Vinylens revansch

Oh, yeah!

Fler diggar vinyl, berättar Ny Teknik. Det ska tydligen vara så att LP-skivförsäljningen ökar samtidigt som CD:försäljningen går kräftgång.

Tja, vad säga? Det känns glädjande, på något vis. Även om jag inte är vinylfanatiker så gillar jag formatet, hanteringen och nostalgin med den svarta skivan och dess omfångsrika omslag.

Dessutom har en del av skivbolag insett fakta, att musiken också behöver kunna bäras med utanför vardagsrummet. De ser till att skicka med en nedladdningslänk för mp3-formatet med LP-skivan, och även en kopieringsbar CD-version utan kostnad.

Det skulle man aldrig ha kunnat tro på den tiden CD-skivan var det som skulle frälsa musikvärlden. Den känns redan gammal.

Deepthroat, Säpo och jag

Nixpix.

Beskedet kom från kammarrätten. Mitt överklagande avslås. Jag får inte se vad Säpo eventuellt har eller eventuellt inte har registrerat om mig.

Det lustiga var att på Säpos hemsida stod det att man kan begära ut uppgifter ur deras register. Det framstod som en lätt match. Jag skrev en begäran, som tidigare berättats här.

Jag vet, mina konspiratoriska fantasier växer sig över mitt huvud snart. Innan jag börjar smyga i parkeringsgarage om nätterna och viskar efter Deep Throat så får jag lägga ner det hela och återgå till mer jordnära saker.

För övrigt har jag en absolut favoritfilm i genren journalistfilmer. Givetvis Alla presidentens män. Lysande filmatisering av Watergateskandalens upptakt, med reportrarna Bob Woodward (Robert Redford) och Carl Bernstein (Dustin Hoffman) på Washington Post som blodhundar på spåret efter en storskandal. Som fällde Nixon till sist, som väl alla vet.

För övrigt kallade redaktionsledningen till slut den envetna reporterduon för Woodstein, enklast så.

Brukar plocka fram Alla presidentens män ur videoskåpet ungefär en gång per år. Piggar upp suget efter att forsätta i yrket, när suget någon gång börjat dala.

Mycket nytt nu

Det händer grejer nu, hela tiden.
Har kastat loss från gamla lägenheten i fredags, urstädad och klar. En lättnad att ha lagt det bakom sig.

Snart färdigtapetserat i huset. Liknar ett riktigt litet eget hem nu. Vårt hem. Ingen annans. Skön känsla.

Och börjar på ett nytt jobb på samma företag, nu som FAST ANSTÄLLD! Efter vikariatsvängen sedan 2001 så är jag på väg att få tillsvidareanställning. Hur fast det nu är, nu för tiden.

Har under helgens tapetserande lyssnat på några gamla LP-spöken: Katrina & The Waves två första skivor (jo, jag har dem, och – no kidding – jag gillar dem). Och så lite Talking Heads (tack för inspirationen, T), och mina gamla, tidigare omskrivna, hjältar (nåja…) ABC. Lyssnade på albumet Beauty Stab från 1983, som var bättre än jag ville minnas.

Sköna tider, sköna skivor. Nu som då. Som sen.

Junkiesar är vi allihopa, allihopa, allihopa

The addictive nature of both sites should serve them well for future growth.

Detta handlar om Myspace och Facebook.  I en artikel i Time beskrivs de två fenomenen som vår tids stora beroendeskapare.

Precis som för människor som blir beroende av droger eller alkohol, så räknar "social networking junkies" minuterna till nästa fix. Alltså nästa gång de kan kolla hur populära de är i sina olika nätverk.

Intressant. Jag förstår vad skribenten menar. Bloggandet är något liknande.

Dagens fråga

I mitt jobb ingår det emellanåt att göra en insats som få av mina kollegor gillar. Att ställa dagens fråga till vem som helst. Det ska göras varje dag. I bland blir det jag. Och jag gillar det ibland, men inte alltid. (Beror mest på hur mycket övrigt jag har som ligger över mig…).

I bland går det som en dans. Tre personer svarar direkt, och ställer upp på bild, och sedan är saken klar.

I bland går det inte alls. Folk säger nej direkt. "Ta någon annan, jag vet inte, jag kan inte, jag vill inte…!"

Eller ännu värre: folk lyssnar intresserat på förklaringen till vad de förväntas ställa upp på, tar frågan under noga övervägande, och…. fegar ur.

