idag, dagen efter cykeldagen, är jag tillfreds och nöjd i kroppen, känner mig sliten men så där lugn. Behöver inte iväg ut (fast det kanske blir någon lugn liten tur senare, får se.)

Jag har ju lätt att bli rastlös om jag inte får den fysiska rörelse som min kropp vant sig vid, och nu är jag inne i en sådan bra träningsperiod under sommaren att jag måste ut var och varannan dag. OK, vilar några dagar emellanåt men mest på grund av att jag inte hinner cykla ut i skogen.

Men jag hojar till och från jobb och  flickvän mest hela tiden.  Allt räknas, även ren transportcykling. Kroppen räknar, kroppen minns, kroppen mår bra.

Jag tog djupt intryck av Anders Hansens sommarprat och hans bok Hjärnstark som jag hann läsa i våras innan sommarpratet. Om hur viktig motion och rörelse är för hjärnan på många olika vis.

Fastnade för uttrycket: hjärnan räknar varje steg. All rörelse är bättre än  att inte röra sig.

I hennes hus

Ligger i en stor soffa

I ett tomt hus

Tidig morgon

Simon & Garfunkel på vinyl

fyller rummen

I hennes hus

Långt bort har hon rest

Jag är kvar

Vattnat blommor och sånt

Tar in post

Får skickade bilder

från San Francisco, LA

Västkust och biltripp

Dricker kaffe

I hennes hus

Massor av vinylskivor i hyllan

Kaffet uppdrucket.

”What will your mother say, pretty Peggy-O?”

Tomheten vid avresa

Vägen går alltid vidare….

Har tänkt på det flera gånger senaste åren. När jag skjutsar ett barn till en resa, en flight eller buss/tågresa. Den tomheten som kommer direkt efter att barnet lämnat mej. Där jag går tillbaka till bilen ensam. Oron, maktlösheten.

När sonen full av resfeber beger sig iväg, medan jag släpper taget – igen.

Det handlar om det. Man släpper taget lite mer hela tiden. Som förälder. Man ger dem eget utrymme, tappar lite av kontrollen. Som det ska vara.

Det är bara en inställning i ens huvud tror jag. Efter alla år av koll på sina barns alla steg i livet, får man inse: det är allt mer över. Sakta driver de iväg, för varje år lite längre bort från ens synfält.

De kommer tillbaka förstås, både från den konkreta resan och i ett större perspektiv.

Men man får hitta sina nya roller i livet. Blir lite mer som jämlikar, märker jag, med äldste sonen som blivit myndig. Gör egna planer – utom föräldrars kontroll.

Livet rullar vidare och det kommer alltid nya överraskningar. Deras resa har börjat.

Det är fantastiskt att se, att få vara med om.

(Jo, jag skrev lite liknande tankar för inte så länge sedan)

Inte som tänkt

Semester.

Tanken: varannan vecka borta, varannan hemma.

Totalt fyra veckor.

Verkligheten: andra borta-planen (Skåne) sprack.

Dvs en vecka borta, tre hemma.

I denna halv-risiga sommartid.

Jaja. Det får gå det med.

Skönt med ledighet.

Glaset halvfullt. Njut av det man har.

Unga blir vuxna och går ut i livet

Så har tiden gått och den äldste har blivit myndig, tagit körkort och går ut gymnasiet imorgon. Allt har skett på ett par veckor bara.

Stora steg i ett liv. Stora steg i en förälders liv också. Att släppa iväg. Att låta ungdomen lära sig på egen hand. Den enda vägen som finns. Den egna vägen.

Nu ska det ut och resas med flickvän. Härliga tider. Äventyr, upplevelser, erfarenheter, historier att berätta när man kommit hem.

Det är med lite bävan och stor glädje jag ser min son ha blivit en ung man, lite naiv, oerfaren, men skärpt och positiv, med hunger på livet och på framtiden.

Som vem som helst. Alla ska vi växa upp till ett eget liv, på egna ben.

Så många saker att uppleva, att lära av, att hantera, att misslyckas med, att resa sig från. Livet.

Det är underbart att se. Jag vet att det finns många unga som haft det tuffare och som inte mår bra, som kämpat och kämpar, som har en svår start på sitt vuxenliv. Min son har tagit sig igenom tonårstiden så här långt, med vänner, flickvän, aktiv fritid och fullspäckade dagar.

Han har säkert haft att hantera en del bekymmer som jag inte har en aning om, förutom föräldrarnas separation med allt vad det innebar, men är en stark ung glad individ med drivkraft, drömmar och mål.

Det är inte lite det, man kan bli tårögd för mindre.

Som av den här sången.