Björk väcker minnen från fjällen 1998

Sitter och jobbar hemmavid. Ute skiner vårsolen, det slaskar lite för tidigt, våren borde inte vara så långt gången redan där jag bor. Spelar Björk, får minnen från en vinter och vår som jag nog aldrig upplever igen. Den var unik.

Jag var stugvärd i fjällen, kan ha skrivit något inlägg om det här tidigare år också… hade kommit in på en utbildning, men fick chans att vara stugvärd. Jag tog den, fick tilldelat mig ansvar för en STF-stuga på avlägsen plats, på sidan om Kungsleden, i Kirunafjällen. Utkörd med snöskoter i februari, hämtad med helikopter i maj. Över tre månader på egen hand i en fjällstuga. Långt innan man var mobiltelefon-beroende/utrustad. Radio, norska sändningar, samt en nödtelefon, var min kommunikation. Och brev, om man fick skicka med någon gäst eller fick ta emot från någon som snällt nog blev budbärare över fjällen till min ensliga belägenhet.

Det var helt fantastiskt. En paus i livet. Så mycket naturupplevelser. Så… nära livet på något vis. Jag var en hel del ensam men det var skönt, och jag behövde det nog. Hade en del att grunna på. Det vanliga, brusten kärlek och sånt, hehe… Fick jobba med kroppen, göra konkreta saker, jobba med ved och snö, städa, reparera. Konstruktivt och tillfredställande jobb. Mycket tid att läsa, åka skidor, vara ute. Uppleva naturens och vädrets växlingar. Fri tid. Mycket fri tid.

Jag mötte också många människor, några kom jag att språka mer med men många kom, sov och åkte vidare. Som det är i en fjällstuga. Trevligt folk, de allra flesta. Människor som tagit en vecka ledigt från sitt vardagsliv. Jag hade tagit tre månader, jag.

Det var fantastiska vårdagar med långtur på skidor, jag tillryggalade miltal efter miltal och blev både stark och seg. Hade en period en lånehund hos mig, fantastiskt fint sällskap. En engelsk setter som gästade mig i fyra veckor. En härlig tid. Vi var ute i stormväder och i solsken, på turer nära och långt bort.

Det var en resa från bister kall midvinterstorm då jag blev utkörd på skoterkälke, till vårens ankomst och snösmältning, till sist förfallsperioden då det knappt gick att ta sig fram på grund av smältvattnet. Då kom helikoptern och lyfte ned mig från den höga fjälldalens fortfarande vita vyer, ned till barmarken nere vid landsvägen dit helikopter förde mig. En konstig känsla att vara van vid att allt är vitt, till att plötsligt fanns det andra färger omkring en…

Jag spelade min walkman ofta på mina långa soloturer i solgassande snövita fjäll på de många vårturena. Bland annat hade jag laddat upp med Björks bästa låtar på en kassett. På en annan spelade jag mycket Housemartins, ytterligare någon hade bandet James bästa låtar. Ni vet, hur låtar kan smälta ihop med minnen så att hör man låten, minns man. Och ser man vyn, hör man låten i sitt huvud.

Livet blev ett annat sedan, och mycket blev mer komplicerat, så klart alltid utvecklande att stadga sig och bilda familj och hela den biten. Men svårare att ägna sig åt sådana här egotrippar – tre månader i fjällen under vårtid… jag minns och drömmer mig tillbaka. Kanske gör jag det igen när några år till gått och inga barn längre är under mina ansvarsvingar.

Fjällen finns kvar.

Andrés korta flygresa mot undergång

Jag fick en bok i julklapp. En exklusiv bildspecialare om den svenska polarexpeditionen från Svalbard mot Nordpolen via luftballong. Boken heter Expeditionen: Min kärlekshistoria.

Den, boken, blev stående ett tag i bokhyllan. Tills i helgen.

Ja, ni vet nog. Det slutade i katastrof med expeditionen, och lite av ett mysterium också kring hur de tre deltagarna omkom. Och ingen kan mer om den katastrofala expeditionen 1897 än Bea Uusma, som skrivit boken.

