Knopfler & band

Det var en gång, för drygt 20 år sedan, då jag var helt, fullständigt, fokuserad på ett band. Dire Straits.

Skratta om ni vill. Det gör inte jag. Och det gjorde jag inte då heller.

I dag nämns Dire Straits som ett skämt av många. Som något man inte bör gilla, inte får gilla, och framför allt inte får hylla.

Dire Straits plattor var mitt soundtrack under några år under tonåren. Det började med att äldre killar i idrottsföreningen jag var med i spelade Brothers in arms-plattan gång på gång under träningsresorna i minibuss.

Sedan sökte jag mig vidare. Alchemy-livedubbeln är närapå sönderlyssnad. Den köpte jag i en skivback i ett marknadsstånd ute i kylan, mitt i vintern. Även Making Movies fick jag tag i. Jag jagade varje ny tänkbar version av kända låtar. Köpte maxisinglar, i jakt på extralånga versioner av låtarna.

Låten Sultans of swing framstod som musikhistoriens svängigaste dänga. Det är fortfarande en stark låt, måste jag medge. Versionen på liveplattan är bombastisk i de kvidande gitarrsolona.

Och så Mark Knopfler. Han var bara gud. Gitarrgud, i alla fall.
Jag slukade all information jag kunde hitta om denne redan då tunnhårige gubbe (han måste ha sett ut som en gubbe redan vid 20).

Vilka låtar den mannen komponerade.
Romeo and Juliet kan ännu få mig att bli våt i tårkanalerna.
Tunnel of love får mig att rysa.
Trumsolot i introt till Money for nothing var länge mycket imponerande för mig, som själv spelade trummor.

Många av låtarna på Brothers in arms var/är starka, utöver de sönderspelade självklara, som Walk of life (med dansbandsvarning) och Money for nothing. Titellåten Brothers in arms hörde jag i dag i en webbradio-hockeysändning, och fick sådan nostalgiattack att jag skrev denna text. So far away och Why worry, The man’s too strong och Ride across the river är andra starka kort.

Deras första platta från 1978, självbetitlad, lånade jag på musikkassett på biblioteket i Kiruna. Kan ha varit året 1985.
Andra plattan Communiqué innehöll den magnifika Once upon a time in the west, som på liveplattan svävar ut i en oändligt lång och vacker version.
Överhuvudtaget var de bra på att göra långa och vackra/hårdsvängande versioner live.

Men jag noterade att Mark Knopfler, hur duktig han än är på gitarr, sällan varierar sina gitarrsolon. Han gör dem likadant varje gång (såvitt jag kan minnas). Men det är helt okej.

Jag till och med följde bandmedlemmarnas sidokarriärer, som John Illsley och brorsan David Knopfler. Är man hängiven så är man, men ärligt talat, det var Marks musik som drog. Övriga hade tur att vara med på båten när det lossnade, först med Sultans of Swing, sedan med Brothers in arms. Länge världens mest sålda CD-skiva, såvitt jag förstått.

Själv har jag den på vinyl. Så klart. Kanske dags att ta fram och lyssna igen?

Annonser

Marley

image17

För vissa står reggae bara för hasch och flum.
För mig står det för en värld fylld av kamp mot sociala orättvisor, en kamp förd till ljudet av fantastisk musik.

Visst, jag romantiserar lite. Min reggaeinfluens nummer ett är, liksom för de allra flesta, Bob Marley. Det den mannen gjorde för reggaen, Jamaica och – tyvärr – för att röka på, har inte sett någon motsvarighet i världen.

Jag väljer att ta till mig artisten och musikern, men även klasskämpen Bob Marley. Vad han rökte, det låter jag andra förfasa sig över. Jag menar; säg några rockband av världsklass. Nog finns det droger i garderoben hos många av dem också. Låt vara att de inte propagerar så öppet med det som Bobban gjorde, eller ännu mer hans bandmedlem Pete Tosh. Legalize it, var hans devis.

Jag läste en insändare i lokaltidningen i dag. Det handlade om borgarnas politik, och var inte nådigt formulerat. I slutet skrev skribenten, som sannolikt är till åren kommen, om hur det går att lura några ibland, och alla någon gång, men det går inte att lura alla hela tiden. Som hämtat ur Get up, stand up (skriven av Marley/Tosh – det är Tosh som framför dessa rader):

You can fool some people sometimes,
But you cant fool all the people all the time.
So now we see the light ,
We gonna stand up for our rights!