Eller svarar något som vore fullt skrivbart i tidningen, och… fegar ur när kameran kommer fram. Förlorad tid för mig! Grrrrr…

Jag vill inte säga att det alltid är så här, men oftast är det kvinnorna som fegar ur. Och oftast gör de det när kameran dyker upp. Det är något med kvinnor och kameror… Själv hinner jag inte tänka "nej" innan jag svarar ja, ifall någon kommer fram och vill ha mitt svar och min bild. Bara för att jag vet hur knepigt det kan vara när alla säger nej.

I kväll hade jag uppdraget att fråga sex kvinnor en särskild fråga som bara kvinnor skulle svara på, som enkät intill en annan reporters artikel. Plus dagens fråga, tre personer.
Det var mycket hard work, mycket bilrullande runt mellan olika tänkbara mötesplatser där folk – kvinnor – troligen skulle gå att haffa. Jag besökte… (räknar i huvudet… ) ett, två, tre, fyra, fem, sex platser innan jag fått ihop mina nio skallar med svar.

Med en känsla av tillfredsställelse återvände jag till redaktionen. Där väntade fika. Perfekt.

Städa

Städar ur gamla lyan. Det tar tid. Det taaaar tiiiiid. Bara badrummet är en evighet av fix och puts, beläggningar på duschväggen och dammtussar i torktumlaren.
Tre dagar denna vecka har jag på mig. Dagar, inte kvällar, för då jobbar jag.

Kom åter att tänka på Nina Björks syn på vikten av att städa upp sin egen lort.
Det är många som lejer bort städningen. Visst vore det skönt. Men; det finns en poäng i att städa upp efter sig själv. Man blir en bättre människa…. nåja. Man gör rätt för sig, tar hand om det man orsakat, sopar både framför och bakom egen dörr.

Dessutom är ekonomin just nu inte i fas för att lägga ut några tusen på en städfirma. Har aldrig behövt det förut heller, så varför skulle vi göra det nu?

Bilpoolare

Jag beundrar de som gör något, inte bara snackar.

Har pratat med medlemmar i en bilpool. De är sju hushåll som delar på samma bil. Totalt per år kör de sju familjerna lika mycket som en (1) genomsnittsfamilj.

Det svider när man tänker efter. Så onödigt det ofta är med våra bilresor (nu kör jag säkerligen mycket mindre än många andra, men ändå).

Och vilka sänkta kostnader det blir. Enorma belopp som man sparar in. Och vice versa, enorma belopp som man kastar bort på att ha en tvåtons fyrhjuling i egen ägo.

Change is gonna come. Kanske en dag…

Skivsvarv igen

Nu är skivsvarven installerad igen.
Den gamla sortens musikmaskin, skivspelaren för vinylplattorna, har återfått sin status som vardagsrumsmöbel, efter år som inpackad i en kartong i förrådet.
Gudarna vet hur länge ungarna låter bli den.
Men i dag, under pågående tapetsering, har jag spisat gamla skivor från mitt tonårsdecennium, 80-talet.

Det blev några nostalgiska återseenden.
Bland annat Boys don’t cry med The Cure.
Maxisingeln Sheep med The Housemartins.
Big Daddy med John Mellencamp.

Samt hittade en halvslemmigt konservativ men bra dubbel-samling som heter Drivetime USA. Med låtar som Hotel California (The Eagles), Cocaine (J.J. Cale), The Joker (Steve Miller Band) med flera.

Fick även, på nämnd samling, lyssna på hur Sweet home Alabama, en rätt seg låt, är ett svar på Neil Youngs Southern Man (något jag läst om men aldrig hört förrän nu). På nätet kan man googla om den debatten.

Och så lyssnade jag på Big Country. Never heard of? Skotska 80-tals-rockare med tonvikt på ett väldigt speciellt gitarrljud, säckpipelikt. In a big country hette deras (nog) största hit, och första. Jag gissar att jag ett tag var väldigt intresserad av skotska band, kanske en logisk korsbefruktning av att jag även var intresserad av irländska band (läs: U2).
Och, jo: jag lyssnade även på U2:s fyraspårs-LP med paradnumret Bad som låt ett. Klassiker.

PS: Jag googlar och ser på Big Countrys hemsida att sångaren/låtskrivaren Stuart Adamson dog 2001. Jag blir lite ledsen, faktiskt. Och jag vill inte veta det jag får veta vid fortsatt sökning på nätet om hur det gick till. Men nu vet jag ändå.