Bättre än de vuxna

Såg i går hur en juniorreporter från SVT:s barn/ungdomsprogram inom Utbildningsradion fick en kort intervju med Jerry Seinfeld.

Och, det måste sägas: killen, som heter Viggo, var baske mig bättre inför humorlegenden än de vuxna yrkesreportrar som jag dagen innan sett i nyhetssändningarna.

Seinfeld var i Sverige på blixtvisit för att marknadsföra en film om bin. Där han själv har skrivit manus och har huvudrollsrösten.

Tja. Så himla mycket kan man väl inte säga om det, mer än att en tecknad film som lanseras av en komikerlegend förmodligen får höga besökssiffror.

Och det köper alla medier. För det är ju så häftigt att få intervjua Jerry Seinfeld. Alla spelar med och frågar överintresserat om filmens karaktär och hur lik den är Jerry själv. Kvalificerat apspel, om ni frågar mig.

Men Viggo, han frågade saker som:

– Hur är det att svara på samma frågor hela tiden?

Och:

– Hur länge kommer du att minnas mig när jag har lämnat rummet?

På den sista frågan svarade Seinfeld: inte länge, om du inte lämnar kvar din hatt. Jag kommer att minnas hatten (Viggo hade en helskön beppehatt på sig).

Jerry Seinfeld ställde dock en fråga till Viggo, som var rätt tänkvärd: Kommer du att vilja jobba med det här (som journalist) när du blir stor? Vill du inte hellre göra något själv än att bara fråga andra om vad de har gjort?

Varpå Viggo klipskt replikerade:

– Men det gör jag ju nu, du intervjuar ju mig nu! (Säg den Rapport-reporter som hade kommit med en sådan tvärvändning!).

Kommer att gå långt, den där Viggo.

Annonser

Oh me, oh my

…I’m such a förkyld guy…

Måste travestera Barry White för att proklamera att den Sojanska skallen fortfarande är full av snor, värk och öronsusningar, samt konstiga knäppanden inuti huvudet. Tror att det har att göra med att snormängden orsakar övertryck vilket öronen vill utjämna… Det är ganska, nej, väldigt, synd om mig just nu…

Det var dagens förkylningsrapport.

Nu över till… musik.

För några kvällar sedan så åkte jag bil i jobbet, ensam. Knäppte på radion. Det råkade bli studentradion. Och kom in just då radioprataren bönade om att någon skulle ringa in och säga svaret på frågan: Vem sjöng Hellre jagad av vargar?

Jag ringde. Kom fram direkt. Sa svaret live. Och har nu fått en skiva för besväret (inget besvär). Det blev José Gonzalez nya. Inte alls illa, har dock bara hunnit lyssna en halv gång ännu.

Så kan det gå när man följer sina första impulser.

Förkylt (och Unicef-film)

Nu har jag hostat slem i två veckor, haft ont i halsen och snorat i en vecka, haft en låg febersläng från i går till i dag. Och än verkar det inte ge med sig. Även om jag sov bort febern under några dagtimmar i dag.

Från i morgon ska jag vara ledig fem dagar, kanske jag då lyckas vila bort eländet? Har inte lyckats på två veckor att vila nog mycket. Vårdcentralen snackar om virus, går inte att medicinera bort, och klandrar mig för att bara jobba på.

Men samtidigt sa sköterskan att hon gör så själv också, ända tills hon får feber. "Man gör ju så nu förtiden", sa hon.

Nåja. Pengarna ska in, och så vidare…

Men man är ju dum med sin kropp, egentligen. Den vill bara vila och dricka honungsvatten. Och kanske glo på lite dum-tv på dagarna.

Apropå det: i dag såg jag på någon av reklamkanalerna där jag låg och kände mig eländig i soffan, strax innan jag släpade mig till sängen igen, efter att jag lämnat ungar på dagis.

Och då kom en Unicef-reklamsnutt. Den var bra. Den var riktigt bra. Kanske var det mitt febriga krasseltillstånd som gjorde mig väldigt lättrörd. Men jag (å nej, inte nu igen) fick tårar i ögonen.

Filmsnutten visade barnen i ett samhälle som Sverige, där allt var sig likt men katastrofen var kommen: ett virus hade dödat tusentals, miljoner. Misär, fattigdom, föräldralösa barn, övergrepp, svält. I Sverige.

Och så switchades bilden och ställde allt "rätt" igen, som vi är vana vid. Det var Afrika. Inte Sverige. Barnen var mörka, inte ljusa.