En dokumentär om Bob Marley sändes för några år sedan i tv. Där framgick det att reggaen, och Bob Marleys egen karriär, har många kopplingar till Jamaicas sociala och politiska utveckling, med fattigdom, social misär och våld. Han blev till och med en enande länk mellan två politiska fraktioner. Han blev utsatt för mordförsök, och han rymde ön för att åka till Europa.

Om jag nu minns rätt, och jag vet inte var jag har läst/hört detta, så har han till och med bott en kort tid i Sverige, men jag har inte sökt reda på så mycket mer om det. Vad jag förstod så häckade han i någon Stockholmsförort en kort period, oklart varför. Att han var en stor womenizer framgår också tydligt, pappa till ett antal barn med ett antal kvinnor… Man kan undra om det finns några marleyska ättlingar i Sverige?

För Bob Marleys fantastiska röst, otroliga texter, svävande musik och skarpa budskap gillar jag honom. Även för de störtskönt arrangerade låtarna, rytmerna och de enorma körstämmorna. Avskalat, men fylligt, levande.

Att han sedan gick bort som konsekvens, förmodligen, av allt puffande, är bara sorgligt att tänka på.

Låt med Bob Marley-anknytning: Manu Chao – Mr Bobby.

Come home

After 30 years
I’ve become my fears
I’ve become the kind of man
I always hated

(Come home – James)

Ja. Så kan jag känna ibland.
Att man gått och blivit någon man tidigare fasade för att bli.
Bara att tänka: That’s life.
Vad göra annars?

”Palpatin är bäst”

Marknadskrafterna drar i våra barn.
De sliter och kämpar. Och de lyckas väl.
Äldste sonen, sex år, på det sjunde, är fast för Star Wars. Både filmerna, och kommersen omkring. Då särskilt Lego Star Wars. Jo, Lego har hakat på.

Nu ska alla gossens vänner och han själv dels ha så många legorymdskepp som det går att uppbringa. Och det är många, det. Billiga är de inte heller. En X-wing, Lukes skepp, går väl loss på 500-600 kronor ordinarie pris. Andra större skepp går på uppåt 1200 kronor.

X-wingen fick han, efter månader av tjat, bönanden och vädjanden, i julklapp. Dock på rea. Men en leksaksaffärsanställd var tydlig i budskapet, när vi flera gånger frågade efter "en lego-grej":
– Ni menar X-wingen. Den är slut igen. Det är årets julklapp hos oss.

Sedan kommer vi då till dataspel. Lego Star Wars finns, givetvis, även som dataspel. Och "alla har det, pappa! Utom jag…" Sonen går hem till kompisar och får där spela dataspel som inte vi har. För vi är inte dataspelare sedan tidigare och har svårt att hänga med. Men nu har jag, faktiskt, fallit till föga – som det brukar heta – och beställt det där spelet. Billigt var det faktiskt, mycket oväntat. Nu återstår att se om vår halvrisiga dator fixar det tekniskt.

Star Wars-grejen sprider sig nedåt i syskonskaran. Nu kan fyraåringen och treåringen rabbla långa ramsor om vilka som är goda och onda, vilka som flyger vilka rymdskepp, vilka som är "bäst". Fyraåringen är mycket bestämd. Det är Palpatin som är bäst. Och han är jätteond…! God förebild för ett barn, frågar man sig…

En gång i tiden inbillade man sig att det går att stå emot marknadens förföriska kommerspropaganda. Klart man kan göra vissa val. Men att helt säga: stopp, här släpps ingen nymodighet över bron; det vore nog inte bra. Extremfallet vore att just våra barn ska vara helt okunniga om det som andra barn ser som självklarheter.

Och det kan i sin tur leda till att våra barn vill leka med andra barn, inte bara för att de är bra kompisar, utan för att de har häftiga prylarhemma. Som dataspel.

Jo, det beteendet har redan märkts. Fyraåringen vill hemskt gärna gå till en grannflicka som han inte känner och som aldrig frågar efter honom. Bara för att han en gång fick komma in spela dataspel där.

De har det inte lätt, barnen av i dag. Under attack för marknadens strategier. Vart tog tiderna vägen då kottar och pinnar räckte som leksaker…

Jag rättar mig själv. Pinnar funkar alldeles utmärkt även i dag. För de funkar ju som attrapper för lasersvärd! Vi har pinnsamlingar utanför vårt hus, samlingar som växer sig allt större för varje vecka som går under pinnsäsong. Och under icke-pinnsäsong så rullars pappersrullar ihop och målas röda, gröna och blå. Lasersvärden ligger överallt hemma.

