Återfaller i musik från min vuxna ungdomstid. Nostalgin som överfaller en… ljuvt, bittert, minnen, kärlekar och brustna drömmar, helt enkelt en del av mej, min tid mellan 20 och 30… innan det blev familj och en annan sorts liv.
Natalie Imbruglia blir jag fortfarande kär i när jag ser och hör denna sång…
Var på en dubbel-50-årsfest härom dagen. Mycket trevligt folk och kända ansikten. Om än ex med sambo var där och gav mig the creeps, men jag bara undvek dem och hade kul med alla andra. Sen hemkomst, bakis morgonen därpå. Vaknar med ett ryck klockan sex – ska ju ha ett föräldrauppdrag för ett av barnen i en ort fyra mil från min stad, klockan 11! Kan inte köra bil! Går tåg och buss – nej inte så det matchar!
Vad göra… cyklist som jag är, inser jag: här ska cyklas. Sagt och gjort. Iväg 0840-isch på hojen, nöter landsväg i nära två timmar, kommer fram i tid.
Där visar det sig att mitt uppdrag inte var så nödvändigt, att sälja korv på ett utebads sista sommarsäsongs-helg. Det var trist väder och få badande, så personalen hade inget behov av extra personal.
Jag hängde där ett tag, duschade, fikade, pysslade om cykeln som fått pyspunka. Och så cyklade jag hem igen.
Kan lova att jag var slut på kvällen, efter en rejäl fest och påföljande drygt åtta mils cykling med för få sömntimmar i kroppen… Men idag, dagen efter cykeldagen, är jag tillfreds och nöjd i kroppen, känner mig sliten men så där lugn. Behöver inte iväg ut (fast det kanske blir någon lugn liten tur senare, får se.)
Jag har ju lätt att bli rastlös om jag inte får den fysiska rörelse som min kropp vant sig vid, och nu är jag inne i en sådan bra träningsperiod under sommaren att jag måste ut var och varannan dag. OK, vilar några dagar emellanåt men mest på grund av att jag inte hinner cykla ut i skogen.
Men jag hojar till och från jobb och flickvän mest hela tiden. Allt räknas, även ren transportcykling. Kroppen räknar, kroppen minns, kroppen mår bra.
Jag tog djupt intryck av Anders Hansens sommarprat och hans bok Hjärnstark som jag hann läsa i våras innan sommarpratet. Om hur viktig motion och rörelse är för hjärnan på många olika vis.
Fastnade för uttrycket: hjärnan räknar varje steg. All rörelse är bättre än att inte röra sig.
Ligger i en stor soffa
I ett tomt hus
Tidig morgon
Simon & Garfunkel på vinyl
fyller rummen
I hennes hus
Långt bort har hon rest
Jag är kvar
Vattnat blommor och sånt
Tar in post
Får skickade bilder
från San Francisco, LA
Västkust och biltripp
Dricker kaffe
I hennes hus
Massor av vinylskivor i hyllan
Kaffet uppdrucket.
”What will your mother say, pretty Peggy-O?”
Vägen går alltid vidare….
Har tänkt på det flera gånger senaste åren. När jag skjutsar ett barn till en resa, en flight eller buss/tågresa. Den tomheten som kommer direkt efter att barnet lämnat mej. Där jag går tillbaka till bilen ensam. Oron, maktlösheten.
När sonen full av resfeber beger sig iväg, medan jag släpper taget – igen.
Det handlar om det. Man släpper taget lite mer hela tiden. Som förälder. Man ger dem eget utrymme, tappar lite av kontrollen. Som det ska vara.
Det är bara en inställning i ens huvud tror jag. Efter alla år av koll på sina barns alla steg i livet, får man inse: det är allt mer över. Sakta driver de iväg, för varje år lite längre bort från ens synfält.
De kommer tillbaka förstås, både från den konkreta resan och i ett större perspektiv.
Men man får hitta sina nya roller i livet. Blir lite mer som jämlikar, märker jag, med äldste sonen som blivit myndig. Gör egna planer – utom föräldrars kontroll.
Livet rullar vidare och det kommer alltid nya överraskningar. Deras resa har börjat.
Det är fantastiskt att se, att få vara med om.
(Jo, jag skrev lite liknande tankar för inte så länge sedan)
Semester.
Tanken: varannan vecka borta, varannan hemma.
Totalt fyra veckor.
Verkligheten: andra borta-planen (Skåne) sprack.
Dvs en vecka borta, tre hemma.
I denna halv-risiga sommartid.
Jaja. Det får gå det med.
Skönt med ledighet.
Glaset halvfullt. Njut av det man har.
Så har tiden gått och den äldste har blivit myndig, tagit körkort och går ut gymnasiet imorgon. Allt har skett på ett par veckor bara.
Stora steg i ett liv. Stora steg i en förälders liv också. Att släppa iväg. Att låta ungdomen lära sig på egen hand. Den enda vägen som finns. Den egna vägen.
