No Norén, No Cry

Ursäkta, men kan någon förklara för mig varför jag måste bli översköljd med Lars Norén hela tiden?

Jag vet vem han är. Men har aldrig varit särskild intresserad av vad han gör.

Ändå så pumpas det ut, i alla mediekanaler som finns, information om denne Noréns tydligen fantastiskt intressanta dagboksnoteringar, som han släppt i bokform.

Gäsp.

Såvitt jag vet, så är det han gör på scen och i tv-form så tragiskt och tungt att blotta hans efternamn blivit synonymt med ångest, livskris och spritproblem.

Jag kom in på jobbet nyligen, öste ur mig något liknande ovanstående rader inför en yngre kollega. Och möttes av:

– Vem är han? Har aldrig hört talas om honom.

Det var befriande att höra.

Världen kretsar inte kring Lars Norén.

Även om kultureliten tycks tro det.

Norén verkar vara något av Lill-Bergman.

Maken till svassande inför dessa två kulturikoner har jag aldrig upplevt. Det är som om kulturjournalisterna vill slå knut på sig själva för att vara så insmickrande som möjligt inför de här gubbarna.

Jag repteterar bara min ståndpunkt i frågan:

Gäsp.

Annonser

FoU

Insåg en sak när jag stod och bäddade ett av barnens säng.
Jag är som person mer en förvaltare än en utvecklare.

Tänk vad märkliga tankar man kan få ibland.

Det hela är inte så märkvärdigt. Det är bara så att jag är utmärkt på att städa, tvätta, hålla ordning hemma (om jag själv får sätta betyg, vill säga). Medan jag är betydligt sämre på att se vilka förändringsbehov som finns, vad som behöver förnyas, slängas, bytas, målas om.

Det kom jag att tänka på, när jag la på ett överkast på en säng. Tanken sprang fram ur det faktum att barnen (vi har tre) har var sitt överkast, men tills för en tid sedan hade bara ett av barnen överkast. Min bättre halva (frun) gick då helt sonika och skaffade två till, färgade dem i lämplig färg, och voíla – tre överkast.

Jag kan gå omkring och vara omedvetet medveten om sådana självklarheter under längre tid, utan att åtgärda dem. Jag upprätthåller den rådande ordnigen i stället. Eller försöker, i alla fall.

Alltså: mer förvaltare än utvecklare.

Jag inser att dessa självinsikter inte är något att lyfta fram vid eventuella anställningsintervjuer i framtiden.

Hassel

Jag fick en ingivelse när jag var på varuhus nyss. Köpte en bok av Sven Hassel. Döden på larvfötter är väl den mest kända, men i pockethyllan stod mängder av böcker om tyska pansarsoldaters umbäranden under andra världskriget. Jag läste på baksidan av flera böcker, alla lockade. Till sist blev det Frontkamrater.

Jag som i ungdomsåren var nästan mer än hälsosamt intresserad av andra världskriget, kände plötsligt en lust att på nytt dyka ner i eländesskildringar om krigets helvete. Så nu börjar jag, i ett försök att följa läslustens ingivelse, att läsa om tyskarnas misslyckanden på östfronten. Bara en sådan sak som att författaren även har tagit de fotografier som pryder omslaget väcker respekt. Han var där. Han var med.

Kan Sven Hassel få mig att bryta min vana att lägga böcker åt sidan efter några sidors läsning? Jag återkommer med en rapport.

Negative bastards

Lustigt hur stort utrymme de tar, som är emot.

Emot hårdare skoterregler.
Emot bildande av ny nationalpark i Vindelfjällen.
Emot en svensk vargstam.
Emot Botniabanan.

De som är emot tar initiativet och skriker högst. De är som småbarn som någon vill ta en godispåse ifrån.
De överklagar och fördröjer, sinkar, fördyrar, och försurar stämningen.

De bestämmer sig för att de är i majoritet och har rätt.

De som är för borde i högre grad göra sina röster hörda. Men de som är för dessa nämnda företeelser är ofta mer balanserade, och mer ovilliga att skrika och gorma så mycket. Det är min teori.

