Så kan det gå, på gym

Jag har svårt för gym. Kanske har det att göra med att jag är rätt otekniskt lagd. Eller tekniskt olagd.

När jag tränar vill jag göra sådant som jag behärskar.
Som att springa, skida, cykla, sparka en boll, eller slå den med klubba eller annat tillhygge.

Jag vill, utan huvudbry, bli trött, utmattad, svettig, stimulerad.

Men när jag går in i ett gym är det inte så lätt. Maskiner, maskiner, maskiner. Gör så här, står det i bästa fall på skyltar intill. Och jag gör.

I går gick jag på jobbets gym. Det var en framgångsrik träningsstund, jag mådde efteråt prima även i kroppsdelar där jag haft besvär senaste tiden (axelpartiet). Det var givande.

Men jag provade en apparat som jag aldrig provat förr. En sådan där som gör att man ser ut som om man stavgår över en gungande myr. Typ. Man drar med armarna i två spakar, och man trampar med fötterna. Rätt så pulshöjande.

En företagskollega som såg mina myrgångarförsök sade (medan han sprang på ett löparband):
– Du ska trampa åt andra hållet.
Jag hade alltså börjat gå stavgång över en myr, fast baklänges.
Så, för att använda Kurt Vonneguts ordval, kan det gå.

Han tyckte att jag skulle prova vibrogymet också. En mysko maskin som, vid användning, skakar så mycket att lunchätarna några väggar bort störs av oljudet. Kan inte vara nyttigt, tänker jag. Och låter bli. (Har testat lite en gång, då välte jag maskinen för övrigt. Nästan).

Dagens Åfan 2

90 procent av damfotbollens publik i Umeå är bilberoende. Det kungör UIK:s klubbordförande i VK. Och ojar sig över uteblivna biljettintäkter i höst, då paradgatan förbi arenan är avstängd på grund av vattenledningsarbeten. Han kallar det för katastrof.

Jasså. Really? Jag skulle vilja syna detta påstående. Dessa 90 procent.

Är verkligen 90 procent av damfotbollspubliken helt okapabel att cykla, gå, åka buss, eller faktiskt ta sin bil till matchen och parkera några hundra meter ifrån fotbollsarenan i stället för precis utanför staketet?

Jag menar: arenan ligger inte direkt ute på vischan. Den ligger hyfsat mitt i Umeå.

Dagens Åfan 1

Ibland är verkligheten bara för bra för att vara sann. Om ordet bra går att använda, kanske snarare ska stå "bra" än bra.
Buffeln Göran Persson gick från att vara statsminister till att vara konsult, dra in storkovan, och vägra dra av sina dubbla inkomster – helt enligt reglerna men moraliskt förkastligt enligt många partivänner.
Och. Han föreläser om manliga härskartekniker.
Som han ju fått mycket kritik för.
Nu föreläser han om dem.
Otroligt.

De finns ju alla där

Gjorde en Myspace-runda och kollade artister och band jag gillat/gillar. De finns ju alla där. Fantastiskt.

Det argaste lilla förtjusande popbandet från England, det är The Housemartins, det.
Så ilskna texter, emellanåt, och så sköna låtar. Jag gillade dem för länge sedan, och än.

Och The Triffids. De är där, hade jag inte sett förut. Gillar vansinnigt mycket Trick of the light och Stolen Property. Mästerverk, de rör mitt innersta.

Och Neil Young! På hans Myspace-sida får man mer än man väntar sig. Inte bara musik, men också. Har just sett en vass men korrekt Young förklara sig för en CNN-reporter efter kritiken mot honom som "opatriotisk" med låten Let’s impeach the president.
Att se CNN-reporterns ohöljt syrliga attityd till en som vågat stå upp emot Bush-retoriken är en fröjd.
Neil Young förklarar sin ståndpunkt att i ett land med åsiktsfrihet så är det inte opatriotiskt att inte tycka som presidenten. Reportern himlade säkert med ögonen utanför kameravinkeln.

”Din begäran avslås”

Jag är genom mitt yrke som journalist ganska naturligt intresserad av offentlighetsfrågor och yttrande- och tryckfrihet.

Jag har gjort ett test. Jag såg på Säkerhetspolisens hemsida en vänligt informativ uppmaning: "Du kan begära att få ta del av eventuella uppgifter om dig själv från Säkerhetspolisens register."

Eftersom jag är nyfiken på om jag genom mitt yrkesval kan tänkas vara registrerad, gjorde jag enligt instruktion.

Det tog en vecka. Så kom svaret. I en förseglad förpackning jag aldrig sett maken till förut. Inplastat rekommenderat brev.

Besked:

"Din begäran avslås."

Motivering:

"…redan uppgiften om att du förekommer eller inte förekommer hos myndigheten kan leda till att myndighetens beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas och den framtida verksamheten skadas."

