Klassiker, men var det allt?

Läste äntligen Räddaren i nöden av J D Salinger, har dock några sidor kvar. Denna bok som omnämns lite varstans i film och debatt med mera har ju något av kultstatus. Den var läsvärd (so far), men jag kan inte låta bli att tänka: var det allt? Fast boken ska väl ses i sitt sammanhang, publicerad i en annan tid, en annan värld.

Intressanta tankar kretsar i Holden Caulfields huvud, huvudpersonen alltså. Som exempelvis att han hatar film och bio. Ganska udda åsikt, skulle jag tro, hos den genomsnittlige 16-åringen såväl då som nu.

Annonser

Sprallig låt, lång helg

Fredag, och jag fick i förrgår veta att jag ska vara ledig både måndag och tisdag, förutom helgen. Vilken känsla! I mitt arbetsschema stod det vanlig arbetsdag måndag och tisdag.

Alla andra är lediga, och en annan medarbetare är extrainlagd på schemat. Så det verkade vara dubbelbokat, upptäckte kollegan.

Och så var det.
Jag som jobbade ensam så sent som den blåsiga skärtorsdagen kan snart logga ut och gå hem på en fyradagars ledighet.
Man kan bli glad för mindre.

Glad låt en solig fredag är för övrigt We are from Barcelona, hur fånigt sprallig den än nu må vara. Kolla in andra låtar där också. Deportees är aldrig fel.

En förlorad värld under Nordsjön

Hittade en intressant nyhet hos BBC.
Brittiska landskapsarkeologer har upptäckt en förlorad värld under Nordsjön. Där det är hav i dag var det befolkat land för cirka 10 000 år sedan, mitt ute i Nordsjön mellan Storbritannien, Skandinavien och Shetlandsöarna.
– Som att hitta ett nytt land, säger professor Vince Gaffney till BBC News.

Förhistoriska floder, kullar och dalar har kartlagts av forskarna. Ett landskap som lades under vatten för 8 000 år sedan när klimatet blev varmare och havsnivån steg.
Detta kan ses som en varning inför vad klimatförändringen kan orsaka, säger Vince Gaffney till BBC News.

Det här gör onekligen att man ser visan Gamla Nordsjön med Harry Brandelius i ett nytt perspektiv…

The Taxman svarar senare

Ringde just till Skattteverket för en enkel fråga inför deklarationen.

Fick av den automatiska telefonsvararen följande bemötande:
– Det är många som ringer just nu. Ditt samtal är placerat i kö, som betjänas av… (konstpaus) 281 handläggare. Din plats i kön är… 160.

Jag la på.

Vet inte om det varit lättare att få beskedet:
– Ditt samtal besvaras om…. tre timmar och 25 minuter.

Svett och Smiths

Jag inspirerade mig själv med mitt förra inlägg med rubriken Tre minuter.

Tänkte: en bra låt på tre minuter. Det ska vara The Smiths. Tar fram en CD, drar igång The boy with the thorn in his side.
"If they don't believe us now, will they ever believe us?"
Underbar, navelskådande engelsk pop när den var som allra bäst. Att avnjuta i ett visst melankoliskt stämningsläge, eller så får man det läget när man avnjuter (vad är hönan och vad är ägget?)

Men tre minuter? Nja, 3.16. Får duga. Som kompensation kompletterar jag med Panic, föredömliga 2.20. Jag minns den som min första Smithslåt, köpte vinylsingeln som gymnasieglin på 1980-talet. Då förstod jag inte fullt ut hur bra de var, lyssnade aldrig in mig på resten då. Det kom senare.
"Hang the dj, hang the dj, hang the dj. 'Cause the music he constantly plays says nothing to me about my life".

The boy with the thorn in his side har jag minnen till. En partykväll på sent 90-tal, brännbollsfestival i Umeå, vi är några som önskar Smiths av en uttråkad DJ. Som efter några låtar lägger på denna låt. Vilket röj det blev. Ljuvt minne. Vi dansade oss svettiga. Det blir för lite sånt nu för tiden. Trist.

Tre minuter

På tre minuter kan du inse att flygresan ska bli pest eftersom damen bakom dig babblar oavbrutet och knappt slutar för att hämta andan ens. Då har du 57 minuter kvar av flygresan.
På tre minuter kan du skriva en bloggtext som den här. Fast den bara tar några sekunder att läsa.
Nu ska jag åka hem och sova. Jag lovar att jag somnar på mindre än tre minuter.

För övrigt så är tre minuter en utmärkt längd på en bra låt. Längre än så behövs inte, oftast.

