När lyktorna tänds

• 

  Foto av Josh Sorenson pu00e5 Pexels.com

En sommar för bara några år sedan var jag ensam. Men köpte biljett och gick på Håkan Hellströms turnerande konsert som nådde min stad. Rullande åska hette turnén, och det hade ösregnat men solen sprack fram när konserten började! Jag gick dit ensam. Kände mig ensam, även om musiken var fantastisk men känslan var ändå svårmod.

Det var så många glada där, så mycket glädje, men man går inte gärna ensam till en lyckorusig folksamling som osar gemenskap och glädje. När man känner sig ensam.

Vad jag inte visste var att det i folkmassan fanns en person som jag inte kände än, som jag senare kom att träffa och börja älska. Och börja planera ett liv ihop med. Tänk, livet. Det ruvar på många hemligheter runt hörnet, som man inte har en aning om.

När lyktorna tänds….

Bra magneter

Det fanns en tid då jag var rätt nere och tyngd av problem.

Jag kämpade. Tog mig upp.

De här magneterna på kylskåpet köpte jag då.

De piggade upp mig. Fick mig att må lite, lite bättre. Att ta nya tag. Bryta ihop och komma igen.

Kanske de är lite klyschiga? Kanske det.

Jag gillar dem ändå, även idag. De ger bra energi!

Saga

Nu jädrar kom skrivklådan ordentligt. Jag radar upp ämnen. Detta ska handla om kanadensiska bandet Saga!

I min ungdom fick ett äldre syskon en skiva, oklart hur men troligen genom en utlottning på skolan. Hon tog hem den, LP:n, och det blev jag som började lyssna (då jag väl var mest nyfiken på allehanda musik antar jag).

Det var bandet Saga. Som man väl får säga rörde sig (rör sig än) i markerna som kan kallas för symfonisk eller progressiv rock, eller något sånt. Lite stuk av hårdrock, men även väldigt mycket vanlig rock och melodiskt. Tunga och yviga gitarrer men mycket catchy refränger och bloppiga synthesizers också.

Albumet hette Heads or Tales (en lek med uttrycket ”krona eller klave” på engelska), utgivningsåret var 1983. Med ett sådant där tecknat pompöst omslag som jobbade (för) mycket med symbolik: en figur med leopard-underkropp och bar mansöverkropp som hoppar genom en ring av eld, som en cirkusdirektör håller upp…! (Vad vill man säga med detta? Ingen aning!)

Nå. Av någon outgrundlig anledning kom jag mig för nu ikväll, där jag sitter vid datorn, att kolla om Saga finns på Spotify. Jodå. Och de har levererat skivor i mängd genom åren, sedan 1970-talet och framåt.

Just det album som jag minns från tonåren verkar inte finnas helt komplett, men några av låtarna ligger där. De verkar ha gjort en live-version många år senare, som ligger ute med alla låtar.

Plötsligt kommer en rad glömda låtar upp i mina öron!

Scratching the surface, The Flyer, Social Orphan….

Låtar som jag då och då nynnar på refränger av i mitt huvud, fast jag inte lyssnat på dem sedan 80-talet. Tänk vad musik fäster hårt i ens medvetande!

Och så hittar jag då denna på Youtube, The Writing! Frossar i nostalgi… som jag trallat på ”the writing is on the wall…”

1177

Gång på gång går jag in på 1177.se.

Det är nära nu. Men inte riktig dags än. Går in där ändå, kanske släpper regionen på bokningsvägen för mig i hemlighet innan det når allmän kännedom, med slumpartad tur kan jag då hinna först i kön.

Man har väntat och väntat. Väntar lite till. Släkt, vänner och kollegor runt om i riket har tagit första sprutan, vaccinet mot covid-19. I mitt län får vi vänta. Någon, några veckor till, tror jag.

Lite till. Nej, lite till. Än får bara de i riskgrupp över 18 ta sticket i armen. Och jag är glad att jag är frisk och stark, inte i riskgrupp. De har förtur.

Men snart. Då är det min tur.

Gangstarappen

Nu kommer ett tecken på att jag är gammal. Skulle nog vissa anse.

Jag är verkligen inte imponerad, snarare irriterad, över den våg av svensk hiphop som känns glorifierande av kriminellt gangsterliv och sjukt stereotypa (och förnedrande) könsroller. Dessutom har ju en del artister i praktiken visat att de verkligen kan misstänkas/är dömda/ för kriminalitet och fortsätter att förhärliga detta utanförskap… kör machostilen hela vägen ner i graven, typ. Våld och vapen, rena maffialivet, skildras i våra vanliga radiokanaler varje dag från morgon till kväll.