Vidare:

"Föreligger det inte skäl att lämna ut uppgifterna kan även en uppgift om att en person inte är registrerad sekretessbeläggas."

Säga vad man vill. Men jag blev lite imponerad, när jag skrattat klart vill säga. Nog är detta en motivering värdig en säkerhetspolis.

Och visst talade Säpo sanning på sin hemsida. Jag kunde begära att få ta del.

Men min begäran avslogs. Det var en annan femma, förstås.

Hälsa

Hörde något tänkvärt på lunchen. Kan inte citera ordagrant. Men ungefär så här löd en mening, som påstås ha nedtecknats på 1800-talet av någon, förmodligen, känd tänkare.

Om man inte avsätter tid i dag för att sköta om sin hälsa
så får man avsätta tid i framtiden för att vara sjuk

Axeltrubbel igen

Jag har sedan en tid ont i axeln. Först var det båda axlarna. Sedan bara den högra. Musarmen. Inte så bra.
Nu försöker jag med vänstern i stället när jag jobbar med dator. Ursprungligen fick jag ont i axlarna efter semestern, då jag åter började cykla i skogsterräng. Då kom värken på en gång, efter att jag cyklat hela sommaren utan större problem (bortsett från min krasch, då. Då gjorde jag illa den andra axeln).

Besökte företagssköterskan, som visade sig vara skrattkonsult också, fast det har inte med detta att göra.
Utan att titta på min axel eller känna eller be mig röra axel/arm åt olika håll så gav hon mig råd. Bättre arbetsställning, ta inflammationsdämpande (eller smörj in salva med samma effekt).

Tja. Kanske blir det bättre. Fast hon verkade ha en lösning klar innan hon riktigt fått problemet förklarat för sig. Sådant gör mig lite skeptisk.

Jag har även nu hämtat ut ett träningskort på simhallen, ett kort som min arbetsgivare bekostar till 90 procent. Det är bra. Eftersom den enda sportinrättning jag besöker regelbundet numera är simhallen, på grund av simskola med ett av barnen så passar det bra. Gossen simtränar, jag ska gå och träna/simma/basta och ha det skönt i 45 minuter… Och så kan jag kanske slinka in på väg till/från jobbet och träna lite extra nån gång ibland. Så ser min plan ut.

Drycker och minnen

Hade anledning i jobbet att ta reda på mer om hur alkohol marknadsförs ute bland folk.

Som en följd av det poppade en rad minnen upp.

Jag minns…

…tågluffen då jag och kamraten kommit till vintrigt Wien, och värmde oss med en liten, pluttigt liten, flaska Jägermeister som vi köpt i en kiosk på gatan medan vi vandrade genom staden och till sist hamnade vid en skridskobana av format större. Sedan vandrade vi tillbaka igen, och kom till järnvägsstationen när det var dags att åka vidare, på vår stora europeiska resa. Året var 1991. I Budapest fick vi sedan se hur en sovjetisk soldatstaty lyftes av sitt fundament uppe på en höjd. Ett historiskt ögonblick, sannerligen.

…den gömda flaskan med Marinella som låg vid roten av en björk nära en klubblokal jag huserade i ofta som tonåring. Lokalen låg nära 15-åringarnas diskoteksställe, så en mörk höstkväll när det skulle drickas så drack vi den sliskigt hemska drycken i närheten och gömde den sedan. Ligger den kvar än? Vem vet. Året var 1985.

…studenttiden då min korridor fick ta över en insomnad illegal källarpub i huset där jag bodde. Det var fantastiskt roligt att få stå i baren och servera Kilkenny till glada vänner och indroppande studenter. Olagligt och roligt. Jag förstår om bartenders är i riskzonen för att ramla dit, om man säger så.

…folkölsfester hemma hos kamraten M då föräldrarna var bortresta. Vårkänslor, bastubad, ljusa kvällar, U2:s The Joshua Tree i bandspelaren, skratt och kamratskap. Det var tider, det var det verkligen. Året var nog 1987. Och vi var väldig städade, ska jag tillägga. Kompisen M var mest städad av oss alla, så det var liksom aldrig något snack om att spåra ur. De gångerna, ska jag tillägga.

Och vad dessa minnen har att göra med hur alkohol marknadsförs, det vet jag inte riktigt.

Tankar och tårar

Tankar för dagen är en guldstund i radions P1. Olika människor ger en kort inblick i något som berört dem i livet. I bland lyckas jag pricka in det programmet, strax före sju på morgonen och några minuter långt, när jag cyklar till jobbet med radiolurar i öronen.

I morse blev jag mycket rörd av de tankar för dagen som Anne Kalmerling, sångerska och skådespelerska, delade med sig av till lyssnarna.

Hon berättade om ett möte med en människa som kom att förändra hennes liv. Eller hennes inställning till livet.
Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag hörde hennes berättelse. Här är den.