Murphy igen

Bokat stuga i Skåne. På väg dit kommer rapporterna: ovanligt kraftigt regnväder på väg.
Bad luck. Murphy och hans lag grinar oss i ansiktet. Men det blir nog bra ändå.
I dag påbörjas färden dit, per bil. Må bilvägarna vara farbara.

Annonser

Semester: minus ett

Om några timmar har jag jobbat klart för fyra veckor framöver.
Känns… bra. Samtidigt så vet man hur fort det går.

Vips.
Så är det höst.

Pessimist? Mmm.

Ska de närmaste dagarna se till att fixa ytterligare en present till frun som fyller år på tisdag. Kan inte fatta att jag inte gör sådant här med bättre framförhållning. Typiskt mig.

Tidsoptimist? Mmm.

M-16 på tröskeln

I dag riktade en unge som jag knappt känner en leksakskopia av en M-16 mot mig och fyrade av. Det sa klick. Han stod på vår tröskel. Jag stod vid diskbänken och fixade mat.

Jag blev arg. Minst sagt.

Gick ut till honom och sa: så där gör du inte mot mig! Och några ord till, men väl valda och inte över gränsen.

Tänkte först gå in igen. Ändrade mig. Sökte upp hans föräldrar. Under min promenad dit flydde killen framför mig, in i familjens minibuss där syskonen satt, de skulle just åka i väg.

Han är tillfälligt uppdykande i vårt kvarter enstaka gånger om sommaren. Har en mormor i huset intill. Är som ett plåster på vår familj. Kontaktsökande. Svårt att acceptera ett nej, exempelvis "nej, vi ska äta nu, du får vänta ute – och då inte just utanför vårt köksfönster". För det är just vad han gör då.

Nu var måttet rågat. Jag blev otroligt, uppfriskande arg. Kände: gränser ska dras. Ungen ska veta hut.

För man står inte på någons tröskel, någon man inte känner, och siktar med en kopia av ett automatvapen och trycker av, och flinar. Så gör man bara inte. Att ungen ens hade en sån leksak kan göra mig upprörd. Förstå då att jag blev arg över vad han gjorde med den.

Han hade tidigare under dagen varit ivrig på att ifrågasätta de ramar jag satt upp för våra barn, var de får leka och var de inte får gå. Han ville dra iväg dem längre bort.

Jag fick tag i föräldrarna, pappan. Han verkade sävlig. Mumlade något om "jag ska ta det med honom". Gör det, sa jag. Och när jag passerade ungen, som kanske är åtta-nio år, sa jag ännu en gång: Jag är jättearg på dig!

Känns bra att ha levt ut sin ilska.
Och ändå inte tagit i för mycket.
Jag tror att jag gjorde honom en tjänst i det långa loppet.

Afrikas drottning

För länge sedan gav jag en present till min fru, i form av två filmer med klassikerstatus. Den ena såg vi rätt snart tillsammans: Love Story. Kärlek med tragiskt slut, kan den summeras. Inte klockrent bra, om jag får säga.

Den andra blev liggande. Jag insåg ganska snart att det nog var jag mer än hon som ville se den film som jag gett till henne. Efter flera försiktiga förfrågningar från min sida såg jag den själv här om dagen.

Filmen var Afrikas drottning. Ja, just den. Klassikern från 1951 med Humphrey Bogart och Katherine Hepburn.
Han som försupen skeppare längs en flod i inre Afrika. Hon som missionär. De tvingas samman av omständigheterna, närmare bestämt första världskriget och tyskarnas räder i djungeln.
Bogart/Hepburn ska ta sig nedför floden, förbi svåra forsar, förbi ett tyskt fort och ned till en stor sjö. Där ska de försöka sänka en tysk kanonbåt, och öppna sjövägen för britterna.

Jag har sett den när jag var rätt ung. Mindes den med positiva känslor. Det var något annat att se den i dag.

Bogart, den klassiske hårdkokte hjälten, skulle vara flinande roligt fyllo. Inte bra.

