Do the Hassel

Det var Hassel som gjorde det. Jag läste äntligen en hel bok, nästan i ett sträck.

Blev så inne i det kärva soldatlivet i tyska militärmakten under andra världskriget, att jag av bara farten köpte en pocket till av Sven Hassel, De fördömdas legion. Vilket verkar vara den första boken i en serie av många böcker.

Läste alltså först Frontkamrater, som parar en plågsamt realistisk krigsskildring från östfronten med burleska damhistorier under konvalescenttiden för de skadade soldaterna (nej, kvinnosynen är inte den bästa alla gånger), och ett mustigt språk som inte är ämnat för minderåriga.

Jag gillar att läsa om hur livet var för de vanliga soldaterna på den tyska sidan. Där fanns ju förstås en stor andel vanligt folk, inte bara bindgalna nazister. Som man kan förledas att tro om man inte är så intresserad.

Annonser

Rita blomma

I det stora hela är personalen i våra barns förskola helt okej, i några fall suverän, rent av fantastisk. Underbara människor.

Men det finns en förskolelärare, en "fröken", som sticker ut negativt.

Hon är bara för… frånkopplad från verkligheten.

Vill så mycket. Men fattar inte att det inte är hennes roll som är det intressanta för oss föräldrar, utan barnen.

Två gånger på kort tid har jag fått stå och lidande titta på hur hon instruerar min fyraårige son hur han ska rita, för att den blomma som ska hängas upp av varje barn vid ett avslutningsevenemang ska bli perfekt. Det vill säga, blomman ska se ut som hon har bestämt sig för att den ska se ut.

Första gången det hände så började fröken att, medan han ritade lydigt som hon instruerat, berätta vad han gjort under dagen, något hon sällan har koll på men alltid ska låtsas att hon vet. Nåväl. Under hennes ointressanta konstruktion av något hon inte känner till, så börjar min son av (förmodligen) uttråknad, att rita på baksidan av papperet.
Då fröken upptäcker det, blir hon så uppstressad att hon börjar banna honom för att han ritat "fel". Jag står bredvid. Har svårt för att inte ingripa. Jag talar sedan, då vi gått hemåt, med sonen och säger att jag tycker att han gjorde rätt och att hon gjorde fel.

Snarlik händelse upprepades i dag. Samma fröken, samma blomritning (undrar varför den är så viktig…). Sonen ritade något som liknade en tussilago, fröken satt tätt intill och instruerade. Grönt och gult.
– Ta mera gult där, sa fröken och pekade på toppen av blomman.
Sonen petade lite oinspirerat med gult.
– Mera, det syns inte, sa fröken.
Sonen petade lite.
Så tog han en grön krita. Och ritade tvärs över blomstjälken, så att den blev mindre "blomlik".
Fröken hade svårt att hålla sig från att bli sur. Men behärskade sig. Sa lite syrligt något om att jaha, är du klar nu. Sonen var klar. Vi gick.
Och jag fick än en gång förklara för honom att jag tycker att hon gör fel, som bestämmer vad barnen får rita och vad som är rätt och fel i ritandet. Jag sa något i stil med att "hon tycker att det är viktigt, men det är det ju inte. Du får rita som du vill".

Det här känns så självklart. Jag fattar inte att en förskolepedagog kan göra så här utan att skämmas.

Som tur är har vi  Fru Fortuna med oss inför hösten. Då stuvas personalen om på avdelningarna, och hon åker all världens väg till en annan avdelning där vi inte har några barn.

Det är bra. Det är mycket bra. Det är rent av väldigt bra.

För nu har vi dragits med denna fröken i ett antal år. Och det får räcka nu.

Hon är inte bra, helt enkelt.

Apocalypto

Som gräsänkling själv med barnen i två kvällar, så föll det sig så att jag släntrade in (med två barn) på biblioteket och lånade en film, för kvällens förnöjelse. Biblioteken numera är ju utmärkta även för film.

Inte så dumt att låna en film gratis i en vecka, jämfört med att betala pengar för att stressa tillbaka nästa dag med rullen.

I alla fall. Valet föll, efter att ha tvekat mellan Borat och några till, på Apocalypto. Regi av Mel Gibson. Säga vad man vill. Han, Gibson, har gett sig i kast med en del oväntade projekt sedan han lämnade Dödligt Vapen-facket (eller lämnat, det vet man ju aldrig, återkomster är inte ovanliga i filmbranschen…. se på Indiana Jones!) The Passion of Christ, som jag inte sett, blodigt om Jesus – på arameiska (eller vad språket nu heter)!. Och nu, en dramatisk berättelse från mayafolkets sista dagar i Centralamerika, också inspelat på ett språk som få kan.

