Prövningarna

Det rullar på. Man gör framsteg och får bakslag. Tankar och insikter hinner ikapp.

Jag tror att jag har förträngt en del från de senaste åren, för att det varit för smärtsamt. Ibland kommer det tillbaka, med kraft. Starka jobbiga känslor.

Men jag har mött några andra öden i helgen, och tänker på dem i dag när jag tycker att mitt eget känns tungt.

För mina problem, de löser sig, så småningom. En skitdag är inte lika med resten av livet. Ett skitår tar slut. Nästa blir, hoppas man, bättre.

Hoppet, ljuset, alltid där. Man måste bara aktivt fokusera på det. Inte dras in i motsatsen.

Jag har återknutit kontakt med en gammal kamrat, yngre än jag själv, som numera lider av en svår och fatal sjukdom. Det ger verkligen perspektiv på tillvaron. Vi hade en trevlig kväll med många skratt, och några tunga samtal, i fredags.

Brukar också tänka på mina föräldrar, vars hem brann ner oförsäkrat på 60-talet. O-för-säk-rat.

Men ingen kom till skada. De hade varandra. Jag kan nästan inte förstå deras upplevelser då, de har pratat ganska lite om det. Det måste ha varit riktigt hemskt jädra jobbigt.

I kväll fick jag besked av min afghanske unge kompis, som jag försöker stötta i sina motiga strävanden i vårt land, att han har en vän vars far just dött i Afghanistan. Han ställde in middag hos mig, för att vara med sin vän.

Det finns alltid mer att jämföra sitt eget livs prövningar med.

De jobbiga känslorna och tankarna återkommer, och måste hanteras. Ett av de jobbiga momenten, som troligen inte går att ändra på, är en ekonomisk orättvisa som jag inte insett och stoppat i tid. För att jag var svag, nere, illamående, knäckt, när jag behövde vara vaksam, förutseende, kall, egennyttig.

Men jag tänker, efter att ha grubblat mycket åter igen, att det kunde vara värre.

(Men en viss person kan räkna med att stå på svarta listan när det gäller förtroende och generositet från min sida. För resten av sitt liv.)

 

Annonser

Sen start

En gammal skolkamrat har fått barn. Ett år är barnet. Hon själv är som jag, 48 år. Det är hennes första. Mina egna närmar sig myndig ålder, den yngsta om fem år.

Jag mötte henne och den lilla tösen igår. Det väckte en del tankar. Om man säger.

Försöker förstå hur det skulle vara att i min ålder få sitt första barn, och ta hand om det själv, ensam.

Det är ingen liten utmaning hon är mitt uppe i.

Hon berättade om – och utstrålade även utan ord – en ensamhet. Hon och barnet. Jämt. Ingen backup. Det är tufft.

Så efterlängtat barnet var förstås. Det kommer att gå bra.

Men om jag ser till mig själv… nog brände man av en del av sin energi de där åren då barnen tog exakt all tid och uppmärksamhet. Den energin fanns eller kom när den behövdes, men jag skulle inte vilja göra det igen, nu cirka 15 år äldre. Då var jag 36 år, när son nummer tre gjorde entré, ganska kort efter tvåan..

Man saknar inte de körigaste åren. Minnena av ens gulliga små tultande barn är starka – men minns även att trötthet och ständigt ”red alert”-just-nu-fokus är baksidan av det…

Och tanken på att vara tonårsförälder när man själv närmar sig pensionen är ju lite omtumlande också. Men det har ju hänt förr såklart.

Jag försökte pusha henne att ta hjälp av alla hon kan, för att få egen tid och ro ibland. Öppna förskolan var guld när jag hade småbarn och var föräldraledig. Men hon hade annan erfarenhet, det var inte bra där tyckte hon. Kanske åldersskillnaden mot andra föräldrar blev jobbig. Men det sociala och att barnet träffar andra var mycket värt, tyckte jag.

När barnet inom kort börjar på förskola blir det lite lättare också. Blir bra, peppade jag.

Ensamheten i singelföräldraskapet var ändå det som följde mig i tankarna efter vårt möte.

Det är många som är ensamma på olika sätt i vår värld. Jag hoppas på det bästa för den pyttelilla familjen.

Tio års blogg

Noterar bara i förbifarten att jag varit bloggare i tio år, drygt.

Mars 2007 hade jag ett stort behov av att uttrycka mig, det var fullt upp med småbarn och allt. Jag fick ett utlopp i hemlighet för alla mina tankar och funderingar som aldrig fanns tid eller intresse för inom den relation jag hade då.

Jag skrev ofta inlägg då jag var på jobbet om kvällarna. Jag jobbade extremt mycket kväll på den tiden.

Jag ser nu att jag jobbade det nyåret också, 2007. Dessutom, konstigt nog, la man mig att jobba både jul- och nyårshelgen… otroligt. Personalvård njet, och på den tiden hade jag en betydligt sämre lön dessutom.

