Stenålderstid

Hur skulle det vara att leva på stenåldern, frågade jag några barn som var på stenåldersläger.
Man skulle ha mycket mera tid då, sa en flicka direkt.
Hur menar du då, undrade jag.
Ja men, nu måste man ju passa tider jämt, lektioner och träning och så. Då skulle man inte behöva göra det. Ingen tid att passa, man skulle ha all tid i världen, sa hon.

Tänk, ungefär så där har man själv tänkt en gång. Fast då gällde det frågan om att bli vuxen. Vad kul, då får man göra vad man vill, trodde man. Bestämma allt själv. Välja fritt.
Jag och kollegan pratade om det i bilen på väg därifrån. Det är ju tvärt om. Åtminstone med tiden. Som barn hade man tid. Som vuxen är tiden späckad och fylld av måsten och saker som måste göras varje dag innan den tar slut.

Kanske barnen borde få känna att de rår om sin tid lite mer när de är barn.

Stigar

Jag gillar att se vart stigarna tar vägen. Jag har alltid dragits till stigar. De berättar något. Om tider som flytt, om en värld då människor vandrade i skogarna längs stigar som trampats upp långt tidigare. Stigar som hålls i skick av just trampande fötter. En stig som inte vandras växer igen så småningom. Men det tar många år.

Jag brukar ha svårt att låta bli att cykla eller jogga längs nyupptäckta stigar. Bara för att testa och se om jag hittar något nytt bakom kröken.

I skogarna runt samhället där jag bor går många tydliga gamla stigar. Jag gissar att de inte används så mycket i dag som förr. Hundrastning och motion är visserligen ganska vanligt ute i skogarna. Men förr var stigarna något mera. De var viktiga transportleder.

Ser jag en öppning i snårskogen, då har jag svårt att stå emot. Vart går stigen? Jag lägger den på minnet ifall jag inte har tid just nu. Ofta hamnar jag ute i ingenstans när jag testar den, men ibland ansluter stigen till någon annan stig eller väg, och jag får ett nytt sammanhang i min nära omgivning.

Solofilmtajm

Märkligt hur det kan bli.
Ikväll har vi firat sexårskalas för vår äldste pojke. Pizzaparty med kompisarna. Vilken cirkus. Nu är det över.
Sedan gick hustrun ut på nöjeslokal med väninna som var i behov av att luftas bland folk. Kanske även min kvinna var det.

Smart som jag var lyckades jag i sista stund låna ett par filmer av grannarna. Casino Royale, senaste Bond, råkade det bli bland annat.
Då hinner hustrun, innan hon går, glad i hågen, nämna att hon gärna ser den i morgon med mig om jag inte skulle ha sett den i kväll.

Jaha. Det var ju just det jag hade tänkt, eftersom jag får stanna hemma ensam med barnen.

Grannarna hade dock en film till, speedad actionrulle: Crank. Jag är för snäll ibland. Så nu sitter jag och glor på adrenalinaction, i dubbel bemärkelse, fast det egentligen inte är riktigt min typ av film.

Adrenalindubbeln ligger i att huvudpersonen, en yrkesmördare, fått ett gift injicerat som hotar ta livet av honom. Enda sättet att överleva är att hålla adrenalinhalten hög i blodet. Så det är ett jädra ös hela tiden när han håller igång. Lite intressant upplägg faktiskt. I skrivande stund faller huvudpersonen från ett par tusen meters höjd mot jorden, utan fallskärm, och hinner ringa upp sin älskade för att ta farväl. Så var filmen slut.

Bra film? Nja. Tidsfördriv. Får duga. Nu dags att natta sig själv.

Sista färden

Det finns filmer man minns länge. Filmer man ryste åt under tonåren.
Liftaren är en. Innan Rutger Hauer blev fet. Kanske inte lika bra i dag, men minns den gör jag. Fingret bland stripsen,bara en sån sak.

Och så Den sista färden. 70-talsklassiker. I kväll, sent på SVT. Missa inte.

Det börjar så vackert. Gänget ska ut på sista paddlingen innan älven däms upp.
Men det blir sista färden på ett annat sätt. Mer dramatiskt än de föreställt sig. Inget blir sig likt efter denna färd.

Så vackra omgivningar. Ändå så ruskigt. Hotfullt.

Och det bjuds god forspaddling, även för en som varit med en del i skummets virvlar genom åren.
Jag minns hur kanotgänget samlades vid videon, laddade upp med fika (läsk, chips och butterkaka) för att se Den sista färden. Och minst två filmer till under nattligt filmmaraton på helgen.

Jag har gjort liknande kanotturer, har känt lycko- och spänningskänslan av att komma iväg för en dust med livet i vildmarken. Men så som det gick i Den sista färden, så har det aldrig blivit. Som väl är.

– Oiiiiiiink. Scream like a pig!