Vad säga om filmen? Blodig. Dyster. Plågsam. Spännande. Lite farsartad inledningsvis. Jobbigt nervös mot slutet, innan upplösningen. Då det, trots mycket elände, ändå går väl för just huvudpersonen med familj. Men många dör i filmen. Och när slutet randas, så förstår man att detta bara var början… Ett ännu större elände än mayafolkets egna problem med dåliga skördar och urartad civilisation väntade, nämligen invasionen av spanjorerna.

Det är svårt att inte se Mel Gibsons Dödligt Vapen-humor (alias Murtaugh vs. Riggs) i vissa scener. Det blir lite för modernt, lite för västerländskt, emellanåt. Det märks i nyanserna, i berättarspråket.

Som när jägargruppen i djungeln driver med en av jägarna, som haft svårt att få barn med sin fru. Han tvingas att, än en gång, käka upp testiklarna på en tapir som de nedlagt. Något som övriga i gänget lurar honom att tro ska öka på möjligheten att göra barn.

Jag tänker: det kan ha varit en fullt tänkbar naturmetod från förr att göra så. Alltså, att tro att det fungerar, enligt gammal folktro och naturmedicin. Men i Mel Gibsons tappning, så fås vi alla att förstå att käka testiklar, det är ett rent skämt och något som måste skrattas åt och förlöljligas som slapstick-humor, rent av fars.

Det känns som inne på polisstationen i Dödligt Vapen. Men det är ute i regnskogen.

Idioti

Tusen ton nödhjälp i ett fartyg utanför det cyklondrabbade området i Burma. Så nära. Så långt borta.

Regimen vägrar ta emot den franska hjälpen. Nu ger Frankrike upp och skickar militärfartyget mot Thailand i stället, för att låta FN:s World Food Programme dela ut förnödenheterna där i stället.

Jag blir så jäkla upprörd av det här.

Visst, det ska inte gå för fort när man kör över enskilda stater. Men i det här läget tycker jag, som jag tyckte redan för flera veckor sedan: in med trupper, avväpna Burmas regim, hjälp folket NU, med vapenunderstöd om regimen (vilket den gör) vägrar att låta sitt folk få nödvändig hjälp.

Frågan är hur många liv, inte minst barns liv, som har släckts som direkt följd av regimens idioti.

Any day

Fick en tanke i huvudet efter de senaste dagarnas tragiska händelser,av lite olika slag.

Any day can be your dying day.

Jag tänker på kvinnan som var på stan, kanske för att shoppa något till familjen, och blev påkörd av en skenande bil på ett övergångsställe. Hon dog två dagar senare på intensiven.

Jag tänker på mannen som föll på en byggarbetsplats vid ett kraftvärmeverk. Ingen såg fallet, men han hittades död. Hade familj i Polen.

Det går fort, så är det slut. Det som börjat som en vanlig dag kan ta en ände som ingen hade en aning om. Anhörigas liv blir sig aldrig mer lika vad de var innan.

Vad kan man göra?
Jag tänker ofta det här: undvik riskerna.

I mitt jobb är den största risken, när det gäller hälsan, att drabbas av musarm. Den risken kan jag ta.
Men de som arbetar inom farliga branscher, som byggnadsarbete eller industri, de jobbar med livet som insats.
De har bra betalt, som regel. Men de jobbar med det värdefullaste de har i ena vågskålen, och en bra lön i den andra. Livet mot pengarna.

En annan stor risk är trafiken. Där kan man inte förebygga vad andra ställer till med. Det går inte. Men man kan göra så mycket som möjligt för att vidta säkerhetsåtgärder. Som att köra nykter. Som att cykla med hjälm. Som att använda bilbälte. Som att inte ta onödiga risker. Ja, de där självklara sakerna som ändå en del slarvar med.

Livet är skört.
Man finns en tid, sedan finns man inte.
Se till att tiden blir så lång som möjligt.
Om inte för din egen skull, så för dina anhörigas skull.

Office igen

Gamla eller nya Office? Gamla, definitivt. Jag syftar på brittiska The Office, som (fantasilöst nog) gjordes om i amerikansk version.

Fick en tidslucka i dag, och var helt ensam hela dagen innan det var dags för att åka till jobbet igen. Tyvärr (hmmmm….?) blev jag tvungen att sova flera timmar, så dagen rann försvinnande snabbt förbi… Men innan jag kom till ro, efter dagis- och skolavlämningar, så sjönk jag ner i soffan framför tv:n. På nian drog The Office igång, US Version.

Det är så trist när bra filmer eller tv-serier görs om. Det är sååååå trist.

Ändå kunde jag inte låta bli att bli pinsamt generad och roat underhållen av Office-handlingen.
I detta avsnitt så blev det känt för chefen att en av de anställda, i hemlighet, är gay. Chefen lyckas på ett mycket omoget och smidigt sätt "outa" sin anställde på det mest förnedrande sätt.

