Uppdrag rensa

Ooooh. Det löste sig. Bokstavligen fem i tolv. Och verkar rätt bra. Jag menar journalistavtalet. Det nya. Det som ska höja min lön till en något mer anständig nivå. Men stegvis, i sin helhet först om tre år…

För övrigt är det skönt ibland att få ha kontrollen. Vara "in charge". Få styra. Bestämma. Och säga "Nej!" till dumskallarna. Har just "administrerat bort" en uppsjö av rastistiska webbinlägg. Observerade att alltför mycket släppts igenom av annan kollega/-or. Fick klartecken: Rensa!

Sagt och gjort. Bort, bort, bort. I love it. (Chefen fick kort därpå ta emot argt samtal från besviken skribent som blev bortplockad, hehe.) En luttrad kollega tycker att forumen på webben är rena slaskhinken.

Don't use the color of the skin to judge a man

(ABC: One Better World)

Inom parentes

Parenteser är märkliga. När jag skriver försöker jag undvika dem. Men när jag väl börjar använda dem så blir de bara fler och fler.

Jag minns en bok jag läste, av en av mina favoritförfattare Joseph Heller: Någonting har hänt.

Där kunde en parentes inledas på en sida för att avslutas två sidor senare. Effektfullt på något vis. Man läste och läste, hann glömma att allt var skrivet inom parentes, och så kom till sist den bortre parentesen. Man log för sig själv.
Lundell är också en baddare på välfyllda parenteser, vill jag minnas.

Se där. Jag skrev ett helt inlägg utan parentes.

I dit it my way

Matinlägget senast var kanske i tråkigaste laget.
Men det väckte en idé till ett nytt inlägg. Om mat!

Jag har några lustiga maträtter i min ryggsäck (bildligt talat), från åren då det inte var så noga med saker och ting…

Då menar jag exempelvis ungkarlsåren då man bodde i en liten etta, jobbade hela dagen, ofta lite för länge, och kom hem till middag i ensamhet. Ofta var middagen något att riva av snabbast möjligt, för att sedan kunna lämna hemmet igen, på väg mot nöjen eller sportaktiviteter.

Då hade jag en enkel favorit, som jag fortfarande gillar men sällan gör (inte så omtyckt rätt av min respektive, kan jag lova). Jag är nog rätt ensam om den. Makrillpasta kanske den kan kallas.

Gör så här:
1) Koka en rejäl dos pasta, gärna spaghetti
2) Öppna en burk makrill i tomatsås
3) Rör ned makrillen i den heta pastan
Ev. 4) Strö riven ost över (om man vill lyxa till det hela, hehehe)
Njut!

En annan variant jag körde med under en intensiv uppsatsperiod på universietet var fish'n'chips på mitt eget vis.
Bodde då i kollektiv ett läsår med två killar och en tjej. (För övrigt en fantastiskt rolig, bitvis påfrestande tid).
Ofta var det bråttom hem för att äta, sedan åka tillbaka till universitetets datasal för att fortsätta skriva på uppsatsen. Vill minnas att det var historia jag höll på med den terminen.

Nåväl. Receptet…

Gör så här:
Fiskpinnar och frysta pommes frites läggs i en långpanna.
In i ugnen.
Ut ur ugnen.
Salta och ät.

Så efffektiv och rent av maskinell kan en middag vara. Inte så kul. Men praktiskt.

Du och din mat

Vad man äter till lunch visar vem man är. Jag blir allt mer övertygad om det.

På jobbet finns en lunchrestaurang. Där serveras dagens lunch, för sisådär 56 kronor.
Det finns en trogen skara medarbetare som varje dag äter dagens lunch. Närmare tusen kronor i månaden spenderare de i matsalen, räknat med rabattkuponger.

Jag köper ytterst sällan, eller aldrig, dagens rätt. Jag åker i bland genväg genom menyn för att spara pengar. Och för att menyn sällan är tilltalande.

Exempel: De andra tar oxjärpar, fet brun sås och sönderkokt potatis. Jag tar en stor tallrik med obegränsat med sallad av olika slag, samt liksom de andra smör/bröd och dryck till. Pris: 20 kronor för mig, priset nämnt ovan för de andra.

Av någon märklig orsak har prissättningen på salladsbordet satts till 20 kronor. Överkomligt. Bara att själv handla kikärtor, diverse bönor, sallad, gurka, tomat, majs, dressing, melonskivor etc skulle kosta betydligt mer än 20 kronor (i alla fall för de portioner jag lassar upp).

Snål? Tja. Det ligger väl i betraktarens öga att bedöma. Till saken hör också att jag äter väldigt mycket vegetariskt sedan tio år tillbaka.

Andra dagar har jag med egen mat. Inte sällan blir det fil och müsli med skivad frukt. Eller gårdagens rester.

Det är då man visar vem man är. Och vem man inte är.

Gentlemännen över 50 år, de som jobbat halva livet på firman, de skulle aldrig nedlåta sig till något sådant som att ta med sig egen mat. Att inte bara få allt serverat över disk. Att behöva stå i personalpentryt och trängas med tanterna från ekonomiavdelningen (jo, de är många i antal från just den avdelningen som har med eget, kan inte vara en slump).