Jag kom på att jag hade boken oläst, när jag såg På Spåret i fredags kväll. En fråga tangerade ju Svalbard och nämnde den olycksaliga polarfärden.

Nåväl. Jag högg tag i boken fredag kväll. Läste till sent. Fortsatte lördag kväll. Klockan två på natten hade jag läst ut den.

Vilken berättelse, vilken ödesmättad dramatik och vilken idiotisk satsning – kan man säga med facit i hand.

Och vilken ångest det ska ha varit för de inblandade. De som steg till väders men fick problem direkt, drev med vindarna utan styrsel och ganska snabbt kraschade på isen. Snöpligt, de som tänkte sig en knapp veckas flygresa och ett mottagande med pompa och ståt någon annanstans. De fick ställa om, och vandrade med hundratals kilo av packning i månader över vidderna på ismassor som drev dem åt fel håll, för att till sist komma iland på Vitön. Där de dog ganska snart. Och inte hittades förrän över 30 år senare.

Bea Uusmas fascination för ämnet verkar inte ha några gränser, och boken från 2013 som skulle bli en slutpunkt trodde hon, ledde bara vidare. Hon analyserar särskilt den troligaste dödsorsaken för de tre, de hade ju mängder av utrustning och mat men dog ändå kort efter landstigningen.

Efter bokläsningen hittade jag sedan färska inslag i Sveriges Radio om Bea Uusmas fortsatta forskning kring polarexpeditionen. Hon analyserar Andrés dagbok, med forskare till sin hjälp, och hon lovar en till bok i ämnet… (Mera radio här!)

Hur som helst. Jag har dragits med lätt polarvidds-ångest sedan dess, både fascinerande och så undergångsartat alltihopa… huga. Då är jag ändå en fjällintresserad vintervan person. Men känslan att vara utlämnad i slutet av 1800-talet på drivisen och inte ha en chans att ta sig hem inom närmsta året…. måste ha varit tung.

Louise

Den här låten har alltid fått mig att bli sentimental och rörd. Den är lite som livet. Minnen, smärta, kärlek, då och nu.

Nu såg jag videon för första gången. Lite annorlunda än jag såg storyn i mitt eget huvud i alla år. Mer svärta, mer humor i musikvideon. Och rätt snyggt så klart. De lade lite krut på den!

Visst, det är en på ytan tam låt av ett synthband som för många inte är något musikhistoriskt viktigt fenomén, men för mig har bandet varit stort och viktigt genom åren. Från 15-nånting och till idag. Jag är 51!

Och låten, har för mig ett djup som man först inte hör, men som växer med tiden. Med åren.

Vi har väl alla någon vi älskat, som försvann, som vi kanske skulle bli helt berörda av att möta igen. På en gata, av en slump, i en stad någonstans.

Källarcykling och riksrätt

I källare och garage landet, världen runt sitter män och kvinnor och trampar & svettas, svettas och trampar. De cyklar i en fiktiv värld på en skärm, genom världsmetropoler eller på bergiga öar. De har köpt utrustning som kopplar ihop dem via internet, som gör det möjligt att cykla framför en skärm och tävla med varandra. Jag har inte det där. Det kanske är kul. Men jag har det inte och känner mig inte bekväm med att lägga pengarna på det, jag känner mer för att träna ute också. Cykla ute, skida ute, gå ute. Det är pandemitrendigt att köra en svettig timme på sin Zwift-uppkopplade cykel i ett skitigt utrymme i någon del av sin bostad. I den träningsapp jag använder ser man det om kvällarna, folk postar sina aktiviteter med bilder på digitala figurer på skärmar som cyklat ”med” varandra fast var och en i sin källare. Det känns konstigt. Jag är gammal…

”What is impeachable conduct, if not this?” Ord som klingar tungt, från en av åklagarsidans talespersoner i riksrätten i Washington.