Helt klart finns ett utbildningsnivå-perspektiv i detta, tror jag. Rent av ett klassperspektiv.

Men jag läste en underbar insändare nyss. En skidåkande fjällvan person skrev om hur illa det är med skotertrafiken i fjällen, hur den skenande motoriseringen förstör en vildmark som borde få vara ostörd, orörd av skoterspår uppför och nerför varje sluttning. Hur fjällområden borde få fredas från att bli motorbanor för välbeställda familjers ynglingar.

Jag skulle ha kunnat skriva under själv, om någon hade bett mig.

Och jag antar att om personen skrivit under med sitt rätta namn så hade han haft en hel del ovett att vänta sig, från den röststarka skoteriserade kulturgrupp som ser fjällen som sin största rättighet att köra skiten ur.

Att ha och inte ha

Jag har en arbetskamrat. Nu ska jag beskriva honom.

Han är bara några år yngre än jag, tippar 35 därikring.
Singel.
Barnlös.
Idrottskille.

Ni hajar. Vi lever i olika världar.
Medan jag sedan länge övergått till vuxenlivets osjälviska familjeansvar, så lever han kvar i ett – som jag ser det – förhållandevis bekymmersfritt ungdomsliv. Som 35-åring. Som jag levde för tio-femton år sedan.

Bekymren handlar om att boka tid i squashallen, gå på gymmet på fritiden, hitta billiga sista-minuten-resor till Thailand, gå på krogen titt som tätt. (Naturligtvis är det min bild, hans liv är säkert betydligt mycket mer än så. Och jag ska inte påstå att jag inte i vissa lägen avundas hans ansvarslösa liv).

Jag ser framför mig Hugh Grants rollfigur i Om en pojke. Ser ni den typen framför er, och vi bortser från Grant-karaktärens ekonomiska oberoende, så är vi i närheten av min kollega.

Herr Oberoende. Öppen för allt, bunden till inget. Rätt rolig, men med extrema åsikter om mycket.

Som ett stort barn.

En gång för något år sedan eller två så yttrade han på jobbet något i stil med: "Vad kul det är med barn, de fattar ju inget, så man kan ju använda jättesvåra ord och driva med dom, utan att dom hajar något!" Och så såg han uppriktigt road ut över den uppmålade situationen.

Som förälder så har jag väldigt svårt att se något roligt i det alls. Säger man så, så har man en ganska hård och elak människosyn, som jag ser det. Nästan så att det framskymtar någon form av dåligt självförtroende. Behöver man driva med barn för att känna sig överlägsen, så är det något som inte stämmer.

Här om dagen åkte vi bil tillsammans i jobbet. Jag kom att börja prata om barn – ville nog provocera lite… Jag skojade om att "om några år när du har fem ungar…."

Han förklarade att han inte gillar barn, varken när de är små eller när de är tonåringar. Småbarn skriker och har sig, och tonåringar är så jobbiga.

För en person som yttrar sådana åsikter om barn, kan man välja att förklara den nya värld som uppenbarar sig då man får barn, hur man förändras själv som person, hur enormt många olika upplevelser, roliga som mindre roliga, som man får genom sina barn. Det är en livsutvecklande resa man åker med på, och man lär sig mycket av, och genom, sina barn. Det är i grunden en enda stor kärlek att ha barn, trots att de skriker ibland. Och trots att man får lägga åt sidan mycket av det som var ens tidigare liv.

Det gjorde jag inte.

I stället tänker jag tyst för mig själv: du skulle nog inte klara av att ha barn.
Du är för egotrippad.
Det är okej. Man får vara det.
Dessutom börjar du bli för gammal, har stelnat till i bekvämligheten att leva som en jag-jag-jag-fixerad 20-åring och kommer att få svårt att anpassa dig i harmoni till ett nytt liv, med barn, där inte du och dina intressen går först, inte ens som nummer två, utan kommer sist.
Och alla behöver inte skaffa barn. (Det sistnämnda sa jag faktiskt, och menade det; ibland verkar det som att ALLA MÅSTE SKAFFA BARN. Så är det naturligvis inte. Numera kan man välja sitt liv i hög grad. Men man får betala priset för sina val, oavsett om valet består i att skaffa barn eller att inte skaffa barn)

Fast det som jag tror är den i grunden mest problematiska punkten för denna man, är det mest grundläggande.

