Ljuset kommer från norr

Det är som en saga, men det är sant.

När jag var runt 20 kämpade min hemstad varje sommar med att arrangera något folkligt, med livemusik och öltält.

Det blev alltid fiasko. Eller näst intill. Inget funkade. Man sa:det går inte. Alla åker härifrån på sommaren.

Jag flyttade från stan. Det gick några år. Så började jag höra märkliga nyheter från norr.

De höll festival. Och det kom folk. Först kanske lite mindre. Sedan i tusental. Tiotusental.

Artisterna var de förnämsta (nåja) i landet. En god spiral började snurra. Publik ger intäkter. Intäkter ger möjlighet att ta in heta artister. Heta artister drar mer publik.

Vädret var ofta, inte alltid, perfekt. Midnattssol, rock'n'roll, publikfest, strålande affärer för näringsidkarna.

Så gick det, år efter år, och inga orosmoln synes än på himmelen, den midnattssolsljusa.

Hur kunde det gå så bra? Inget gläder mig så mycket som en skön revansch. Starkt jobbat, Kiruna. Jag minns Ljusets festival. Vilken sorglig tillställning det var. Usla artister, uselt väder, ingen publik. Nu är det annat liv i skällan.

I helgen kör ni hårt igen. Jag håller tummarna för vädret. Artisterna har ni redan dragit dit. Fredag: bl a The Ark, Bo Kaspers och Anna Ternheim. Lördag: bl a Lordi, Melody Club och Lisa Miskovsky.

Jag säger inte att jag gillar alla artister som är där. Jag säger inte att jag älskar festivaler.

Jag säger att jag gillar att det här händer i min barndomsstad.

Själv har jag aldrig varit med sedan det börjat gå bra. Kanske bäst att inte komma. Då regnar det väl bort.

Annonser

Teenage angst has payed off well, now I’m bored and old

Alltså. Bloggandet. Jag har varit igång ett tag nu.
Jag vill skriva. Om musik, samtida händelser, film, böcker, sånt som gör mig arg, sånt som gör mig glad.

Men jag vill också läsa. Där har vi ett problem när det gäller bloggandet.
På blogg.se är det övervägande delen kvinnor som skriver. Och de är unga. Tonåringar.
Det intresserar mig sällan särskilt mycket vad de skriver om.

Kalla mig vad ni vill. Men tjejer i tonåren har sällan samma intressen som män i 37-årsåldern. Jag har tre barn, jobbar häcken av mig, har lagt skolvärlden och tonårsangsten bakom mig.

Jag har hittat några bloggar som jag tycker är intressanta. Men inte många.

Så. Den som läst min blogg några gånger och fattat ungefär vad jag intresserar mig för: tipsa mig om läsvärda bloggare!

Förresten. Apropå Die Hard 4.0. Där får Creedence Clearwater Revival en skopa beröm av John McClane. Fortunate son liras två gånger i filmen. Bra låt. CCR är befläckat med mycket genom sin "folkliga" popularitet (säg den afterski där ingen vrålat "spela Kriidenns!"). Men en imponerande rad starka (men ack så sönderspelade) låtar gjorde de, med Fogerty i spetsen förstås.

En jädra röst, en jädra gitarrist. Gubbig åsikt, okej för det då. Bryr mig inte.

Och rubriken? Nirvana, förstås.

Allt ska bort

Såg Die hard 4.0 i går.
Vad säga om den? Den var som jag förväntade mig. En två timmar lång verklighetsflykt med god action. Dock var det lite för lite humor, lite för mycket rått våld, enligt mig.

Bruce Willis-polisen John McClane är en hårding som vanligt. Ännu lite tröttare, åldrad. Men tar utan att tveka ihjäl de bovfigurer som, i egenskap av onda, förtjänar det. Enkelt, okomplicerat.

En ung kvinna, fager asiatisk dator- och kampsportspecialist vid namn Mai (kinesiska med artistnamnet Maggie Q), får sin beskärda del, till sist, av McClane-våld.
För att publiken ska förstå att hon förtjänar det, så görs hon osårbar och enveten, kommer alltid igen och ger McClane på nöten flera gånger. Till sist måste han bara köra på henne med en bil genom ett antal väggar, för att slutligen efter viss kamp dumpa ner henne i ett hisschackt. För hon var ju så ond.

Sådan logik känns obehaglig. Men man låter det passera. Det här är uppgjort i kontraktet med publiken, sedan tidigare Die Hard-filmer. Hårt, våldsamt, humoristiskt. Onda ska dö, annars dödar de hjälten och hotar hjärtat av den amerikanska folksjälen, friheten. Typ.

