En röst i natten

Turen grinar inte åt mitt håll, när det gäller schemaläggning. Med min nya ständiga kvällstjänstgöring i mediekoncernen så jobbar jag de mest obekväma dagarna på året. Vi snackar julafton, juldagen – och nyårsafton! Samt givetvis nyårsdagen.

Jag menar: ta vem som helst inom vården, eller något annat skiftarbetande ställe – inte jobbar de både julafton och nyårsafton om de inte själva valt det? Men jojo, herr jobba-jämt-på-trista-dagar lyckas minsann få det schemalagt.

Min nya tjänst innebär att två helger på raken går bort, och OTURLIGT nog för mig så råkade dessa två helger i december infalla helt fel. Det vill säga, på de största firar- eller familjehelgerna på hela året.

Nåväl. Bara att bita i den sura muggen med automatkaffe, fräscha upp webbsidan, ringa bylingen och larmcentralen, hålla koll och tänka: oj, vad mycket OB-tillägg jag måste få för det här.

Medan resten av min familj är på fest hos grannarna.

Annonser

Mp3

En MP3-spelare har jag numera. Fick som julklapp.
Har laddat in en radda sköna låtar. Att inte veta vilken låt som ska komma, eftersom de just nu är inställda i bokstavsordning, är trivsamt. Man blir glatt överraskad, och sångerna känns fräscha i en ny omgivning. De är ju alla utvalda av mig, men har aldrig varit i varandras sällskap på detta vis, om man så säger.

Jag må vara stenåldersmässig, när jag skriver detta. Men nog är det helt otroligt vad mycket som ryms i en så liten manick.

Tänk när man fick sin första walkman, eller freestyle som man sa. Då hade man en kassett med sig, kanske två album på ett 90-minutersband, och var så nöjd så. Nu kan man gå omkring med, säg, hundra album i spelaren, eller vad som nu ryms. Behöver man det? Kan man lyssna på så mycket musik på en gång?

Eller, är det valmöjligheten som är själva grejen? Jag vet att jag när som helst kan gå från Lauryn Hill till Springsteen till Smiths till Triffids till Sahara Hotnights, och tillbaka igen. Om nu det är något man önskar. Och det är det nog.

Eller, så är det själva blandningen som jag nämner högre upp. Det kanske är den som är grejen.

Frågor och svar

– Tror du på gud, frågade just fyraåringen sin lillebror, snart tre år.
– Nej. Gör du det? sa snart treåringen.
– Nej, sa fyraåringen.
Sen var det bra med det.

Storebror, sex år, har gjort klart att han inte heller tror. Och givetvis kommer det från föräldrarna, säkert från mig, även om jag försökt att göra klart att man får tro om man vill men man behöver inte tro på någon gud. Följt av sexåringens motfråga (logiskt så det förslår):
– Tror du då?
Vad svarar man på en så svår men ändå rak fråga….
– Nej.
Och då tror inte de heller, antar jag.

Tjuvlyssnat


Ett samtal mellan bandmedlemmar som jag inbillar mig ägde rum i planeringen av Sahara Hotnights album som släpptes 2007, What if leaving is a loving thing:

– Nä, nu har vi gjort bort det där tunga, hårda. Ska vi inte göra lite hits, lite glad musik, låtar som folk kommer att dansa till och gilla i de breda folklagren?

– Nä men… vi är ju kaxiga Sahara Hotnights? Vi ska ju vara hårda, sura och gitarriga? Inte kan väl vi… eller?

– Jo, det förstås. Men kom igen nu, nu kör vi! Jag har gjort några schyssta låtar, de svänger bra som fan. Vi kör på med lätt produktion, lite pianoklink och körer, inte det där gitarrmanglet som förstör trumhinnor och högtalare. Vi gör det lättillgängligt. Och vem vet, vi kanske får några riktiga hits också, utanför hardcore-fansens smala krets?

– Okej. Vi gör så.

Och sedan är resten historia. Jädrar vilken bra platta de gjorde. Jag gav den till familjen i julklapp, men sanningen är förstås att jag själv ville ha den… Fast sonen, sex år, har hört den hos en kompis och kom hem och sa att han gillade den. Så det är inte bara jag som lär lyssna.

Den här plattan kommer om några år att framstå som en klassiker. Tror jag, tralala.

Sköna The loneliest city of all, och några till, hör man här.

Självfixerad text om min julafton på jobbet

Antar att inte så många sitter och bloggar i kväll… julafton. Själv jobbar jag. Och har en fundering.

Har i sista stund fått veta att en äldre kollega, uttryckligen, bett om att få jobba i jul. Det har ingen sagt till mig. Kunde inte någon i ledande ställning bollat ut frågan i alla fall?: "Har du lust att vara ledig, kollegan X kan tänka sig att ta kvällen…?" Medan jag enligt schema skulle jobba hela julhelgen.

Med småbarn och fru hemma vill man förstås hellre vara i hemmets julombonade vrå än på jobbet, helt allena. Medan min kollega, med utflugna barn och tydligen även andra skäl att inte sitta hemma, utan vidare hade kunnat gå in och vaka av denna kväll.