Skildringen av afrikanerna i filmen är, förstås, ingen rolig upplevelse. Det är den klassiska, koloniala, rastistiska bilden. Inte bra. De är som barn, slåss om den cigarrstump som Bogart kastar bakom sig, han skrattande åt de mörkhyades slagsmål som bryter ut.

Storyn i sig då? Förstår att den blev en succé när det begav sig. Action på gammalt vis. Men numera är man ju lite mer krävande, om man så säger. Det är nyttigt att se om en gammal klassiker, och inse att filmskapandets framsteg har trubbat av en, format om ens sinnen. Eller: gjort en mer kritisk. Kanske mest det.

Mest starkt intryck gjorde scenerna i slutet av filmen, då båten Afrikas drottning kört fast i vassen någonstans i floddeltat, utan hopp för de två ombord att nå fritt vatten. De är fast, utan koll på vilken riktning de ska söka sig åt. Man förstår den panik som rollfigurerna börjar drabbas av. De ger upp. Men så kommer naturen med lösningen. Skyfall, vattnet stiger och båten går loss alldeles av sig själv och når sjön.

Att det sedan blir ett Happy End, är förstås givet. Afrikas Drottning gör det den ska. Sänker tysken. Och man och kvinna lever lyckliga, sannolikt, i alla sina dagar.

Bogart dog några år senare, 1957, för övrigt.

Tid tillsammans

Sakta, sakta blir det lite mer svängrum.

Vi kunde i dag ligga på stranden och prata, min fru och jag. Säkert en timme.

Sida vid sida i varm sand, i solskenet. Det var skönt att få tid tillsammans. Ungarna lekte i vattenbrynet med sand, muggar och vatten. De byggde en kanal. Och lite annat. Och vi bara låg och pratade.

Det kan verka litet och oansenligt. Men det är stort.

Pokerkväll

För övrigt är Pokerkväll i Vårby gård en skön dänga, med Florence Valentin, där sångaren Love Antell håller i kortleken. Så att säga.

Hörde den första gången under en löprunda, med miniradio i hörlurarna, någon gång i maj tror jag. Eller juni. Svängde skönt. Jag tänkte: Håkan Hellström parad med Perssons Pack. Så lät det. Låter det.

Nu har den gått två dagar i rad på P3. Antar att det är en hit då. Bra är den, än så länge. Får se efter sommaren om den håller då.

Gillar den där spelglädjen i en låt som denna. En glädje som jag tror Håkan Hellström varit bäst på att locka fram på senare år.

(För övrigt tog det mig bra lång, alltför lång, tid att upptäcka Håkan Hellström på allvar. Men det talar jag tyst om helst.)

Semester: minus tre

Och nu gick just närmsta chefen hem för sista gången före semestern. Ska visst åka till Schweiz i tre veckor och cykla. Det låter inte alls särskilt kul. Eller…?

Nå, jag får min del av kakan snart. Semester hägrar med bilturné i södra delen av riket, Skåne och Västkusten. Med barn och fru, givetvis. Det kan bli riktigt bra. Det ska bli bra.

Bara helgen passerar, om tre dagar, så är jag en arbetsbefriad man i fyra veckor.

Now. Let's work hela vägen in i mål.

Låten: Impossible

Ibland strömmar en sång ur radion och får en ur fattningen. Nu har det hänt igen. Bara radion kan ge en sådana upplevelser. Oväntade musikaliska uppenbarelser.

Jag tänkte: måste vara Robert Smiths återkomst.

Naturligtvis var det inte det. Rösten var lite lik, fast inte helt, när jag nu lyssnar igen via Myspace.

Det var Shout out louds, Impossible.

Låten ger mig sådana vemodiga retrovibbar av någonting för länge sedan att jag nästan får tårar i ögonen.

Oldies

Från Dylan för mig tankarna till Johnny Cash.

Dylan-koppling? Jo. På Nashville Skyline sjunger Dylan och Cash duett i låten Girl From The North Country. Mycket bra.

She once was
a true friend of mine

Lyssnade igenom Zooropa av U2 här om dagen. Sista låten är The Wanderer. Johnny Cash sjunger solo, U2 backar upp med musiken. Tung, skön låt. Bara Cash, ingen Bono.

I went with nothing
But the thought you'd be there too
Looking for you