Pinsamt, som sagt. Jag kanske ser ett avsnitt till någon gång, då tidsluckan finnes (finns oftast på förmiddagarna, då jag jämt jobbar kväll).

Jo! En sak till. Jag slötittade på två reklamkanalers fullständigt idiotiska ring-in-och-vinn-program. Där man ska gissa ett ord eller en bokstav, och kan – med osannolik tur – vinna pengar. Stora summor för de som lyckas, men de flesta som vinner får småpotatis.

I alla fall. Jag bestämde mig för att skärskåda tv-tjejerna som höll låda. Alltså; jag brydde mig förstås inte om att ringa (har gjort det förut, ingen idé att börja ringa för då riskerar man att bli fast…) Jag bara kollade på dem. De var unga, rätt så snygga, och pratade något infernaliskt. Och idiotiskt. Riktig gallimatias. Bara för att få tiden att gå.

Där, mina vänner, kan vi prata om förnedrande jobb. Riktigt förnedrande.

Men ännu mer förnedrande att vara de som ringer, som inte kommer fram, eller som kommer fram, och inte vinner, eller vinner en spottstyver. Medan tävlingsbolaget som driver eländet drar in tio spänn per samtal.

Det borde faktiskt förbjudas.

Hair

Hårlängd ska det handla om nu.

Jag är en kille som gärna har kort hår. Orsaken är att det blir så lockigt när det får växa till sig. Och det tycker jag blir svårt att få styr på.

Det tycker inte min fru.

Hon tycker att det är snyggt när det blir långt och lockigt. Något att hålla i, rufsa om i.

Jag har gått henne till mötes under de senaste månaderna. Jag har varit, relativt, långhårig och lockig.

Tills i går. Jag har pratat ett tag om att snart få bli kortklippt.

I all hast så klipptes hela familjens pojkar, som brukligt, av modern/hustrun. Med klippmaskin.

Det blev kort. Väldigt kort.

Och frun blev inte nöjd. Riktigt missnöjd blev hon.

Jag fick höra både det ena och det andra om hur jag ser ut nu, och hur bra det såg ut förut.

(Den petige kunde här invända att det var ju faktiskt hon som höll i klippmaskinen, men det låter vi passera obemärkt.)

Jag kommer att få höra det ett tag, misstänker jag.

Bara att härda ut. Och låta håret växa. I höst kanske jag börjar få lite längd på hårtestarna igen.

Så att lilla frun blir lite gladare på mig.

Som de är nu är de inte mycket att ha, hårtestarna.

Men skönt är det.

Mad

image27

Man kan undra om det är så många tjejer som i sin uppväxt har gått till kiosken varje gång en ny Svenska Mad kommit till tidningshökaren.

Mad känns väldigt grabbig, eller pojkig, närmare bestämt. Bara symbolansiktet, Alfred E Neumann (utläses: inhuman), känns ju som väldigt nischad mot prepubertala pojkar… Eller?

Jag var en av dem, alla pojkar, som med stålar i fickan gick och hämtade upp ett färskt nummer varje gång det var dags. Och gick hem till rummet som jag delade med syrran, och plöjde. (Kan inte minnas att syrran var intresserad av min publikation). Jag läste parodier på storfilmer jag förmodligen aldrig själv sett eller skulle se. Forum för fårskallar, X & Y, ljudeffekter som Foinzapp!, Avsnoppande svar på dumma frågor (jag minns ännu till exempel den här: vid disken för butken Mister Fix-It, en man kommer fram med en trasig grej under armen och frågar expediten, som står under den stora skylten: Är det här Mister Fix-It? Varpå expediten tar hand om den trasiga grejen, demolerar den ännu mer med en slägga, och säger elakt: Nej,det är Mister Sabba-It!)’

Och så vikbilden på sista sidan. Oj, vad jag vikte.

Jag kan sakna Mad-tiden. Det var ingen dålig tidning. Nedlagd numera, vad jag förstår.

Tv-tablå

Märkligt hur stort fokus tv-tablåns beslutsfattare lägger vid de filmkanaler som – gissar jag – många inte har.

I min lokaltidning så är vänstersidans vänsterspalt fylld av kortrecensioner av kvällens filmer.

– Oj, den där vill jag se, tänker jag.

För att konstatera att den går på en filmkanal som ingen vanlig tv-tittare har.

Kanske har jag fel. Kanske har svenska folket i allmänhet ett dyrt filmkanalabonnemang.

Men vi har det inte.

Ändå har vi 14 kanaler i burken via en standard-kabel-tv. Tänk er, när jag var barn fanns det två kanaler… och vi hade svartvit tv.

That was then but this is now. Bara att konstatera.

Å andra sidan har jag sällan tiden och orken för att kolla på en massa film om kvällarna.

Så det är väl lika bra att inte alla förmodat kanonbra filmer går i en för mig tillgänglig kanal.

Det skulle bli för mycket.

System overload.