Då jag har söner i tonåren så vet jag att de lyssnar mycket på sådan musik. De, vit medelklassungdom i Norrland, lyssnar på tuff förortsrap om vidriga förhållanden som de skulle skita ner sig av att själva leva i…

Den våldskapital-bild som vävs in där går så rakt emot sådant jag lärt mig och försöker föra över till mina barn. Det är en våg av sådant känner jag, det är fan inte lätt att vara ung kille idag och växa upp (inte att vara ung tjej heller, helt klart). Man ska vara allt samtidigt. Hård och mjuk, respektfull och dominerande… det är synd om människan, skrev han August… ( känns som om jag skrivit liknande inlägg tidigare men lite repetition skadar inte…)

Den yngste säger lite försiktigt när jag muttrar något bistert i bilen, om att ”det är bra musik pappa, även om texterna kanske inte är så bra”…

Samtidigt – gör inte alla generationer den här resan…. den ”nya” musiken som oroar den äldre generationen. Ja, inget nytt under solen…

(Det finns artister som jag respekterar som berättar de här historierna, men på ett enligt mig mycket bättre sätt. Erik Lundin, starkt lysande stjärna i min musikbok. Han berättar om det mörka, men inte som om det är en väg att sträva efter. Snarare en väg som kan vara svår att undvika att dras in på, när man inte hittar några andra vägar in).

Det här temat får mig osökt att tänka på den här scenen i återigen klassiska Office Space (1999). Vit medelklass dyrkar svart tuff musik men är livrädd för att möta den svartes verklighet, i verkligheten…

En gång ägde Dire Straits min värld

Det fanns en tid på gymnasiet och strax därefter när jag snöade in totalt på Dire Straits. Så jäkla mycket jag lyssnade på det bandet. Galet. Men inse vilken framgång de hade, Mark Knopfler och hans mannar, under några år. De var liksom arenarock för snälla och ofarliga människor. De var inte särskilt vilda men spelade galet bra gitarrmusik. Och den gnistrande gitarrsolisten Knopfler excellerade i sitt knäppande spel på gurorna.

Sultans of Swing.

Romeo and Juliet.

Tunnel of Love.

Och en massa andra.

Brothers in Arms. Den låten. Magisk, en väv av gitarrer och orgelstämmor som bara fortsätter och fortsätter.

I mina tonår var jag en i ett idrottsgäng, ingen lagidrott men vi hade otroligt kul med det vi gjorde – kanotslalom. Vi åkte runt och paddlade fors, både nära och i fjärran södra Sverige. Många timmar i klubbussen. Mycket häng. Mycket bra och utvecklande umgänge för unga lirare som vi. Och mycket musik. Och äldre ledare och kamrater som valde musiken. Mycket Dire Straits blev det. Mycket, mycket.

När Brothers in arms släpptes 1985, det album som de brakade igenom ljudvallen med och som blev lite av CD-formatets mönsterskiva, då gick den het i klubbens bussar. Vi hade små VW-bussar, två stycken, som rullade hit och dit under några intensiva paddelår.

Walk of Life. So far Away. Your Latest Trick.

Jag kan recitera många av de låtarna, även de mindre hitartade och kända, om jag hör dem igen.

I am just an aging drummerboy
and in the wars I used to play
And I called the tune
to many a torture session
Now they say I am a war criminal
And I am fading away,
Father, please hear my confession…

(The man’s too strong)

Det massiva livealbumet Alchemy var min religion i ett par år tror jag nog…

Senare ramlade jag mer in på britpop och Oasis och sådant, Manchestervågen och så vidare. Men det man en gång fallit för totalt, det stannar kvar i musikhjärtat resten av livet.

Jag skrev om Dire Straits tidigare, bland annat 2008 redan.

Tittat: Copland

Såg en film på två kvällar gångna veckan. Scrollade runt för att hitta något och hamnade på Copland från -97. (På SVT Play hela maj).

Såg sämre ut på ”pappret” än den faktiskt var. Men skådis-uppställningen var ju inte dålig. De gamla stora gubbarna. Allihop nästan.

Stallone beskrivs i nät-recensioner som görande sin bästa film. Kanske har de rätt. Han gör en lågprofilerad kille som är sheriff i stan som styrs av korrupta poliser.

Märks att filmen är gammal, man är lite van vid skarpare handling än så här, lite vassare klippning, etc. Och Ray Liotta spelar över konstant…. tål knappt att se hans nuna längre. De Niro gör också en tveksam prestation. Kanske är det frillans fel?

Bonus-info: blev fascinerad över skillnaden mellan polis och sheriff. Visste inte att sheriffen väljs och är inte ”riktig” polis.

Betyg: en sjua av tio.

Tåg

Tåget har varit resandets huvudsakliga verktyg ända sedan barndomen. Mycket tåg har det åkts, som uppvuxen längs järnvägen var det självklart. Dit jag behövt åka har det även senare oftast gått tåg. När jag lämnade hembygden för studier och senare jobb och familj på den nya orten, då har tåget ofta varit linan som tagit en ”hem” igen. Hem, var nu det är numera… staden där jag bott i längst period av mitt liv, eller platsen dit jag alltid längtar långt uppe i norr?

Med detta sagt. Nu är jag på väg igen. Som det tyvärr blir lite då och då, är natttåget från södra Sverige försenat när det når min stad. Jag är van. Det löser sig nog, sitter nu på min plats och det är lite folk, skönt. Ett aber är att vi uppenbart ligger fel i tidtabell så vi rullar tidvis sakta och inväntar tågmöten titt som tätt.