Roligast när det gäller detta, är att äldste sonen konstruerar väldigt mycket rymdskepp själv, helt på egen hand, av det lego han redan har. Utan att det måste vara färdiga byggsatser från leksaksaffären. Det är själva finessen med lego, tycker jag: möjligheterna att skapa själv.

Anonyme Nisse tycker

Det finns ett vilande knippe fördomar om journalister hos många människor. Fördomsknippet står redo att poppa upp när som helst. Kanske är fördomarna i vissa fall grundade i verkligheten, men oftast inte. Då det är verklighetsbaserat så refererar folk oftast till kvällstidningarna.

Här ska jag, i en text som blev längre än brukligt, berätta lite om fördomarna och hur jag ser på dem.

– Det vet man väl hur journalister är. De ska bara vinkla allt.
Jag svarar: Ja, vi vinklar. En text måste börja med någonting, och det måste självklart göras ett urval av någon – journalisten som skriver texten – för att komma fram till hur texten ska börja. Att vinkla är ett verktyg för att göra en text lättläst och begriplig. Att vinkla är inte liktydigt med att ljuga, om nu någon trodde det. Säg att vi har en text som handlar om fruktodling. Texten är, låt säga, 2 500 tecken lång. Men den har ingen bra start. Hur ska vi då få läsarna att fatta intresse för att läsa om fruktodling? Jo, genom att lyfta fram det som är kärnan i texten, innebörden, eller en intressant detalj som väcker nyfikenhet. Det är ett sätt att marknadsföra textens innehåll. Låt kalla det för att vinkla. Utan vinklingar vore tidningsartiklar, reportage och tv-inslag mycket svårare att ta till sig.
Vinklingen säger: det här är poängen, det här är nyheten, det här är vad vi vill berätta för dig som läsare/tittare.

Sedan finns det skillnad mellan olika typer av medier. Kvällstidningarna lever högt på att vara spektakulära i sin framställning av nyheter, eftersom de måste marknadsföra sig varje dag. Då kan det då och då, alltför ofta enligt mig, gå snett. Vinklingen går över gränsen för vad som är sant, rimligt, etiskt försvarbart och ansvarsfullt. Då kvällstidningarna gör bort sig och kränker människor, drabbar det hela journalistkåren i form av förstärkta fördomar om hur journalister "är".

– Journalister är bara ute efter scoop.

Sant i den mån att en seriös journalist gärna vill hitta egna och bra nyheter, det vill säga hitta nyheter som är unika, intressanta och kanske lyfter fram något som var tidigare okänt. Kalla det ett scoop, den som vill. Alternativet vore väl skrämmande, om journalister inte var intresserade av att hitta bra nyheter, som är unika, intressanta och lyfter fram tidigare okända fakta. Då vore man som journalist nöjd med att bara ta emot det som serveras, i form av en strid ström av pressmeddelanen från branscher, organisationer, lobbyister, politiker – you name it. Det är en flod varje dag som sköljer in över redaktionerna.

– Journalister vill bara sälja lösnummer.
Suck… Tja, de tidningar som inte är prenumererade, utan köps över disk varje dag (som kvällstidningarna), är naturligtvis beroende av att bli sålda i form av så kallade lösnummer, ett ord som knappast har en positiv klang.
Morgontidningar, alltså vanliga dagstidningar, är till en överväldigande del prenumererade. Ingen av de tidningarna är beroende av lösnummerförsäljning. Och prenumerationerna är förvisso en inkomst för tidningsföretagen, men det är snarare upplagan som är av intresse. Alltså hur många tidningar som trycks. Detta eftersom upplagan visar hur stor en tidning är, och det lockar annonsörer. Vem vill annonsera i en tidning ingen läser? Det är annonserna som ger tidningsföretagen de stora inkomsterna. Inte prenumerationerna. Och framför allt inte lösnumren.