Billys pizza och Satisfaction

Sitter på Cityterminalen, Sthlm, efter att ha varit på en kurs. Inväntar 20.55-planet från Bromma norrut. Segt. Hade gärna åkt tidigare men icke sa nicke, eller rättare sagt resebyrån. Fullbokat.

Nåväl. Har i rasande fart genomgått utbildning i att söka på webben, dvs smarta sökningar, inte bara standard-googla. Lärorikt men ack så hastigt genomgånget.

Har just blivit serverad en Billys-pizza för 39 kronor, visserligen med läsk till, men ändå. Pizzaslice hette det på skylten. Då tror man att de ska ha bakat den själv åtminstone på detta lilla internetkafé där jag sitter. Killen i kassan kom först ut med en skink-Billypizza, trots att jag just sagt "men ingen med skinka" och han svarat "vi har vegetarisk pizza". Märkligt hur fel det kan bli. Nå, jag fick ut en vego-Billy till slut. Inte mycket att avnjuta.

Just nu i kaféets högtalare: Stones Satisfaction. Kunde varit värre.

Strax flygbuss ut till flyghangaren Bromma. Inte är det så kul där, direkt. Arlanda finns det åtminstone ett brett utbud på, när tid ska fördrivas.

Har för övrigt strosat runt på Östermalm i dag. Med skräckblandad förtjusning sneglat in i hundmodeaffärer, sett på parkeringar fyllda av svindyra åk (tänkt tanken: hade jag en schysst slägga en mörk natt här, så…)

Loggar ut till tonerna av Barbara Anne med Beach Boys. Jo, kanalen verkar fokusera på oldies goldies. Vilket många gånger är mkt behagligare än att lyssna på reklamradioanpassat nyproducerat.

Tog vägen söderut med Jimmy Cliff

Jag säger bara: Jimmy Cliff.
Första minnet: kör Saab 99. Lämnat hemstaden i Norrbotten, rullar längs E4, närmar mig Umeå dit jag nu flyttar. Eftermiddagssol. Tung släpvagn på dragkroken.
Ensam i bilen. Sjunger för mig själv. Uppspelt, förväntansfull. Känslan av att ha lämnat något bakom sig, att ha påbörjat något nytt. Närmast springsteensk känsla av att ha dragit iväg längs landsvägen.
Men det är inte Bruce som kommer över mina läppar. Det är Jimmy.

Sjunger:

You can get it if you really want
You can get it if you really want
But you must try
Try and try
Try and try
You'll succed at last

I High Fidelity (såg om filmen nyligen) säger Jack Blacks karaktär vilken låt han skulle vilja spela på sin egen begravning. Many Rivers to Cross. Utmärkt val. Jimmy Cliff, förstås.

Tänker på Irak. Amerikaner som flygs hem i bodybag. De fattiga och lågutbildade som går åt när hökarna tänkt galet. Jimmy Cliff sjöng om det också. Hör på låten Vietnam. Sanslöst svängig för att vara svidande politisk kritik. Det är samma sak nu som då.

Min poäng är: lyssna på Jimmy Cliff. Jag har inte sett hans insatser på filmduken i The harder they come. Men låten är, förstås, kanon. Ska se filmen vid tillfälle.

Jimmy Cliff. En stor röst, ett stort hjärta.

Kloka ord på dassväggen

Jag ska inte leka kvasifilosof eller något. Men här är en lång dikt, eller vad man ska kalla den, som haft viss betydelse för mig.

Klokord, vägledning, eller en sund inställning till livets skiftningar, kanske kan vara några beskrivningar.

Jag upptäckte dikten uppsatt inne i ett utedass i fjällen, vid en stuga där jag vistades i drygt tre månader. Om den vistelsen lär jag skriva mer framöver. Jag har många fina och udda minnen från den tiden, som nu är nio år sedan.

Nåväl. Dikten hade på dassväggen fått rubriken Du barn av världsalltet. Den heter Desiderata, har jag tagit reda på senare. Ska vara skriven av Max Ehrmann 1927.

Jag läste den många gånger där på utedasset i fjällen. När det var dags att lämna vildmarken och återvända med helikopter till befolkade trakter, så skrev jag ner den i en anteckningsbok. Senare hittade jag den på Internet.

Här är ett utdrag:

Hävda din sanning lugnt och högt; lyssna också till vad andra säger, även dårar och ignoranter har sin berättelse. Undvik bullersamma och stridslystna människor, för sådana är en plåga för sinnet.

Jag la upp den som länk här på min blogg. Se nedan till höger.

Dikten slutar:

Med all sin förljugenhet, sin möda och sina skingrade drömmar är denna värld alltjämt härlig. Var aktsam, försök vara lycklig.