Well, håll till godo: här är min nyårsbetraktelse från tio år sedan.

 

Arv, val, slump, vilja – Tjacket

Man tänker ibland i banor om varför det blev så här?

Och det finns ju så många svar. Och så många saker som i vissa fall går att välja eller ändra, i andra fall inte alls går att justera i efterhand.

Varför kom det sig så att jag och en av mina systrar lever så olika liv, ekonomiskt? Hon med familj har råd att unna sig allt, framstår det som i alla fall. Jag och min familj kan inte det, långt därifrån.

Hon valde tidigt en tekniskt inriktad utbildning, har jobbat inom högre tjänstemannabranschen stor del av livet, tjänar bra.

Jag valde att bli journalist, ett yrke man väljer utan stora utsikter om att nå rikedom, snarare för att man vill något: skriva, påverka, vara kreativ.

Hon var smart. Och har en annan begåvning än jag, definitivt.

Men så tänker jag på annat. Hennes, deras liv har andra bekymmer. Just de bekymren har inte jag och de mina. Vi har våra saker att grubbla på, de har sina.

Men man glömmer lätt det. När man ser sina anhöriga göra spännande resor, ha nya fina grejor, satsa på sporter och upplevelser som man själv aldrig har marginal nog att lägga slantarna på.

Och visst har vi haft olika förutsättningar i livet, men det går inte att säga att någon haft sämre eller bättre. Det har varit olika, blivit olika, av många olika skäl. Och jag tycker mycket om henne såklart.

En faktor som spelar stor roll ekonomiskt är ju detta att leva ihop, att bygga en stark ekonomi tillsammans, och aldrig rasera den. Att jobba mot samma mål, satsa gemensamt.

Där har jag definitivt inte en chans längre. Man får börja om, bygga från grunden, försöka ta ikapp det som inte går att ta ikapp. Kämpa vidare. Prioritera om. Välja annat. Välja bort.

Det är välja bort som känns så tråkigt och så grymt mot de underbara förväntansfulla längtande barn man har ansvaret för.

Antingen väljer man bort (resor till exempel) så att de drabbas, blir besvikna, avundsjuka på andra. Eller så väljer man (att köpa något till dem) så att det påverkar den egna tillvaron (jag får skippa saker för att barnen ska få).

Jag pratar med dem om vad de har. Lite för att de ska tänka att det kunde vara så mycket värre. De har vad de behöver. Det finns barn som farit illa, som de är jämnåriga med, där familjerna är trasiga, kaos.

Livet. Det är livet. Att välja, välja bort, att väljas och väljas bort. Och en massa annat där emellan och utöver det. Såklart.

* * *

Nya året kommer. Det gamla försvinner.

Jag väljer att tro på lösningar. Det finns inget annat.

Vi kämpar vidare och söker möjligheterna. Jag, barnen, och de människor jag trivs med och gillar.

Kanske finns det någon där ute som jag ännu inte träffat, som kommer att betyda mycket för mig.

Kanske inte.

Jag undrar om nån älskar mig
som jag inte känner till
Som inte vågat säga nåt
Nej säg inte om det stämmer
Det är tjacket jag går vidare på
Att det ändå skulle kunna vara så

Julhelg -17

Ja, den julen gick också.

Firat själv med barnen. Mycket att fixa. Tajt budget.

Får ändå säga att det blev rätt bra. Mysigt. Gemenskap.

Sedan tillkommer förkylda barn, smågnabbande dem emellan och bara det där att man inte är van att umgås så mycket med varandra, inomhus till stor del, från morgon till kväll.

Inte utan att man längtar efter att återfå vardagen igen snart.

Men välbehövlig paus för oss alla från flängande, jobb, skola, stress.

Det har varit, när väl julmat och klappar var klart, en ganska soft halv vecka som gått.

Undviker delvis sociala medier. De gör inte bara gott åt ens mående sådana här storhelger. Se det man själv har, och vara glad för det. Bättre så.

Några dagar till kvar, sedan träder jag i tjänst över nyårshelgen.

Journalistens lott. Alltid blir det någon – eller några – storhelger per år som man sitter i tjänst ensam på redaktionen.

Bara att hålla i hatten och hoppas – peppar peppar – att inget speciellt händer innan passet avslutas.

Ljuset

Vaknade svettig i morse. Hade nog vad som kallas ångest. Pressad stund i livet. Tankar som mal.

Åt, knappt.

Tänkte: måste ut i ljuset och röra på mig.

Få bort stressen.

For ut på cykeln, två timmar. Solsken på årets kortaste dag.

Mådde bra sedan!

Mycket bättre till mods. Såg lösningar. Hade en plan.

Se där vad ljus och motion kan göra!

Olika perspektiv

På utekväll med vänner, en av dem firades med drinkbarbesök, hade fyllt jämnt.

