Har fått sparken

Jag, nej, vi, har fått sparken.
Alltså grannens spark.
Hon flyttar, och rensar förrådet.
Då fick vi en helt fräsch och fin spark

Det är full vinter ute, och går emellanåt rätt bra att sparka omkring.
Det är nostalgi för mig. Åkte mycket spark som barn.
Har kört spark två dagar i rad till dagis och skola med barnen.

Numera är det ju grus och sand överallt, så det är inte helt lätt. Men om man hittar rätt ställen, så är det nästan som förr. Förr, då sand och grus inte var så viktigt på vägarna… folk tog sig fram ändå. Förr.

Numera åker väl kommunen på en stämning ifall någon halkar där det inte är sandat…

Annonser

Du gillar inte mej längre

– Du gillar inte mej längre.

Så sa fyraåringen i morse.

Då känner man sig rätt låg som förälder.

Efter att ha härsknat till på att påklädningen ska vara ett sådant oöverstigligt projekt, kläckte sonen ur sig ovan nämnda rad. Med ledsna ögon.

Då, om inte förr, så förstår man vad som är viktigt. Att kramas, att uttrycka sin kärlek, att visa fysiskt att man älskar sitt barn, sina barn, över allt annat i världen.

Att ösa sin kärlek.
Och att inte härskna till över småsaker i det långa loppet.

Vad är väl ett par non-existing strumpor – om priset för att domdera fram dem är att få höra:

– Du gillar inte mej längre.

Memories of Blow Monkeys

Oooh. Den är så där riktigt jädra bra.

Här är låten jag fick i huvudet i går natt.

Den återkallar minnen från tonår och motstridiga känslor, så där bitterljuv angst över att vara ensam, men ändå ha det rätt skönt i Blow Monkeys musikaliska inramning… att vara självömkande är ju emellanåt rätt så behagligt…

Får samma bitter/sweet-känsla av Depeche Modes Never let me down again.

I´m taking a ride with my best friend
I hope you never let me down again

Blåsapor

Blow Monkeys gjorde en bra låt på 80-talet: It doesn’t have to be this way.

Jag känner detsamma nu, har fått jobba övertid än en gång, mitt i natten.

Det ska inte behöva vara så.

Vad har vi gjort?

Vad man ger och inte ger sina barn är av betydelse.

Man bör givetvis ge dem kärlek och en god uppväxt i största allmänhet.

Det finns dock materiella saker som man bör ge, och materiella saker som man kan men inte alla gånger bör ge.

Nu har våra barn fått en sådan sak, som jag egentligen är rätt tveksam till. Men "alla" barn har en sådan utom våran sexåring. Jag har skrivit om det här tidigare.

Nu har vi köpt en Wii-konsoll. Med Lego Star Wars.

Det var dyrt. Och det känns inte helt bra.

För om någon trodde att det skulle skänka harmoni och lyckliga barn i hushållet, så trodde den fel. (Det har jag i och för sig aldrig någonsin trott).

Nu uppstår dilemmat: sexåringen kan och förstår spelet – och vägrar oftast att släppa kontrollerna till de yngre brorsorna.

Nu har vi, till den tidigare kakafonin av olika tjatanden, fått ytterligare ett tjat: "Pappa, kan vi få spela Lego Star Wars?"

Nu utsätts vår treåring och fyraåring för sådant som vi aldrig i livet skulle ha låtit vår först födde son ta del av; visserligen legofigurer som slåss, men ändå; det är krig och skottlossning och vilda fajter i rutan.

Nu är vi inne på det som jag ofta tyckt är bra att vi inte har; passiviserande dataspelande i soffan, i stället för aktiva kreativa lekar inne eller ute.

Suck… Vad har vi gett oss in på?

Å andra sidan, så tror jag att det kan vara både utvecklande och stimulerande att lära sig spela bra spel. Det är måttfullheten som är det viktiga, tror jag. I lagom mängd… (väldigt svenskt synsätt, lagom mängd…).

Heter sitt namn

Det fanns en sketch i P3-programmet Rally för ett antal år sedan, som skojade om folks namn: att man heter som man är, typ. "Jamen han heter ju det!" var stående replik, varpå man fick veta ett antal knäppt associerande namn på påhittade figurer. Anna Mannheimer och Stefan Livh var ankare i denna humorproduktion, som var stundtals riktigt rolig.

I alla fall. Jag har genom åren häpnat över hur ofta folk som har vissa jobb verkligen heter sina jobb.

Jag menar: jourhavande meteorolog vid SMHI heter Lisa Frost och berättar om en av årets kallaste nätter.

Då och då hajar jag till över namnen på poliser och militärer, när de har namn som klingar yrkesmässigt.

Det är förstås en psykologifaktor i det hela – man bryr sig inte om de heter Svensson. Men heter en polis Lage i förnamn, då tänker man på det. Lages långa arm, brukade vi skämta, journalistkollegor emellan.

Men om den här killen är vad han heter, det har jag ingen aning om…

Städa

Att städa ett radhus är ganska lätt, och ger snabbt resultat. Sååå stort har vi inte fått det, även om det är större än lägenheten vi hade tidigare.

Men det stöter alltid, skriver alltid, på patrull med dammsugningen när man kommer till barnens rum.

Boven i dramat är… legot.

Lego överallt. Varje dag. Alltid.