– En diabolisk plan…
Jag vet en hel del om hur journalistiskt arbete bedrivs på en lokal dagstidning. Många tror att allt är del av en stor plan, allt är genomtänkt och beräknat in i minsta detalj.
Jag säger: forget about it. Visst sker det mycket planering av hur en tidning ska se ut nästa dag, eller de nästkommande dagarna. Men trots det så är arbetet med att göra tidning ständigt öppet för sent påkomna förändringar av tidigare gjorda planer. Det ramlar in nyheter sent på kvällen, kort före tryckning, och något som tänkts ut under dagen måste plötsligt göras om, kastas ut för att ge utrymme för den senare nyheten. Då kan det bli lite tokigt ibland. Det betyder inte att en diabolisk plan ligger bakom. Tidningsmakeri är lika mycket ett hantverk och en löpande produktion dag efter dag, som en jakt efter bra nyheter och bra bilder.

Sedan görs det förstås misstag också. Och då är läsarnas dom inte nådig. Om något som förväntats vara med i tidningen inte är det, så lär redaktionen få höra det i telefonluren och mejlboxen nästa dag. Inte sällan byggs konspirationsteorier upp, om varför tidningen på detta vis "sviker" en viss kategori. Men diaboliska planer lyser med sin frånvaro, det är min erfarenhet. Klandra hellre slimmad personalorganisation, bristande kommunikation internt, eller ren utrymmesbrist i tidningen. Emellanåt även slöhet och okunskap hos journalist och övriga inblandade i produktionen.

– Rubriken ljuger!
Det händer att rubriker inte stämmer med artikeln. Det är inte något som journalisterna på tidningen tycker är bra. För den enskilde journalisten är det en fasa att få se sin, förhoppningsvis kunnigt skrivna, artikel under en galen rubrik. Det ger både magont och ågren. Men då är det för sent, i papperstidningen i alla fall. Webben går att ändra.
Bakgrunden till att rubriker inte stämmer är oftast att den som redigerar artikeln, en redigerare, inte har haft tid, ork eller lust att läsa artikeln särskilt noga. Det är illa nog.

– Ni censurerar mig och döljer sanningen.
Konspirationsteorierna är också många om varför webben sköts som den sköts. Numera ger ju många tidningar möjligheter för läsarna att skriva egna kommentarer till artiklar på webben. Av denna givna möjlighet tar många för givet att man får skriva vad som helst. Att det är en demokratisk rättighet att få uttrycka sig, ja att det är yttrandefriheten som ger var och en rätt att anonymt häva ur sig vad som helst om vem som helst. För på webben är ju allt tillåtet… Nix! Det är någon som har ansvar, och som tvingas stå till svars, för allt som publiceras på en tidnings webbsida. Det är ansvarig utgivare, oftast chefredaktören.
När anonyma Nisse häver ur sig vad han tycker att en för hustrumisshandel dömd person borde utsättas för, i form av plågsam kroppslig bestraffning, då är det förståeligt. Men det är inte acceptabelt att publicera. Det är inte anonyme Nisse som tar ansvar för vad följderna kan bli. Det får ansvarig utgivare göra.

Det finns en grupp webbkommentatorer som alltid skriver surt och negativt. De som vill förminska någon som framträder i en artikel, och de som visar tydlig avundsjuka inför andras framgång. Sådant ska inte en tidning behöva stå för. Det är ingen demokratisk rättighet att få sprida negativism på en tidnings webbforum.
Det finns också de som vet, eller tror sig veta, mer ingående detaljer om nyhetshändelser som en tidning skrivit om. Men att få publicera detta som webbkommentar under en artikel är naturligtvis inte något som den enskilde har självklar rätt till (exempelvis berätta ingående om ett sexualbrott, som är återhållet skrivet i nyhetstexten).

En del tror också att politisk censur sker av webbkommentarer, för att en tidning är av en viss färg. Men den färgen gäller bara ledarsidan, vilket inte alla förstått ens i dag. Förr, när tidningar tydligare stod för olika ståndpunkter i samhällsomvandling och klasskamp, var förmodligen partifärgen synlig även på nyhetsplats, men så är det inte i dag. Jag har under snart 18 år som journalist aldrig fått höra något direktiv från politiskt håll inom tidningen om hur jag ska skriva.
När politiskt extrema åsikter inte tillåts komma ut på en tidnings webbsida, så är det för att åsikterna strider mot givna publicistiska regler, eller för att de är hets mot folkgrupp exempelvis.
Därför går det inte att låta webbkommentarer strömma ut i cyberrymden ohejdat. En annan följd, om man lät alla skriva vad de ville, är att diskussionsnivån blir alltför låg. När fördomar, negativism och hat får börja blomma ut är det svårt att stoppa.

Fikon

Så här i julefterdyningarna sent i januari kan man fynda i matvaruhuset där jag brukar storhandla. Varuhuset vill bli av med julens rester till nästan varje pris.

