Knopfler & band

Det var en gång, för drygt 20 år sedan, då jag var helt, fullständigt, fokuserad på ett band. Dire Straits.

Skratta om ni vill. Det gör inte jag. Och det gjorde jag inte då heller.

I dag nämns Dire Straits som ett skämt av många. Som något man inte bör gilla, inte får gilla, och framför allt inte får hylla.

Dire Straits plattor var mitt soundtrack under några år under tonåren. Det började med att äldre killar i idrottsföreningen jag var med i spelade Brothers in arms-plattan gång på gång under träningsresorna i minibuss.

Sedan sökte jag mig vidare. Alchemy-livedubbeln är närapå sönderlyssnad. Den köpte jag i en skivback i ett marknadsstånd ute i kylan, mitt i vintern. Även Making Movies fick jag tag i. Jag jagade varje ny tänkbar version av kända låtar. Köpte maxisinglar, i jakt på extralånga versioner av låtarna.

Låten Sultans of swing framstod som musikhistoriens svängigaste dänga. Det är fortfarande en stark låt, måste jag medge. Versionen på liveplattan är bombastisk i de kvidande gitarrsolona.

Och så Mark Knopfler. Han var bara gud. Gitarrgud, i alla fall.
Jag slukade all information jag kunde hitta om denne redan då tunnhårige gubbe (han måste ha sett ut som en gubbe redan vid 20).

Vilka låtar den mannen komponerade.
Romeo and Juliet kan ännu få mig att bli våt i tårkanalerna.
Tunnel of love får mig att rysa.
Trumsolot i introt till Money for nothing var länge mycket imponerande för mig, som själv spelade trummor.

Många av låtarna på Brothers in arms var/är starka, utöver de sönderspelade självklara, som Walk of life (med dansbandsvarning) och Money for nothing. Titellåten Brothers in arms hörde jag i dag i en webbradio-hockeysändning, och fick sådan nostalgiattack att jag skrev denna text. So far away och Why worry, The man’s too strong och Ride across the river är andra starka kort.

Deras första platta från 1978, självbetitlad, lånade jag på musikkassett på biblioteket i Kiruna. Kan ha varit året 1985.
Andra plattan Communiqué innehöll den magnifika Once upon a time in the west, som på liveplattan svävar ut i en oändligt lång och vacker version.
Överhuvudtaget var de bra på att göra långa och vackra/hårdsvängande versioner live.

Men jag noterade att Mark Knopfler, hur duktig han än är på gitarr, sällan varierar sina gitarrsolon. Han gör dem likadant varje gång (såvitt jag kan minnas). Men det är helt okej.

Jag till och med följde bandmedlemmarnas sidokarriärer, som John Illsley och brorsan David Knopfler. Är man hängiven så är man, men ärligt talat, det var Marks musik som drog. Övriga hade tur att vara med på båten när det lossnade, först med Sultans of Swing, sedan med Brothers in arms. Länge världens mest sålda CD-skiva, såvitt jag förstått.

Själv har jag den på vinyl. Så klart. Kanske dags att ta fram och lyssna igen?

Annonser

2 reaktioner på ”Knopfler & band

  1. Ja de blev tillslut något av ett skämt. Märkligt egentligen, för det är bra musik nästan alltihop. Åtminstone fram till Brothers In Arms. Bland det sista jag hört med dem var väl singeln ”Calling Elvis” och då kändes det verkligen som att bensinen tagit slut. Det var en låt som aldrig riktigt började, typ ett fyraminuters inro och sedan tog låten slut. Har för mig att den fanns på en skiva som hette ”On Every Street” som jag vill minnas var sällsynt blodfattig. Tror de i princip turnerade ihjäl sig efter Brothers In Arms. Har ingen komplett samling med dem, har inte ens hört alla skivor. Men de jag har och det jag har hört har varit bra. Gillar även Knopflers samarbete med vad-han-nu-heter, den där countrygitarristen som gärna spelar invecklade countrylicks där han använder mkt öppna strängar. Tror kanske att deras tönt-stämpel beror mycket på hur de såg/ser ut. Dessutom blev de nog tillslut på ett märkligt vis negativt påverkade av att så många gillade dem. Det var liksom att alla, speciellt ohippa idrottskillar på 80-talet, gillade Dire Straits. De blev kanhända något av musikens motsvarighet till A Non Smoking Generation?

    Gilla

  2. Du gör en rimlig analys, tycker jag. Efter Brothers in arms var det inte intressant längre. Grejen var nog hela tiden att de var så jäkla ofarliga, och lite för gamla. Inga vassa profiler. Tama, liksom. Sedan blev väl Knopfler alkis ändå i slutänden, såg jag i ett reportage om hans solokarriär, men det är ju inte lika spännande som att Keith Richards intagit all form av stimulantia som finns på denna jord, antar jag.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s