Vi försöker ha en rutin, som inte alltid eller sällan fungerar, att barnen ska plocka upp sina leksaker och framför allt legot mellan middagen och Bolibompa.

Det är ett tjat och ett gnat för att få detta – i barnens värld – enorma projekt genomfört varje dag.

Man kan i ett vips dammsuga och skura hela huset, men inte längre än till barnens trösklar.

Då börjar övertalningsprojektet. Med först vänlig röst, sedan allt mer ansträngd, till sist domderanden och kommandon, försöker man få dem att plocka upp. I dag gav jag till slut upp, och demonstrerade min makt med dammsugaren genom att suga upp lite lego. De hörde rasslandet. Stirrade på mig med fasa. Började gallskrika.

Jag kände mig lite väl ond, och tog upp dammsugarpåsen och hällde ut legobitarna. Försökte få dem att förstå att det är så det går med lego som inte blivit upplockat. Men denna gång fick de legot tillbaka. Jo, lite pennalistiskt…

Så verkade det som om de skulle plocka upp. Men det dröjer inte många sekunder, så fastnar de i lekandet, byggandet. Det är baske mig ett heldagsgöra att få ens barn att städa sina legofyllda rum.

Synd. För det är i deras rum det som bäst behöver dammsugas. Men där är det som svårast.

Nå. Det är inte helt sällan som man själv får göra de avslutande manövrarna med legoplocket, för att alls få tillträde att städa deras rumsgolv.

Lego – på gott och ont… för de har ju väldigt mycket kul med det också.

Skört

Läste något nyligen, om människan och döden.
Det stod ungefär så här:
Två saker är säkert: vi ska dö, och vi lever som om vi inte visste om det.

En för mig okänd anställd inom samma företag har gått bort. Jag såg hennes porträtt nyss, ställd på ett bord i en fikahörna på den avdelning hon arbetade.
Jag blev stående, tittande in i ett vänligt ansikte på en kvinna i övre medelåldern. Det var bilden av en människa som inte finns längre. Som ryckts ur livet av en sjukdom.

Vila i frid, var det enda jag kunde förmå mig att tänka.

Det är konstigt. Vad skört det är, livet. Vi tänker inte på det så ofta som vi borde. Skört är vad det är.

Alla vill till Thailand

Thailand. Alla åker till Thailand.

Jag kommer aldrig att åka dit. Är övertygad om det.

Men i går fick jag en fråga av min chef: vill du åka till Thailand? Det var ett erbjudande om att åka på ett jobb dit. Jag kunde inte, av flera skäl. Så en kollega fick frågan. Hon åkte.

Så kan det gå.

Jag blev glad att bli tillfrågad. I ett annat läge, utan andra förpliktelser, så kanske jag hade åkt.

Men jag vill faktiskt, rent personligen, inte åka till Thailand.

Ska jag åka någonstans, så blir det nog inom Europa.

Exempelvis gillade jag den korta visit jag gjort på Korsika, long ago. Dit vill jag åka igen. Någon gång.

Inte till Thailand.

Och inom en snar framtid så kommer inte så många andra heller att åka dit. För vårt lyxiga långflygande jorden runt är så ohållbart som det bara kan vara. Det bär inte sina kostnader, sett till hållbarheten. Det är för billigt att skita ner så mycket som flygtrafiken skitar ner. Snart blir det dyrt. Och då är det slutchartrat till Thailand för de allra flesta.

Det kan vi, i ärlighetens namn, säkert leva med. Att resa till Thailand är ingen mänsklig rättighet.

Drag

När jag, egocentrisk som jag är, googlar på mitt namn så kommer en drös sajter upp där jag medverkat som skribent eller fotograf. Det är logiskt, eftersom jag jobbar inom journalistikens område.

Men en stor del av de sajter som kommer upp är från en och samma källa, som jag inte har ett smack med att göra. Ett forum för en verksamhet som jag vid något tillfälle beskrivit i en eller två korta notiser, baserade på pressmeddelanden från verksamhetens PR-ansvariga.

Det handlar om drag show.

En turnerande drag show-cirkus har satt i system en riktig cirkelgång, som riktiga spin doctors.
De skickar ut ett pressmeddelande inför sin turné till varje tidning i varje område av landet de ska besöka. Och när tidningarna skriver om dem, så scannar de in artiklarna i sitt nätbaserade artikelarkiv, och vips! så ser det ut som om de är jättevälomskrivna. Fast det bara handlar om att tidningarna pliktskyldigast har gjort en notis inför helgens drag show-spektakel. Antagligen för att slippa gå dit och bevaka det, men vad vet jag. Resurserna är begränsade, och det är inte alltid drag show bedöms som det vi ska lägga helgens knappa reporter/frilans-resurser på.

Tja, inte gör det så mycket. Förutom att jag stör mig på hur vanligt det är att man snor journalistiska texter och publicerar dem på andra webbplatser, helt utan tillstånd och insikt om att det bryter mot upphovsrätten.
Men i det här fallet låter jag det passera.

Hur mycket tid lade jag ner på de där notiserna? Kan inte tro att det tog mer än en minut att skriva. Jag bjuder på den minuten till förmån för drag show-cirkusen.

Kanske för att jag gillade Priscilla – Öknens drottning.
En kanonfilm på ett unikt tema.