Lyssnar när jag hinner med stort intresse på riksrätten i Washington, det är väl talade ord om presidentens totala ansvar för det som hände vid Capitolium. Och hur detta totala haveri i USA har påverkat dem, och världen, hur diktatorer och härskare skrattat åt dem och använt upploppet vid Capitolium som bevis för att demokrati inte fungerar.
Men det känns så meningslöst, viktigt men meningslöst, denna utredning. Då det inte kommer att leda till ens att Trump blir förhindrad att ställa upp i val igen. De slapptaskar och fega kappvändare som stöttat Trump även när han försökt beordra ett uppror, kommer att fortsätta att ge honom sitt stöd. Det är intressant det där. De är rädda för Trumps giftiga hämnd, att den bittra Donalds-piskan ska snärta till dem och få dem att falla, eftersom han fortfarande har blint hängivna följarskaror. Att inte få nya uppdrag, att av Trump-fansen bli attackerade, uthängda och ställda vid sociala mediernas skampåle. Jag kan inte förstå hur egocentrerade de måste vara. Visst, ett bekvämt liv med välbetalt politikerarbete, att verka i maktens högborg, det vill man inte lämna. Men att så totalt sälja ut sin heder, sin själ, sin självrespekt, för att skydda en psykopat? Obegripligt. Någonstans tänker jag att man inte bara kan se karriär och pengar. Någonstans måste man se vad man är för slags människa. Står man för någonting alls, om man håller en galen diktator-wannabe om ryggen? Presidenten har i fyra år vid ämbetet pissat på fundamenten som USA:s regeringsmakt vilar på. Han kommer undan för det, och för att ha försökt rasera ett fritt demokratiskt val. Tyvärr.

Into the wild

Igår såg jag den, filmen som jag tänkt se i så många år utan att faktiskt se. Förrän nu.
Ni som sett den, får här några ord från en som just tittat klart och knappt hunnit smälta den.

Jag är omtumlad. Många tankar väcktes.

Den är ett gediget filmhantverk, Into the Wild. Snygg, smart, bedövande vacker, tonsäkra personporträtt – trovärdiga karaktärer. De är inte huggna i sten, de förändras, som i livet. Och bra musik. Eddie Vedder, bland annat.

Jag visste inte mer om Into the wild än att en ung man drar ut i vildmarken och dör. Det var ju tämligen intetsägande förhandsinformation jag hade insupit dessa år. För filmen har många bottnar, tycker jag.

En av dem är, vad är ett liv, ett gott liv? Huvudpersonen sliter sig loss från alla förväntningar och lever sig fram vind för våg, på väg mot sina drömmars Alaska. Inspirerad av (och beväpnad med böcker av) Jack London och Henry Thoreau, med flera, söker han det naturnära och enkla. Lever i tält, är smutsig och pank, tar påhuggsjobb i lantbruk för att klara sig mot sin dröm i norr.

Det är en aningen lillgammal ung man som talar om livet med folk han möter, men faktiskt säger saker som ger tröst och vägledning, även för de betydligt äldre personer han möter. Han ger dem kanske lite klichéartade men ändå rimliga råd om livet (kan framstå som lite märkligt/osannolikt), kanske hade han läst sig till klokorden. Eller levt sig till dem.

I slutet, när allt är för sent och han tynar bort i ett bussvrak i vildmarken, inser han: det lyckliga livet levs inte ensam.

Jag funderar kring hur verklighetstrogen filmen är det verkliga ödet. Om han skrev ned så mycket som det verkar i filmen, som sedan kunde hittas kort efter hans död. Hans familj gav sitt tillstånd och stöd för filmen, så klart att föräldrarnas roll kan ha förskönats en aning. Dock, pappans aggressivitet i filmen är ingen smickrande bild.

Men storyn är stark. Den hade kunnat sluta så annorlunda, på något vis lyckligare, om den unge mannen kommit tillbaka till sin familj som saknade honom, kunde ha försonats och förlåtit. En ung man som fann någon slags insikt om livet, och kunde gå vidare med åren framför sig. Nu blev det inte så.