Ofta vid lunchbordet har jag fått kommentarer till min mat. Är rätt less på det. Men jag är van. Brukar själv säga, när jag slår mig ner med exempelvis filtalriken, i kretsen av dagensrättätare: "Jag hann inte äta frukost i morse så jag tar den nu!" För annars skämtar någon annan om just det.

Till saken hör att jag har ekonomiska skäl att spara på lunchätandet. Det är lättsparade pengar. Och kronorna som sparas behövs betydligt bättre på andra inköpsställen. Som stormarknaden till exempel.

En annan matsituation på jobbet som är, hm, obekväm är när jag jobbar kväll och har med medhavd och nödtorftigt ihoppusslad mat. Som i går kväll, en stor mängd bulgur att värma upp, på det en burk makrill i tomatsås, och som prick över i lite oliver med paprikapasta inuti. Nej, just det. Ingen lyxmiddag direkt. Men funktionell, och i min mun rätt god faktiskt.

Då sitter ofta en kollega, och inte sällan den högavlönade chefen, intill och äter. Den högavlönade chefen har ofta exklusiv hämtmat med sig, typ sushi eller liknande. För mig framstår det som exklusivt i alla fall. Jag som inte kan slösa bort drygt en halv hundring varje dag på färdiglagat. Jag som har en lön som är generande låg.

Då känner man sig rätt billig. Men just min nämnda rätt, makrillbulgur, kanske kan ses som den proletära varianten av sushi. A working class hero is something to be.

Radio days

Hade en sån där radioupplevelse igen. Var ute och promenerade. Radio i lurarna. När jag var nästan hemma tonade en skön, för mig ny, låt upp. Det började så enkelt. Ett piano, tre ackord. Sedan rasslade det igång, en kvinnlig stämma som sjöng som på tå, berättande en relationsstory som fängslade direkt. And with a very british accent.
Det var Kate Nash: Foundations

En annan dag, dagen därpå tror jag det var, cyklade jag med radion. Brukar inte göra det när jag tränar men gjorde det nu eftersom en debatt skulle avhållas mellan mitt fackförbunds ordförande och arbetsgivarpartens respektive, med anledning av den konflikt som tornar upp sig allt mer inom tidningsvärlden.

Nåväl: det var efter debatten ett inslag ur radioarkivet om Kristina från Duvemåla och urpremiären, när det nu var, med Helen Sjöholm i huvudrollen.

Jag blev bara så sugen att läsa Utvandrarna och Nybyggarna. Vi har böckerna i bokhyllan, gammal tryckning, doftar damm, är arvegods från hustruns sida. Som jag faktiskt var med och valde att ta hand om för en massa år sedan. Men jag har inte läst dem.

Helen Sjöholm berättade med inlevelse och kärlek om den människa hon gestaltar och hur hon tagit till sig rollen. Och jag insåg att det finns litteratur man inte kommer förbi. Måste läsa Vilhelm Moberg, helt enkelt.

Det är därför jag gillar radio så mycket. Man blir överraskad. Man blir upplyst. Man lär sig saker. Man får idéer. Och man har trevligt, fast man är helt ensam med sin radio.

No Fun

Klurar på två biofilmer, om jag bara orkar masa mig iväg ner på stan nån kväll. Hade tänkt ikväll. Men kanske jag inte kommer mig iväg.
The Simpsons-filmen garanterar skratt och politisk satir.
This is England garanterar… 80-tal och skinheads. Där man lär få veta att skinheads inte nödvändigtvis var/är ett högerfascistiskt klientel. Även om de i filmen råkar komma att bli det.

Så vad se? Klurig fråga. Jag ska överväga ett tag till. Problemet är bara att jag med start i morgon jobbar kväll i fyra dagar. Ingen bio då inte.

Så det lär väl bli till helgen. Notera att detta skrivs en söndag. Som åldrad (37) och småbarnsförälder har man lärt sig ett: se saker långsiktigt. Det är ack så trist. Men realistiskt så det förslår.

Förr var det: jag vill ha pizza, nu! Jag åker iväg och köper pizza. Eller: Oj, vad sugen jag blev på bio. Vi åker dit vid 18-tiden och ser vad som går. Oj, vi måste åka direkt för att hinna!

Då fanns tiden, orken, friheten, gränslösheten. Numera krävs det just ledig (frigjord) tid, ork, förhandling/överläggnig med respektive, tankar på kommande vecka (vem kommer att få göra mest kul på kvällarna, är det rättvist att den personen just i kväll ska få komma loss?).

Fast den senaste parentesen vet jag att jag är "vinnaren" i. Jag är den som mest sällan gör de där roliga sakerna. Beror på en rad saker. Men kanske mest på föräldra-koman som jag ännu inte riktigt slitit mig ifrån. Är van vid att det är No Fun, bara rutinarbete hemma som gäller.

No Fun är en Stooges-låt. På den enda Stoogesplatta jag har (deras första). Punkigt innan punken som genre fanns.