Och jag kommer att tänka på, att en sådan bamseförkylning som jag nu klagar över – den ger mig några jobbiga veckor.

Men hade jag bott i Afrika och varit ett barn, då kanske förkylningen hade tagit mitt liv.

Spitfire

Flygplan har fascinerat mig tidigt i livet. Och det kom tidigt att handla om gamla flygplan. Från första, men särskilt från andra världskriget. Och då har vi ett plan som sticker ut.

Det finns visserligen många spännande och vackra gamla flygplan. Mosquito, Mustang, Typhoon, Hurricane…

Men Spitfire, eller Supermarine Spitfire, var nog det läckraste.

Låt gå för att det är sägenomspunnet för sin roll i Andra världskriget, särskilt under Slaget om Storbritannien. Det är också hyllat som världens vackraste flygplan. Jag kan bara hålla med.

Som elva-tolvåring byggde jag mycket flygplansmodeller i plast. I taket hängde jag min Spitfire, skala 1:48, vilken jag var mycket stolt över. De flesta plan jag hade råd att köpa var i skala 1:72, det vill säga mycket mindre.

På väggen ovanför sängen hade jag en plansch med en Spitfire i luften. Planschen var från mittvecket i tidningen Pilot. Som jag förstås gick och köpte i kiosken varje gång den kom ut. Jag hade en rätt stor samling av Pilot.

Jag är fortfarande rätt skarp på att rita en Spitfire. På skollektioner i högstadiet och ända upp på gymnasiet klottrade jag flygplan av olika modeller i skrivblocken.

Så läser jag nu, och ser bilder, i DN om Sveriges enda flygande Spitfire. Och då kommer ovanstående minnen upp i min hjärna…

Rocky

Oj, vad jag har skrattat, så där lite för mig själv, varje gång jag satt mig med det seriealbum jag fick av min fru på min födelsedag.

Och jag kommer att tänka på, att jag sällan skrattar så mycket. Det är befriande att sitta och småskratta.

Det är Rocky, förstås. Martin Kellermans Rocky.

Bra present till mig. Mycket bra.

Brisera

Skulle man ha sett sig själv för sju år sedan, då skulle man nog ha tyckt: vilken jädra typ, vilken elak pappa, hur beter han sig mot sina barn egentligen?

Faktum är att det är svårt, ibland, att vara förälder.

När det som mest behövs en rejäl dos av tålamod, behärskning och humor.
Då är man tvärtom, lättretlig, trött, nitisk och gnällpetig.

Har haft några dagar själv med barnen. Det var bra bitvis. Men några situationer kändes inte bra, så här i efterhand. Det dåliga samvetet börjar gnaga direkt man lugnat ner sig.

Att ha hand om tre barn, varav varierande ett, två eller alla tre slår dövörat till och vägrar förstå eller göra det man ber dem om, trots upprepade frågor, uppmaningar, vädjanden, till sist irriterade sådana – det kan få tryckkokaren att brisera…

En scen: fyraåringen studsar glatt i sängen, i det totalt upp-och-ner-vända barnrummet, medan pappan säger att nu måste ni städa. Studs-studs-studs, glatt leende. För att följas av ett försök att glatt krypa ner och gömma sig i de upprivna lakanen. Allt är på lek, lalalalalalalala…! Men pappan orkar inte leka. Inte alls. Pappan tappar orken och blir less och sur i stället.

Det är den typen av situationer jag menar.

Det är ju inte vad man hade tänkt sig, då för sju år sedan när man fick veta att man skulle bli farsa första gången.

The Prize

Stora Journalistpriset, som är flera priser, delas ut idag.

På en tidigare arbetsplats hörde jag vad dåvarande chefredaktören tyckte om Stora Journalistpriset. Han hade fått en fråga om han ville sitta med i juryn för priset.

– Så länge inte NN (en namngiven kollega som just skulle gå i pension, som verkat hela sitt journalistliv på lokal nivå) har en chans att få Stora Journalistpriset, då vill inte jag vara med i juryn.

Jag tycker att han har en poäng. Stora Journalistpriset fås, oftast, av de Stora Elefanterna. De som gjort spekakulära avslöjanden på riksnivå. De som (förmodligen) gör sina jobb med sikte på just Stora Journalistpriset.

Visst finns det en bredd på priserna numera, som Årets förnyare, Årets avslöjande och Årets berättare. Och så Lukas Bonniers Stora Journalistpris, för mångårig skicklighet i yrket.