Och Hal Holbrook…. fin gammal skådespelare som jag inte haft namnkoll på men kände igen så väl ändå. Hal Holbrook var med i favoritfilmen Alla presidentens män för länge sedan, som självaste Deep Throat! Googlar honom, ser att han precis har gått ur tiden. Respekt.

(Och ja, jag vet att filmen bygger på en verklighetsbaserad bok av Jon Krakauer. Men den har jag ju inte läst. Än.)

Vägvalen

Åker tåg. Norrut. Längst upp.

Passerar en ort där jag jobbade ett år för länge sedan. Slänger ut en bild och en raljant kommentar om det dystra samhället i ”vår” Messenger-grupp, vi som umgicks i tonåren.

Påminns av en kompis att det hände en del kul i den staden. Syftar på en särskild helg, minns jag. Han kom på besök, vi gick på krogen ihop. Mötte tre tjejer som åkt på tågluff längs Inlandsbanan. Både jag och kompisen fick lite fling med var sin av tjejerna (stackars den tredje).

Nåväl. De kontakterna inser jag ledde till mitt familjeliv och föräldraskap långt senare.

Tjejen som faktiskt sökte upp mig via telefon efter den helgen, hade jag ett långdistansförhållande med i ett år, sedan tog det slut. Men via henne lärde jag känna den kvinna som jag senare gifte mig och bildade familj med, sedermera skilde vi oss dock också.

Vägskälen i livet som vi inte ser förrän efteråt, med facit i hand. Det är fascinerande.

(Det hände mer där, på den orten, men Amors pilar träffade inte riktigt där de skulle (enligt mig), så jag låter den historien vara för denna gång.)

Tågresa i norr, kyligt och klart.

Kungarna från Broadway

Den här plattan med Eldkvarn är ren musikalisk kärlek för mig. Den har så mycket, så många stämningsfulla låtar, så mycket känslor, inbäddad i sig.

Jag har inte lyssnat på just albumet i sig som besatt när den var ny, men jag lyssnade mycket på liveskivan Cirkus Broadway med många av låtarna från albumet.

När jag nu återlyssnar på Kungarna från Broadway är det mycket känslor. Inte alla låtar är starka men många.

Småstadskväll, Kungarna från Broadway, Nerför floden, Kärlekens tunga…

”Du stal gitarrerna, jag tog sångerna”…. om bandets uppkomst. Fint, vackert, vemodigt.

Rain Man igen

Ser om en gammal film med äldste sonen. Som ofta visar stort intresse för när jag nämner någon film han aldrig sett eller hört talas om. Det blir ofta någon som jag håller högt, från senaste 30 åren… men det är roligt! Han har så mycket osett, kul att få tipsa. Vi såg tidigare bland annat En kvinnas doft.

Igår såg vi Rain Man (med Dustin Hoffman, Tom Cruise, Valeria Golino). Den kom på tal efter att jag nämnt någon scen ur filmen för mina barn, den där Raymond på en sekund ser exakt hur många tandpetare som ramlat ut på golvet. På grund av att han har ett syndrom där han har speciella talanger, men stora svagheter vad gäller kommunikation och vanligt liv.

Filmen var intressant att se om. Jag störde mig ganska mycket på Tom Cruises överspel och karaktärens själviskhet i samband med att bli utan ett arv, under främst första halvan av filmen. Men jag inser att det ingick i planen av filmskaparen regissör Barry Levinson för att visa hur Charlie Babbitt förändrades av mötet med sin autistiske nyfunne bror, Raymond. Där båda under en lång bilresa genom USA utvecklas av varandras sällskap.

Ögonblicket där de får riktig kontakt som bröder är fin än idag. Jag blev lite tårögd, faktiskt. Scenen i badrummet, där lillebror förstår att det han trott varit en barnfantasi, Rain Man, var faktiskt Raymond, hans storebror som sjöng för honom som tvååring. Innan Raymond blev placerad på anstalt, för att han kunde vara farlig för den lille.

Några fler filmer jag vill få min son, eller flera av mina söner, att upptäcka är exempelvis Döda poeters sällskap, Gilbert Grape, med flera…