Störst bekymmer är ju att jag/vi kommer att vara sena till tågbyte i Boden. Håller de nästa tåg tills vi kommer? Eller, ve och fasa, sätter de in buss? DET vore det sämsta av alla alternativ. Hellre rejäl försening men ändå via tåg, än en trångt sittande bussfärd genom hela Norrbotten… (jo, tåget väntar in oss, aviserade just personalen i högtalaren. Puh!)

Ute faller snön och blåser vindar. Det är busväder i dagens prognos. Skönt att sitta på tåg då, och inte styra en bil själv genom snöyran dessa många mil jag ska resa idag.

Boken? En komplicerad sak. Kämpat länge med den, gillar den mycket men är för dålig på uthållighet när det gäller just denna författare. Han skriver sympatiskt och igenkännlighetsfaktorn finns där för en man som jag själv. Fast det går trögt, läser i små små doser. Flickvännen plöjer böcker jämt och skakar på huvudet åt mitt tröga lästempo: ”Du ska ju läsa sånt som du gillar, då går det fortare!” Men kanske ger tågresan mig ro att beta av den äntligen? Det är andra boken av tre om frånskilde Frank Bascombe, så jag är hur som helst inte helt klar på ett bra tag med denne antihjälte.

Vad ska de spela på min begravning?

Denna bisarra men ganska verklighetsnära, när man tänker efter, fundering brukar jag få ibland. Vad ska de som eventuellt närvarar på min begravning få höra för musik?

Ingen fara. Jag har ingen plan på att bli begravd snart, men någon gång är det min tur.

Och då vill jag kanske att musiken lite ska spegla mig, min person, eller kanske vad jag vill ge till de av mina närmaste som ska leva vidare. Framför allt till mina barn, de som ska bära livets gåva många år mer än jag.

Jag vill inte att det ska bli slumpvalda psalmer så att det blir ”som det brukar vara”. För jag är inte särskilt kyrklig eller kristet lagd. Har en vag tanke om att begära en humanistisk begravning om jag någonsin kommer mig för att göra ett vitt arkiv.

Jag älskar musik och ser det som en andlig känsla att gå all in i musiken. Det finns så mycket att hämta i musik, och religioner ska inte få lägga beslag på andlighet eller djupet och känslan som musik kan väcka och ge oss alla.

I en rad år har jag tänkt att det ska bli något av en gammal favorit, The Triffids. Wide Open Road kanske.

Men det kanske är dags att tänka om och förnya sig. Eller så är den med på listan.

Idag gick jag en promenad. Lyssnade på två låtar i rad på min gilla-spellista. Tänkte. Perfekt: De två ska det bli. Först eftertanke, sedan livsglädje. För de som är kvar ska få pepp, inte bara sorg.

Först: Van Morrison, Days Gone By. Lyssna på texten. Livet…. (och lite skoj att låten bara fortsätter och fortsätter!)

Sedan: Yazz, The Only Way Is Up. Känn peppen! Livet!

Man vill ju att det ska finns lite skratt också på ens begravning. När den nu blir aktuell. Inte på många år får man hoppas. Till dess, njuter jag av musiken som är en stor del av det goda Livet!

När Herre på täppan spårade ur och jag fick skriva maskin en hel dag istället för att gå i skolan

Alla har vi varit barn. Alla har vi gjort dåliga val och dumma saker. Det tror jag nog de flesta håller med om. Det finns dumma barnpåhitt som man helst vill glömma.

Som barn kan man bli förlåten rätt mycket. Till vissa gränser. Man visste inte bättre, man var oerfaren och okunnig och oempatisk och så vidare…

Men som vuxen har jag svårt att förlåta mig för vissa dumma saker jag gjorde som barn.

En sak, var när jag kastade ur mig ”jävla lappjävel” till en äldre pojke i byn jag växte upp i.

Före detta idiotiska utrop, hade jag först tippat ner hans lillasyster från en snöhög där vi lekte ”herre på täppan” på en skolrast. Varpå flickan, som gick i min klass, blev ledsen och hämtade storebrorsan. Som snömulade mig.

Och då skrek jag efter honom: ”jävla lappjävel”.

Inget stolt ögonblick i min privata historik. Jag gick i ettan, möjligen i tvåan, i lågstadiet.

Efterspelet blev att grabben gick till min pappa, byskolläraren på samma skola, och berättade.

Förstå vilken jobbig sits för min far. Han fick ta i med hårdhandskarna.

Som jag minns det – blev jag hemma från skolan nästa dag. Fick i uppdrag att fylla ett A4-ark med maskinskriven text, en ramsa om att man inte får uttrycka sig som jag hade gjort. Det var hans påfund, hans lösning. Tja, kanske var det rätt medicin.

Jag lovar att jag aldrig mer har sagt det där. Men skäms, det gör jag än.

Men jag kom att bli väldigt bra på att skriva fort på tangentbord, senare i livet.