Trippel-S

Jag tycker mig ha en rätt sofistikerad musiksmak. Jag väljer aktivt vad jag lyssnar på. Jag tar inte bara emot det som de mest lättillgängliga, kommersiella kanalerna pumpar ut.
Ändå. Jag ska gå på schlagerkonsert i kväll.

Ursäkter (och juryns beslut):
1) Biljetterna var gratis, utlottning på jobbet (Juryn: Men du ANMÄLDE dig ju själv till utlottningen, ursäkten avslås).
2) Sonen, sex år, schlagervän, ska med. (Juryn: Hmmmm, rörande och osjälviskt. Ursäkten beviljas).
3) Konserten är på en för mig okänd spelplats, på Ön i Umeå vilket väckte min nyfikenhet. (Juryn: Lokalgeografiskt intresse är positivt, ursäkt beviljas).
4) Man ska inte kategoriskt förakta all form av kommersiell populärkultur. (Juryn: Ett öppet sinne är av godo. Ursäkt godtas).

Så; tre av fyra ursäkter godkända av min egen inre jury.

Nå, vad ska vi åka på då?
SSS: Sommar sommar sommar med Sanna, Shirley och Sonya…

En timme kan vi väl fixa, sedan rullar vi nog hemåt.

Lingon

Jag har en last, något som får mig att bli alldeles stirrig och manisk.

Att plocka lingon.

Jag gör det inte så ofta. Men på senare år har jag insett att det är något jag verkligen gillar. Att plocka lingon.

Verkar knasigt? Javisst.

Kanske är det kombinationen av att vara ute i skogen och ha det skönt, att göra ett Hederligt Kroppsarbete, och att göra nytta. Att ta tillvara naturens rikedom är också en fin poäng i kråksången.

Jag gör det gärna ensam, plockandet. Men det går bra med ungarna också. Dock väldigt mycket mindre effektivt än när jag kan gå fram som en skördarmaskin på egen hand, utan störningsmoment.

Var ute här om kvällen. Hade cyklat förbi lovande skogspartier tidigare och sett röda bär glimma.

Nu var det dags att skörda. Bärplockaren var med i ryggsäcken. Jag cyklade till mitt ställe och satte igång. Höll på i en kvart-20 minuter. Och fick säkert ihop 8 liter lingon. Det var osannolikt mycket bär i lingonrisbuskarna. Kände mig nästan som en skogsskövlare.

Nu var det bara lite, lite för omoget. Men jag kunde inte hålla mig. Plockade ändå fullt i ryggsäcken. Ska återvända dit till helgen, hoppas jag.

Det var faktiskt så mycket att jag börjat överväga att sälja till någon uppköpare i trakten, bara jag visste vem och vad kilopriset är på lingon.

Nu står i alla fall hälften av bären kvar i kylskåpet, orensade. Jag tog mig an den första hälften direkt. Men det är avigsidan med bärplockning. Rensningen. Trist.

Nåja. Sen blir det syltkok. Och det, mina vänner, är en högtid och en fest. Bara doften av nykokt lingonsylt kan förflytta mig till barndomens trygga vrå, skänker mig en nostalgisk välbehagskänsla. Ungefär som doften av bröd- eller bullbak.

Hopp och besvikelse

Låg lön, otrygg anställning. Så är läget.

Nu trappas konflikten upp. Snart berör den även min arbetsplats.
Jag hoppas så förbaskat mycket på bättre villkor, men är rädd att bli besviken.

Som Electronic (supergruppskorsningen av Smiths, New Order och Pet Shop Boys, i form av Johnny Marr, Bernard Sumner och Neil Tennant) sjöng 1992:

Disappointed, once more
Disillusioned, encore

Sväva och drömma

Sällan drömmer jag sådant som jag minns på morgonen.
Men i natt, tyvärr, hade jag en dröm som jag mindes när jag vaknade.
Och jag vet varför jag drömde vad jag drömde.

I går kväll insåg vi att vi just tvättat en stor tvätt utan att ett par nedbajsade barnkalsonger blivit rensköljda först. Förskolepersonalen hade efter utförd incident på dagis bara lagt allt i en påse utan åtgärd. Naturligtvis borde vi/jag ha sett det hemma men langade bara in det i maskinen.

Så då fick vi tvätta om stortvätten igen. Den luktade nämligen inte kardemumma, direkt, efter bajskalsongtvätten.
Och i natt drömde jag om bajs. Ska inte gå in på detaljer. Men det var inte så trevligt.

Kom att tänka på en behaglig dröm jag haft många gånger genom åren, men inte på länge nu. Inte på åratal.
Jag drömmer att jag kan flyga, bara genom att sträcka ut armarna och sväva upp i luften. Jag har vingar.

Ser allt från ovan. Störtdyker, svänger, seglar på vindarna.
Jag tror att det är en segelflygare jag är när jag flyger.

Varför drömmer jag aldrig det längre?

Läge för en psykologisk analys… fast jag tror att svaret skulle göra mig mer oroad än road.