I dag köpte jag tre paket fikon för totalt sex kronor. Tidigare har de gått på cirka 15 kronor per paket.
Pepparkaksburkarna av matkedjans eget fabrikat gick i dag för fem kronor burken. Köpte ej just i dag, men kanske en annan dag.

Nu kanske någon invänder att en viss trötthet finns efter all julens förtäring.

Och jo, visst. Det har blivit några pepparkakor sedan slutet av november. Och att köpa glögg eller julmust, det lockar inte alls, trots rekordlågt dumpade priser. Men pepparkakor håller, inte minst bland barnen. Alltid bra att ha pepparkakor hemma.

Och fikon, då, invänder någon annan. Vem vill ha fikon?

Jag. Jag gillar fikon. Jag har de senaste åren upptäckt att fikon är jättesmaskens. Och jag äter dem på tre sätt.

1) Före jul skär jag dem i halvor och doppar dem i smält choklad. Låt stelna, sedan är det mumsigt julgodis. Svärfar brukar även pumpa in starkvaror, i form av konjak, i dem. Också gott, men mer jobb, och mindre barnvänligt (om de mot förmodan skulle få för sig att stoppa i sig något av mina chokladfikon).

2) Till frukostmüslin skär jag dem i småbitar, smakar kanon. Till saken hör att jag gillar enkel osötad naturell müsli, som går att komplettera med lite av varje. Som fikon.

3) Naturliga. Som godis fast ändå inte.

Nu fick du fikon, brukar man ju säga. Ja, nästan, de var så billiga att jag nästan fick dem.

Polare

image16
Trodde inte mina ögon när jag på Youtube såg två rockikoner sida vid sida. Hade ingen aning om att de var bundisar, men de är tydligen polare sedan många år, Bruce Springsteen och Neil Young. På ett hörn medverkar även Nils Lofgren på dragspel.

Vad säger man? Otroligt.

Tack, "Du-Tub", som gör det möjligt att få se sådant som man inte hade en aaaaning om.

Jobbet tar och ger

Vad kluvet det kan vara, här i livet.
Sitter på jobbet och vakar.
Inser att detta jobb, som jag gillar, men inte alla aspekter av det, både ger och tar.

Det ger mig stimulansen av intellektuell verksamhet. Vilket jag under tidigare föräldraledigheter varit väldigt utsvulten på. Nu har jag vant mig vid att jobba igen och kan lätt glömma hur mycket jag mot slutet längtade efter vuxet umgänge.
Jobbet ger mig tid att göra sådant som jag inte får tid med annars. Absurt nog. Jag får lite av den tid för mig själv som det är så svårt att få hemma, med familjen.

Jag kan sitta och fördriva tid (då det uppstår sådana tidsluckor på jobbet, vilket det gör särskilt på lördagskvällarna) med att lyssna på musik jag gillar, se på filmklipp på nätet, läsa intressanta sajter om ämnen jag intresserar mig för.
Sådant går inte att göra hemma.
För när det är nog lugnt hemma, då är jag för trött.

Samtidigt så tar jobbet mycket av min kraft och min tid. Kvällarna går bort. Det får en dominoeffekt på mitt övriga liv. För då jag jobbar är andra lediga. Då jag måste sova ut, då är andra aktiva – på jobbet eller gör något aktivt på lediga dagar.

Om jag ska hänga med i det sociala livet, och låta min fru få lite mer tid också, så behöver jag tulla på sovandet.
Det går att göra.
Men det kommer alltid en bumerangeffekt.
Jag blir trött.
Grinigare.
Orkar inte hålla humöret uppe.

Och det är något som inte funkar så bra ihop med att ha barn.
Man måste orka hålla humöret uppe, även om man är trött.
Annars blir man en riktigt löjlig och trist förälder, som tjatar och gnatar och gnäller på barnen, när de bara gör det de kan och ska göra: vara barn. Utforska, testa, prova, göra fel, göra om, försöka göra som sina föräldrar, etc.
De måste få misslyckas, och vi måste uppmuntra dem och lyssna på dem, vi föräldrar.
Då får man inte vara en grinig gubbe.

Därför är det så kluvet, det här med jobbet.
Mycket kvällsjobb ger fördelar, men det ger nackdelar också.
Vete katten hur länge det går att jobba så här.
Ett år? Två? Mer? Mindre?

To be continued…