Nu ska det ut och resas med flickvän. Härliga tider. Äventyr, upplevelser, erfarenheter, historier att berätta när man kommit hem.
Det är med lite bävan och stor glädje jag ser min son ha blivit en ung man, lite naiv, oerfaren, men skärpt och positiv, med hunger på livet och på framtiden.
Som vem som helst. Alla ska vi växa upp till ett eget liv, på egna ben.
Så många saker att uppleva, att lära av, att hantera, att misslyckas med, att resa sig från. Livet.
Det är underbart att se. Jag vet att det finns många unga som haft det tuffare och som inte mår bra, som kämpat och kämpar, som har en svår start på sitt vuxenliv. Min son har tagit sig igenom tonårstiden så här långt, med vänner, flickvän, aktiv fritid och fullspäckade dagar.
Han har säkert haft att hantera en del bekymmer som jag inte har en aning om, förutom föräldrarnas separation med allt vad det innebar, men är en stark ung glad individ med drivkraft, drömmar och mål.
Det är inte lite det, man kan bli tårögd för mindre.
Som av den här sången.
Ibland kastas jag tillbaka till en jobbig insikt som jag nog försöker undvika för att skydda mig och mitt förstånd.
Det som vi gjorde mot barnen när vi separerade.
Det finns några minnesbilder som jag nästan inte minns för att de är så jobbiga. Gör så ont.
Hur de fick beskedet, hur de reagerade.
Jobbiga glimtar i huvudet. Det gör ont. Jag får tårar i ögonen när jag skriver.
Och genom åren tror man att allt satt sig, hos barnen, de anpassar sig. De går vidare under rådande nya omständigheter.
Men allt finns kvar, det är inte över och borta.
Ledsen yngste son sa för inte så länge sedan till mamman, i en turbulent situation med tjafs med mammans nya, att han önskar att allt vore som förr. Innan. När vi var familj. Vi. Vi fem.
Det sliter mitt hjärta itu att höra. Och det är klart att han önskar det. Förr, när allt höll ihop. En vanlig familj. Med hus, med semester ihop. Vanlighet.
De erfarenheter barn får när de växer upp i en separerad familj, vad sätter det för spår? All längtan till det som var innan, kan det vändas till insikten att det blev bra ändå? Fast mycket var jobbigt en lång tid, och det hade varit skönare att slippa kaos och instabilitet.
Jag vet inte. Vad gör livet med oss, med barnen? Vad gör föräldrarnas beslut med barnens personlighet och deras minnen, drömmar, mål?
Fick en sådan känsla att jag behövde söka upp den gamla låten Hon kommer hem, med Magnus Johansson. En av de där vispopparna som kom fram på 90-talet och slog igenom stort, eller nåja, slog igenom i alla fall.
Den här låten på albumet 12 saker som jag lovat att göra har den där drömska positiva känslan, av att allt ordnar sej. Och jag fick efter en lång ensam påskhelg på jobbet känna den känslan.
Hon kom hem igår kväll, min tjej. Och jag åkte hem till henne efter jobbet.
Det suger verkligen att sitta inne på en tom redaktion och jobba hela påskhelgen då alla – exakt alla – är lediga och postar bilder från fantastiska aktiviteter i enorm natur med kalasväder.
Jag har undvikit sociala medier så gott det går i några dagar nu. För mitt eget bästa. Jag jobbar, och så åker jag hem, och så jobbar jag, och åker hem.
Men hon kom hem i går kväll, och det blev en så mysig kväll, natt och morgon som man kan önska. Jag kan leva länge på det.
Man behöver utsättas för nya intryck.
Det gjorde jag i söndags.
Gick på konsert med ganska outforskad artist.
The Tallest Man on Earth.
Det, mina vänner, golvade mig helt.
Denne man, en dalmas som gjort stor karriär i USA och lite varstans, med en klockren röst och ett briljant gitarrspel och en americanadoftande låtskatt.
Jag hade missat honom.
Han intog en fullsatt salong och förtrollade oss alla som kommit för att lyssna.
En intensiv, ödmjuk, vass, brinnande passionerad artist.
Det var intrycket. Man häpnade. Vilken glöd! Vilken jävla chock, på ett positivt sätt!
Fan-tas-tis-ka låtar! Enormt gitarrspel, helt ensam på scenen. Självsäker, skuttande runt som en narr, som mitt kära sällskap uttryckte det.
Jag har inte gått och sett och hört så mycket livemusik som jag gjort sedan i somras, då jag började umgås med den kära kvinna som jag träffat och trivs med.
Det här var ändå det bästa hittills i vår kulturella gemenskap.
The Tallest Man on Earth, döpt till Kristian Matsson. Kolla upp honom om ni missat.
Jag minns första gången jag hörde en låt med karln. I somras, under en bilresa. Tänkte: det låter som en ung kaxig Dylan. Det var förstås inte helt rätt, men så sa mitt första intryck. Det visade sig att denne sångare så klart har hämtat mycket av sin inspiration från Dylan, Guthrie och de klassiska singer/songwriters som verkat i de fårorna.