Brrrrrrrrr…

Kräm

Scen: Apoteket.
Skulle hämta ut en salva. Eller kräm, som pillertrillaren bakom disken rättade mig.
Gick sedan till kassan. Väl medveten om att jag inte hade pengar på kontot. 133 kronor var det oväntat höga priset för den lilla tuben.

– Får gå och föra över lite, ursäktade jag mig för kassatjejen som hade tilldelats ett inte alls oävet utseende.
Upptäckte sedan att den Bankomat i närheten jag räknat med var bortrationaliserad. Fick åka hem och hämta cash. Kräm i påse lades undan vid kassan så länge.

Återkom oväntat snabbt, tyckte jag.
Stod i kö. Gubbe före surrade strunt med kassatjejen som hade tilldelats ett inte alls oävet utseende.

– Ska vi köra då, väckte hon mig ur mitt disträa köande när det var min tur.
– Det gick fortare än jag trott, sa jag till kassatjejensom hade tilldelats ett inte alls oävet utseende.
– Det brukar göra det i din ålder, sufflerade gubben som stod kvar bredvid.

Ridå.

Ut med språket, SJF

Kan bara känna irritation över det vattenspex en Strix-anställd utsatte statsministern för.
Sprutandet höjer inte direkt trovärdigheten för journalister i allmänhet.
Nu väntar jag bara på att facket SJF ska ryta till och ta avstånd från påhittet.
Sedan får Strix-bossen Aschberg vara hur arg han vill. Det är han duktig på.

Nissar i bushen

Såg Musikbyrån på SVT24 i förrgår kväll. Bara en stund, sedan tog annat över uppmärksamheten. Men det var spännande att se en glimt av dessa drogskadade musiker som bodde ute i bushen i bergen strax utanför San Francisco, gick omkring i skogen med en rund träplatta fastbunden i pannan (varför, i fridens namn, varför?) och pratade om sin spejsiga musik.
Vilket par! Vilka nissar! Hippies på 2000-talet. Snacka om att ha tagit in stimulantia i sina dagar.
Sorgligt. Men fascinerande.

Knäckebröd och kola

Jag hittade en tia i dag. Det känns som min turdag, ungefär som när man var liten och hittade en krona i gruset utanför kiosken i barndomsbyn.

Det var faktiskt en osannolik tur, med tanke på att jag fann den på en plats där jag råkat hamna av ren slump, och där jag defintivt inte hade rätt att vistas… efter att ha sprungit lite galet under en joggingtur på lunchrasten. Industriområde, järnvägsspår.

För ta mig tillbaka till jobbet krävdes en del skumpande över våtmarker. Blöta sockar, blöta skor.
Tian omsattes direkt efter återkomst och duschning till lunchförstärkande knäckemackor samt 7 kolor i lunchrestaurangen.

När budgeten för tillfället är stram så kan en upphittad guldglimmande tia förgylla mer än man på förhand kan ana.

Att ta och inte ta

Vissa saker får man ta.
Vissa saker vägrar man att ta.
Det är enkelt att ha en blogg, det är gratis och det funkar bra.
Gratisheten beror på reklamen.
Det är okej.
Men här om dagen var det inte okej. Inte inte alls okej.
Då såg jag mina egna ord och tankar, tätt intill en liten förrädisk annonsbanner från Livets Ords Förlag.

Jag lät det bero ett tag.
Sedan tänkte jag: NEJ!
Skickade mejl till Google-avdelningen för annonser. Skickade mejl till Blogg.se.

Tänkte: det är inte vad som helst. Det är inte som att sälja datorer eller hudkräm eller musik eller böcker.
Det är att sälja en livsåskådning som de allra flesta är mycket kritisk till. Som vi inte vill ha att göra med.

Därför agerade jag.
Och fick svar från Blogg.se.
Snabbt. Tack för det.
De skulle filtrera bort Livets ord.
Om det bara var från min blogg, vilket jag antar, framgick inte. Ännu bättre vore om reklamen på alla gratisbloggar rensades från religiös extremism i fårakläder.

Det visar i alla fall att det lönar sig att agera, att bry sig, att lägga sig i och att säga ifrån.
Jag har inte alltid varit sån.
Men jag håller allt mer på att bli sån.
Om inte jag säger ifrån, vem ska annars göra det?

Okej, det här var inte världens viktigaste fråga i ett stort perspektiv.
Men jag vill inte ge hycklarna i Livets ord tillträde till min privata sfär.
Inte en centimeter, inte en tum, inte en gnutta utrymme ska de få om jag kan stoppa det.

Så det så.

De stod för sig själva

För några veckor sedan. Stinas talkshow. I slutet kom Peter Bjorn and John in, och gjorde sin grej.
Det var knäckande bra, inlevelse till max.

Nu har jag hittat låten. Objects of my Affection. Det var länge sedan jag började svettas över en ny låt, som jag gjorde där framför teven.

Och så, när låten avrundats. Då kom Stina in med sin avannonsering av programmet, sa något ointresserat i stil med att "det var väl bra". Hon hade inte behövt säga något alls. De stod för sig själva. Ingen brydde sig om hennes omdöme.