Genom flertalet av priser kan förstås mer lokalt arbetande journalister nå fram. Men min gissning är att det oftast är storstadsmedierna som kniper priserna. Även om lokala nomineringar får vara med och känna sig hedrade.

I en chatt för några år sedan på Aftonbladets webb frågade jag Jan Guillou, som satt och svarade på löpande band (hur han nu gjorde det, han som bara skriver på skrivmaskin?): Går det att bedriva undersökande journalistik som lokalt arbetande journalist utanför storstan? Nej, sa han. Utan motivering.

Där har han fel, tycker jag.

Men visst, det är en stor skillnad i att sitta skyddad i storstan på stora redaktionen, bakom telefonväxlar, skalskydd, chefer, hissar och trappor, och att sitta i en lokalredaktion i ett mindre samhälle, tillgänglig för alla och envar, känd av alla och envar, och konfronterad av alla och envar då det bränner till.

Det är skillnad, stor skillnad.

Men: det betyder inte att det inte går att vara en skarp och skicklig journalist som undersöker på ett journalistiskt och seriöst sätt. Men det kräver mer. Däri ligger skillnaden. Det kan för vissa kräva så mycket att det inte går att bo kvar till slut. Men det som framför allt krävs, är trovärdighet och nogrannhet. Att vara sann med vinklar och hur verkligheten beskrivs.

För gör du fel i ett litet samhälle, då får du höra det direkt. Öga mot öga med din kritiker.

På den punkten, tror jag, är det inte lika jobbigt att vinkla för hårt om man sitter på en stor tidningsdrake, till exempel.

Att år efter år, på lokal nivå, orka bedriva en seriös journalistik, utan att bli undfallande och vänskapskorrumperad – det skulle förtjäna ett Stort Journalistpris.

Och man ska inte glömma att mycket av det som riksmedierna tar upp från riket utanför tullarna ofta har sitt ursprung i seriöst journalistjobb på en lokaltidning eller lokalkanal. Eller, för den delen, lokalwebb.

PS:
Fast kanske blir jag glatt överraskad i dag. Klockan 18.00 den 22 november tillkännages pristagarna här.

Kunglig frågesport

Livet med bredband ger nya möjligheter (har lämnat modemtillvaron).

Har hittat till Royal Quiz, en frågesportsajt där man duellerar mot andra, med noll insats eller med mindre belopp. Gissa om jag kör med noll eller noll. Noll är rätt svar.

Där kan man nöta kunskapsfrågor med okända frågesportare. Namnet spelar stor roll, har jag märkt. Heter någon Bejbi, så tror man: lätt match, en fjortistjej som aldrig hört talas om 80-talshits eller andra världskriget. Men man kan aldrig veta. Det kan vara en ulv i fårakläder…

Har just torskat några gånger mot GrovSnus, en otäck spelare som snuvade mig gång på gång genom att alltid veta lite mer, lite fortare. Jag gissar att det var en kille, för han valde aldrig kategorierna Tv-serier, Kändisar, Nöje eller Musik. I mitt fall så är favoriterna Historia (även om jag bommar en del), Musik (där jag tar en hel del) och Övrigt (där man aldrig vet vad som komma skall, men mycket bör vara ren allmänbildning). Kultur funkar också ibland.

Men Fotboll undviker jag (fick dock rätt på att Ted Sheringham före och efter spel i ManU spelade för Tottenham. Hur kunde jag veta det? Ren gissning förstås).

Mest pinsamt nyss: när blev Burma självständigt från Storbritannien? I stressen svarade jag 1974, när det skulle vara 1948. Med tanke på att jag läst ett antal poäng historia och bör känna till koloniernas frigörelse efter andra världskriget, så blossar det en del på kinderna över att raskt svara så fel.

Å andra sidan garvar jag åt de motspelare som har fel år på första månlandningen 1969, eller de som inte vet att Jim Morrison frontade vid micken i The Doors. För att inte tala om Israels tillblivelse 1948 – en motspelare gissade på 1972.

Å tredje sidan så sitter jag fullständigt på läktaren i frågor som rör kategorier Kändisar och Tv-serier (om det då inte är Vita huset, förstås… eller nu rätt gamla serier, typ Seinfeld). Fast det är jag inte så ledsen för.

Då är det viktigare med kunskaper om att Marie Antoinette kom från Österrike, att vi äter 40 miljoner semlor varje år i Sverige (frågan dök upp flera gånger, då minns man det till slut), eller att inte bomma namnet på sångaren i The Smiths (det kan väl ingen göra? Jo, min motspelare nyss. En fjortis, förmodar jag).