Intressant story dock, där cyberterroristerna genomför en "fire sale" ("allt ska bort", det vill säga: all modern it-baserad teknologi och alla samhälleliga nätverk ska slås ut eller tas kontroll över för att rasera samhällsfunktionerna totalt).

Så långt ifrån verkligheten är det kanske inte, just it-terrorismen som beskriv i Die Hard 4.0. Vi får nog se mer av sådant vad det lider.
Och vem vet vilka attacker som vi aldrig får veta något om?

För övrigt klurade jag länge på vem skådisen bakom den unge hackern är, alltså var jag sett honom förr? Kom på det senare i går kväll: i den helsköna tv-serien Ed, som gick på femman för något år sedan eller två. Justin Long heter han.

Halvläst

Jag har en tendens att halvläsa böcker.
I bokhyllan står mängder av böcker som jag bearbetat halvvägs, sedan lagt ifrån mig och glömt bort.

En bok som jag önskar att jag helläst var Joakim Forsbergs Det börjar ännu tidigare. En pocket som jag lockades att köpa cirka 1995, eftersom den inleddes med ett låtcitat av The Waterboys: "But I send her my love, and a bang on the ear". Då, och fortfarande, ett band med en säkrad plats i mitt musikhjärta. Mike Scott har sina ups and downs, men många ups, om man så säger.

Romanen handlade, som så många andra, om den svåra konsten att växa upp, gå in i och ut ur relationer etc. Det lustiga var att huvudpersonen som till större delen var bosatt i 08-trakter hade starka band till nordligaste Sverige, mina egna barndomstrakter. Mycket oväntat för mig att få läsa om en storstadsgrabb som tar sin tillflykt till stationshuset i, tror jag det var, Torneträsk (som ju även är ett ortsnamn, inte bara en stor sjö).

Men, som sagt, den är bara halvläst. Jag ledsnade efter alltför många partnerbyten och relationsstrul, inklusive byte av subkultur. Tror han var punkare när jag la ifrån mig boken senast. Kanske tar upp den nån gång igen.

Waterboys-låten A bang on the ear är en på ytan lågmäld sång. Men den inrymmer för mig mycket av de starka känslor vi alla har i det förgångna, förknippade med personer vi mött och tyckt mycket om och sedan mist eller lämnat. Sorg och saknad, kanske bitterhet, men ändå kärleksfulla minnen av en förlorad tid, kanske en förlorad vän.

Det är vemod, det är nostalgi.
Det är, förmodar jag, livet i ett nötskal.

Mer Waterboys: En strof jag gillar ur Glastonbury song:

There is a green hill far away
I'm going back there one fine day

Arbetskick

Fågel eller fisk? Jobbar med en grej nu. Vet inte vad det ger. Antingen blir det mega, eller en snutt i tidningen bara. Vi får se…

Hur som  helst, det är kul att jobba emellanåt. En kick. När man har flytet, när det går bra. När det kommer in tips som visar sig hålla. Vissa utmaningar dyker upp men man tar sig vidare, ringer och ringer, når nya intressanta insikter och förhoppningsvis, i slutet, har en intressant artikel att publicera.

Får mig att tänka på dikten Desiderata/ Du barn av världsalltet (se länk nere till höger):

Om du jämför dig med andra, kan du bli bitter eller inbilsk, ty det kommer alltid att finnas någon som är bättre eller sämre än du.
Gläds åt det du uppnått och de planer du gör upp.
Gör det du gör med hjärtat, hur oansenligt ditt arbete än är.
När lyckan skiftar är det ett beständigt värde.

På väg

Då gick dagarna. Midsommar har passerats, om inte firats direkt.

Det blev… eh… intensivt.

Eller vad sägs om 70 mils bilfärd med familj under midsommaraftonens dag (noll firande vid stång etc).
Framkomst på kvällen. Natt. Morgon. En heldag hos föräldrarna. Natt. Morgon. Hemresa 70 mil. Hemma igen.

Måste bekänna att helgen kanske tog mer än den gav. Slitigt på flera sätt.

Resan varade något kortare än vad som tänkts dagarna innan, av olika skäl. Så kanske var det en galen tripp. Borde ha varat minst en dag till. Nu blev det inte så. Biltrött är bara förnamnet nu.

Men det som var kul var att barnen mötte  farföräldrarna. Sker inte så ofta.

Then it's a wide open road
It's a wide open road
And now you can go any place that you ever wanted to go

(Wide Open Road – The Triffids)

Odyrt

En kollega har varit på Island och Färöarna nyss. Han kom hem med fantastiska bilder, och intressanta historier, samt en del roliga ord.