För i sanningens namn, det kommer inte att hända ett jädra någe’.

På vägen hit i kväll mötte jag enstaka taxibilar, annars helt lugnt i trafiken. Folk är inne, hemma. Den kollega som ryckte in i några timmar för att ge mig en normal julafton i några timmar rapporterade att ordningsmakten inte hade något att berätta.

Utom att de käkade knäck och åt julmat på polisstationen.

Så, det blir nog lugnt i kväll.

Men det ska man aldrig skriva, förstås. För då bryter väl helvetet lös.

För övrigt en trevlig dag med skridskoåkning med hela familjen på vår närbelägna sjö. Ett måste på julafton, att göra något friluftsaktigt. Det har jag med mig sedan barnsben. Ska föras vidare i generationer framåt. En sund själv i en sund kropp, sedan kan man ägna sig åt att svulla i sig allsköns julmat. Och god, det var den, är proppmätt fortfarande.

Men för säkerhets skull, om suget skulle komma smygande trots allt, smugglade jag med några lussebullar till jobbet i kväll…

Puh…

…har ägnat eftermiddagen åt att laga julmat. Samtidigt har jag vänt ryggen åt allt vad barnen hittat på. Resultat: tre färdiglagade rätter, och ett kök i kaos med pappersklipp och annat kollijox överallt. De fick själva, efter ett antal åthutningar och uppmaningar, städa upp oredan på golvet i köket.

Jag är rätt nöjd med att ha rullat och stekt älgköttbullar, gjort en vegetarisk Janssons frestelse, samt gjort en sillsallad (som bara jag gillar i vår familj… men jag gillar det desto mer. Klassisk kommentar av mig varje jul: "Sillsallad borde man göra året runt".)

Det märks att man är vuxen nu. Man har sin egen familj, lagar sin egen julmat, står för allt själv. Innan man gör det, så är man baske mig inte vuxen…. (nåja, liten överdrift, men poängen är: klara av allt själv, åk inte hem till mamma och låt henne göra allt det jobbiga och tidskrävande med julmaten. Det har hon gjort nog mycket genom åren, allas våra mammor – och i en del fall (mitt) pappor också för den delen).

Två bakslag dock: hustrun som gjorde allra sista handlingen meddelar att ättikssprit och porter är slutsålt på stora matvaruhuset. Sålunda: ingen egen sillinläggning, och ingen julmumma (vilket jag förr aldrig druckit men fått lära mig hör till julbordet på senare år). Jag sörjer nog mest julmumman (öl, porter, sockerdricka, kardemumma), men klarar mig med lite fabriksinlagd sill.

Biking again

I dag har jag cyklat till jobbet för första gången på, tja, en månad? Min himske-förkylning, eller vad det var, har klingat av och äntligen kände jag att min kropp kan ta emot lite motstånd. Inte bara kan ta, behöver det!

Det är ruggigt vad man blir passiv av att vara passiv… Ond cirkel, big time. Nu får bilen stå tills den verkligen behövs. Jag hoppas att förkylningen inte kommer tillbaka.

Eftersom jag har drygt sju kilometer till jobbet så är det en massa fördelar med att cykla i stället för att köra bil. Förstås.  Ska inte rabbla självklarheter, men ekonomi, hälsa och miljö är ju något värt att värna om. Jag noterade att jag tankade bilen för 800 kronor i slutet av november. Pengar som jag kör bort på väg till och från jobbet. Så infernaliskt värdelöst!

På tv just nu: Idols julprogram i Kittelfjäll. För någon vecka sedan spräckte min tidning nyheten att Idol-gänget ska spela in ett julprogram i Kittelfjäll direkt efter finalen. Vi skämtade lite, jag och nyhetschefen, om att de kanske ska sjunga in Last Christmas igen. Gissa vad som hände? Jodå. Nog gjorde de det.

Tro nu inte att jag bryr mig om programmet Idol eller något som på något vis är förknippat med det. För det gör jag inte.

Fikaflyt

I dag har jag gjort ett stordåd. Har varit med hela familjen nere på stan för att fika. Och det gick bra. För mig, för oss alla. Det var till och med rätt trevligt.

Notera: det är fredag, lönedag, sista helgen före julafton.

Det var schmockfullt av folk och bilar.

Men det gick bra.

Och jag till och med njöt av fikat: en latte och en äppel-kanelmuffin med vaniljsås. Har missat en radda nya fik på stan, nu fick jag uppleva ett av dem. Och det visade sig råka bli ett bra val, eftersom de första försöken på andra ställen var lönlösa – fullsatt. Men dit vi till sist gick, där var det så där lagom fullt. Inte trångt, inte kö.

Att sedan fikat gick på närmare 200 kronor för två vuxna och tre barn, det får man ta. Det är inte så ofta. Och det gick ju bra.

(Till saken hör att vi sällan åker ner på stan och fikar, vis av erfarenhet: man får ofta springa och jaga barn mer än sitta ned och fika. Men det verkar börja lugna ner sig en aning. Barnen var väl så överrumplade av allt ståhej att de inte orkade göra mer än halvhjärtade försök att skapa kaos).