Det är bra att vara två först, innan man blir fler.

Motsägelsefullt

Jag är trött på filmvåld. Och jag påminns om det när jag läser Georg Cederskogs tv-krönika i DN i dag.

Jag vill se filmer och tv-serier som handlar om människor och hur det är att leva – inte filmer som handlar om avlivningar.

Jag såg No country for old men. Med min fru. Båda var vi rätt illa till mods efteråt, hon mer än jag, men även jag. Jag har skrivit om den tidigare här.

Det är bisarrt hur vi människor förfasar oss över det verkliga våldet, kriminaliteten, bestialiska mord och övergrepp som utförligt rapporteras i massmedia – medan vi samtidigt utan att tveka kan betala för att glo på film som innehåller… just våld, kriminalitet, bestialiska mord och övergrepp.

Jag vill inte säga att det är filmens fel att det onda sker. Men det är något galet när man inte ser något som helst sammanhang mellan det som händer i verkligheten, och det som händer i fiktionen.

När lördagsunderhållningen och onsdags-tv-deckaren gärna får innehålla kidnappning, sexövergrepp och mord, medan den dagliga nyhetsrapporteringen om samma saker får oss att tända ljus över hela landet.

Jag citerar Georg Cederskog i tv-krönikan:

"Riktiga mord är inte kittlande, inte glamorösa."

Judgement Week

Veckan som gått har varit något av rannsakningens tid. Nästan varje dag har det varit någon form av kontroll eller granskning. Nåja, om man vill generalisera lite, så kan man se det så, i alla fall. Var och en av dessa händelser har i alla fall orsakat ett visst mått av anspänning.

Alright, här är min vecka i backspegeln:

Tisdag: utvecklingssamtal om treåringen på dagis. Lustigt nog samma dag: medarbetarsamtal på jobbet med närmaste chefen. Och i båda fallen skulle en form av utvecklingsplan fastställas…!

Torsdag: Bilbesiktning – utan anmärkning!

Fredag: Tandläkarbesök med treåringen – med viss anmärkning… Tandhygienisten som stod för merparten av mottagningen konstaterade visst angrepp inne i groparna i en av de innersta kindtänderna. Man blir skamsen som förälder och känner sig aningen misslyckad.
Men jag förstår att det är som det är. Treåringen somnar allför ofta innan tandborstningen är gjord. Tandhygienistens råd var: skippa russin och torkad frukt, rena döden för tänderna. Men… det var inte hål i alla fall. Och tänderna var väl fina i det stora hela, om jag tolkade henne rätt.
Sedan är ett faktum att det är lite svårt att varje dag borsta tre barn ingående och noggrant. Men det är en förälders förbannade plikt att göra det.

Nåväl. Av fyra "besiktningar" förlöpte tre riktigt bra, och den fjärde fick viss anmärkning. Inte så illa ändå.

Mest nervös av dessa prövningar är jag alltid inför tandläkarbesök med barn. Det känns verkligen som att hela ens föräldraskap är uppe till granskning på bordet med lupp.
Jag menar; en förälder som inte kan ta vara på sina barns tänder, vad är det för en förälder? Så kan jag tänka mig att tandvården tänker om oss som kommer till tandvårdstiderna med våra små telningar.
Vi vill bara höra en sak: "men så fina tänder, och inte ett enda hål!" För det skulle på något sätt bekräfta att vi nog ändå har ganska bra koll, ordning och reda på våra barn.

Och på oss själva, som föräldrar.

Bourne

Som en riktig avvikare känner jag mig, då jag erkänner att jag i förrgår kväll såg The Bourrne Identity för första gången.
Har aldrig hunnit med de där agentfilmerna med Matt Damon, även om jag förstått att de är bra. Och den var bra, kan jag konstatera – för  sin genre, kanske jag ska tillägga…
Nu väntar väl tvåan och trean på att bli sedda, men det skjuter jag på framtiden…