Som exempelvis:

Odyr bensin – billig bensin (sett på skylt vid bensinmack)

Lögreglarn – polis (lagregleraren). Står på polisbilar, uniformer. De vägrar ju att ta in utländska låneord, utan hittar på egna själv.

Bladamadur – tidningsman/journalist.

Enligt kollegan vållade ordet aids stor debatt över Island. Ett tag användes fyra-fem egna nyuppfunna ord för sjukdomen, i olika tidningar. Till slut mynnade det ut i att man enades om ett ord. Oklart vilket… det visste han inte.

I rörelse

Är man där nu? Livet som fotbollsförälder, börjar det nu?

Sexåringen går i fotbollsskola.
Första dagen var jag där. Satt vid hörnflaggan, stod vid hörnflaggan, tittade, ropade, servade med vattenflaska, servade med mat i pausen.
Väntade. Timme efter timme.

Man har ju hört om vad som väntar, av föräldrar med äldre barn. Skjutsandet. Träningar titt som tätt, helger som bokas in av matcher här och där. Tider att passa. Träningsväskor som ska packas och packas upp. Inrutat, inbokat.

Men där, vid hörnflaggan. Då gick det inte att ta miste på glädjen. Hur kul de hade, ungarna. Rusade runt som en getingsvärm runt bollen när det var "match". Busade med ledarna när det var mer lekfulla övningar. Sparkade boll, sprang, fram och tillbaka, fram och tillbaka. En gång till: fram och tillbaka.

Ju längre tiden gick, desto tröttare barn. De satte sig ner, lite varstans på den del av konstgräset som var deras, och vilade. Och så upp igen. Full fart.

Det är något speciellt med bollar. De lockar fram glädje.

Sexåringen gillar verkligen fotboll. Fotbollsskolan pågår bara under fyra dagar. Återstår att se om han vill fortsätta med riktiga träningar. Annars så har han haft väldigt kul på grusplanen vid förskolan också. I höst börjar han i skolan, förskoleklass. Säkert hålls bollen i rullning då också, på rasterna. Om han, och kompisarna, vill. Jag tror det.

Fotbollslåt: World in motion med New Order.

Apropå det, här en länk med koppling till NO och relaterat.

Angie och Alison

Alison med Elvis Costello är en väldigt vacker sång.
Jag har på det stora hela taget lite svårt för Costello. Kanske har jag aldrig gett honom någon chans på allvar.
Jag har en samlingsplatta. Men det är hittills bara Alison som riktigt nått mig i hjärtat.

På en låtlista jag sammanställt, i syfte att ha ett gäng lite lugnare låtar på platta, finns den med. En annan A, Angie, platsar också. Yes, med Rolling Stones.

Andra sköna dinosaurielåtar som platsar: Lost in the flood med Bruce Springsteen, Don't let me down med Beatles, och (igen) Rolling Stones Beast of burden.

Vildhjärta

Fick plötsligt en enorm lust att se om Wild at heart igen. Den filmen är fantastisk.
Kanske jag gör det nån gång. Nu har jag inte tillgång till den.

Sökte igenom gamla VHS-band hemma ikväll. Har lite tid att fördriva hemma när barnen somnat och hustrun är på resa. Fann inte något intressant. Först.

Till slut hamnade jag på en kassett där Vita husets näst sista avsnitt ever fanns. Så jag såg det. Och trivdes. Lagom långt, tre kvart. Och konstaterar än en gång att det var trevligt att ha en favoritserie att följa, säsong efter säsong. I dag har jag ingen. Så jag ser sällan på tv. Ids inte slumptitta så ofta, har inte orken, för trött allt som oftast. Lika bra det.

Fast nu går faktiskt burken ändå. Råkade upptäcka första Die Hard-filmen på sexan som förr var ZTV. Bruce Willis har håret kvar och springer barfota i brynja med pistol i högsta hugg. Bovarna har tysk dialekt.

Minns då även tv-serien Moonlightning, Par i brott, en deckarkomedi som jag följde slaviskt på 80-talet, var det väl. Där lyckades manusförfattarna bygga upp en skön stämning, som byggde på att Willis-killen och tjejen, vad hon nu hette, hade en oförlöst men oundviklig romans under uppsegling, fast de aldrig riktigt kom loss. Wilis hade alltid coola oneliners att dra, hon (tjejen vars namn jag inte orkar googla fram i kväll) var vass i repliken. Klassiskt upplägg för en kärlekskomedi.

Undrar om det skulle vara kul att se Par i brott i dag? Inte säkert. Vissa tv/film-minnen kan förbli bäst utan uppdatering.