Jobbet tar och ger

Vad kluvet det kan vara, här i livet.
Sitter på jobbet och vakar.
Inser att detta jobb, som jag gillar, men inte alla aspekter av det, både ger och tar.

Det ger mig stimulansen av intellektuell verksamhet. Vilket jag under tidigare föräldraledigheter varit väldigt utsvulten på. Nu har jag vant mig vid att jobba igen och kan lätt glömma hur mycket jag mot slutet längtade efter vuxet umgänge.
Jobbet ger mig tid att göra sådant som jag inte får tid med annars. Absurt nog. Jag får lite av den tid för mig själv som det är så svårt att få hemma, med familjen.

Jag kan sitta och fördriva tid (då det uppstår sådana tidsluckor på jobbet, vilket det gör särskilt på lördagskvällarna) med att lyssna på musik jag gillar, se på filmklipp på nätet, läsa intressanta sajter om ämnen jag intresserar mig för.
Sådant går inte att göra hemma.
För när det är nog lugnt hemma, då är jag för trött.

Samtidigt så tar jobbet mycket av min kraft och min tid. Kvällarna går bort. Det får en dominoeffekt på mitt övriga liv. För då jag jobbar är andra lediga. Då jag måste sova ut, då är andra aktiva – på jobbet eller gör något aktivt på lediga dagar.

Om jag ska hänga med i det sociala livet, och låta min fru få lite mer tid också, så behöver jag tulla på sovandet.
Det går att göra.
Men det kommer alltid en bumerangeffekt.
Jag blir trött.
Grinigare.
Orkar inte hålla humöret uppe.

Och det är något som inte funkar så bra ihop med att ha barn.
Man måste orka hålla humöret uppe, även om man är trött.
Annars blir man en riktigt löjlig och trist förälder, som tjatar och gnatar och gnäller på barnen, när de bara gör det de kan och ska göra: vara barn. Utforska, testa, prova, göra fel, göra om, försöka göra som sina föräldrar, etc.
De måste få misslyckas, och vi måste uppmuntra dem och lyssna på dem, vi föräldrar.
Då får man inte vara en grinig gubbe.

Därför är det så kluvet, det här med jobbet.
Mycket kvällsjobb ger fördelar, men det ger nackdelar också.
Vete katten hur länge det går att jobba så här.
Ett år? Två? Mer? Mindre?

To be continued…

Lämna en kommentar