Trevligt folk. Trevlig kväll.

Så tydligt vilka olika världar vi lever i. Vi talar deg, stålar, pluring, pengar.

De reser i jobbet världen runt. Renoverar kök för 200 000 kronor. Planerar sportlov med familj och vänner i Åre ”som vanligt”. Handlar storslaget. Dyra mat- och vinvanor. Dyra hobbys. De ”är” framgång, utifrån sett. Familjeliv och fina jobb. Stora hus med trädgård.

Jag vänder på slantar. Haft några extra tuffa månader i höst. Näsan över vattenytan.

Snålar. Är pressad. Håller masken och betalar gemensamma klappar och presenter åt olika håll. Synar kontot ofta. Dröjer med eget akut skoinköp av ekonomiska skäl. Inga dyra resplaner alls.

Skickar ett par hundra till Musikhjälpen trots att jag inte borde ha råd. För det måste man kunna avstå, för en god sak.

Det kommer bättre tider. Måste jag tro på.

Bostaden jag satsat på gräver hål i ekonomin. Ändå har jag valt detta. Med hopp om en god affär på sikt. Bra boende så länge barnen bor med mig. Bostadsbranschens turbulens känns inte så lovande just nu. Men borde ändå lösa sig. Hoppas jag.

Det är bara att kämpa på. Det kunde vara mycket värre. Jag vänder det här.

#metoo – #deadline

Nu kommer berättelserna om trakasserier och sexualbrott även i mängd från min egen bransch, journalistkåren.

Uppropet #deadline publicerades ikväll, över 4 000 kvinnor står bakom.

Man får som kille återigen en aha-känsla. Visst vet jag rent logiskt om hur kvinnor kan utsättas, men i sådan omfattning… Och även en olustig känsla: vad är min del? Har jag bidragit? Hur?

Jag vill svara: nej. Jag har aldrig behandlat en kvinna dåligt på jobbet. Men vet jag säkert att inte motparten uppfattat situationer på annat vis? Det kan jag inte veta. Det som sägs på ett sätt kan uppfattas på annat vis.

Det jag vet är att jag alltid varit noga med att inte hamna i tveksamma situationer. Det gäller både privat och i arbetslivet. Som: Att stå för nära. Att upplevas som besvärande, närgången, kladdig. Kroppskontakt har aldrig inletts på mitt initiativ gentemot en kvinna på arbetet. Aldrig. (Och sällan från motsatt håll heller…)

Jag har ett antal gånger genom åren på jobb haft med mig unga tjejer som gjort praktik eller liknande på lokaltidning. Jag har varit mycket korrekt och strikt i mitt agerande mot dessa ungdomar. Då i början av min bana var de ofta bara några år yngre än jag själv. Aldrig att jag ville hamna i en situation där jag kunde anklagas för något. Men jag inser att det säkert finns män som kunde ha tagit tillfället i akt och gått över gränser som inte får passeras.

Mest blir jag arg på de män som utför detta, som förstör för både kvinnor och män. Förstör för oss män som sköter oss och visar respekt och vill ha en jämbördig relation oavsett kön och ålder. De män som istället vant sig vid att utöva makt och ta för sig av kvinnors kroppar, utan att det fått några konsekvenser för männen.

Tills nu då. Listan på män som nu står med byxorna vid knäna kommer nog att fortsätta växa en tid framöver.

Jo, en kvinna har också dragits med. Noterat. Men män är ju tyvärr huvudproblemet i den här frågan.

En gång för många år sedan hade jag ett kärleksstrul med en kollega. Det var en kort historia som slutade i smärta och förvirring. Men det var inte någon av oss som tvingades till det. Jag blev galet kär i henne, hon avvisade vänligt. Jag träffade någon annan, och då blev hon däremot intresserad av mig. Vi fick en vinrusig natt ihop. Inget mer, men komplikationer uppstod, vi fick inte samma kontakt igen, någonsin. Det var svårt en tid, glad att inte vara i den sitsen igen. Ung kärlek kan göra ont, så ont. Jag tänker på henne rätt ofta än idag. Undrar om hon minns mig.

Svårt

En vän fick ett barn.

Kort därpå miste min vän hastigt sin far.

En nybliven farfar hann träffa barnet.

Jag såg fotot, en vacker bild,

en äldre man i sjuksäng med en nyfödd i famn.

Sedan gick han bort.

Jag kan knappt föreställa mig

känslostormarna hos min vän.

Lyckan över barnet,

efterlängtat som få.

Sorgen efter fadern,

som lämnat livet i hast.

Allt på samma gång.

En arbetskamrat nämnde för mig,

att hon upplevt något liknande.

Som om det finns begränsad plats,

när någon ny kommer, måste någon gå.

Mitt rationella jag kan inte tro på det,

men visst eggar det fantasin.