Eject TW

Jag har lagt ned min karriär i Tribal Wars.

Det kändes som om jag hade nått vägs ände.

När jag insett att det inte händer så mycket mer än att man måste logga in några gånger i veckan och bygga på byn, då och då bli anfallen och få sina förråd utraderade, och man kommunicerar emellanåt med 13-åringar om spelet – då finns det förr eller senare bara en utväg; ejecta, som min svåger brukade säga om förhållanden som håller på att gå i stå.

Mitt förhållande med Tribal Wars gick i stå.

Jag kände så här: Been there, done that.

Det var helt enkelt inte meningsfullt, bara tids- och energikrävande, till sist bara uttråkande, att gå in på sajten och se vad som hänt. Jaha, 13-åringarna i stammen har skickat ut stammeddelande. Jaha, de börjar diskutera ålder. Jaha, den ene är 13 och den andre 15, och de börjar diskutera om det är stor eller liten åldersskillnad.
Gäsp. Jag orkade – förstås – inte gå in och säga något i den konversationen, jag som är, hrm, låt säga 35 +.

Så: ejecta. Skjuta sig ut.

Men min inställning från början håller än: jag gick med för att se vad som händer där ute, på nätet. Och det fick jag ju.

Annonser

Långt fram

Att gå i skolan måste man. Att lära sig saker måste man. Behöver man. Vill man. Om man får chansen.
Men vad gör man då skolan inte kan lära ut? Om man redan kan det som de jämnåriga klasskompisarna inte kan? Om man börjar tycka att det är tråkigt i skolan eftersom man inte lär sig något nytt?
Då har skolan en utmaning: att lyckas stimulera även elever som kommit långt, längre än genomsnittet.

Det har blivit tydligt att vi föräldrar måste driva på skolan, annars blir allt en jämngrå smet, anpassad efter att de som ligger lite längre bak ska hänga med och uppnå minimikraven. Inte efter att alla ska få stimulans och utmaningar utifrån sin egen förmåga och nivå.

Så här skrev jag i går till skolans rektor där vår sjuåring ska börja första klass i höst.

Hej!
Nu har ett läsår gått. Vi hade ett möte med dig för ett år sedan, inför vår sons skolstart i sexårsklass. Våra tankar då gällde frågan om hur elever som har kommit långt i inlärningen, som att läsa, skriva och räkna, får stimulans och utmaningar.

Under året som gått har vår son fått vara en hel del med ettor och tvåor, och där fått lite mer att "bita i". Det har varit mycket positivt, tycker han, och det har inte varit för svårt. Samtidigt har det blivit tydligt att mycket av övrig lärande tid i skolan har bjudit på för lite utmaningar för honom. Vi tycker att det har märkts av genom en minskad lust att lära. Han har flertalet gånger pratat om att det är för lätt i skolan.

Nu är det självklart mycket annat som är bra. Han stortrivs i skolan, har fått många vänner i olika åldrar, och gillar att gå till skolan. Men det är just detta med att stimulera kunskapshungern som vi vill ta upp åter igen. Detta inte minst eftersom elevgrupperna nu organiseras om, så att ettorna ska gå ihop med sexåringarna. Det ligger nära till hands att oroa sig för att det inte främjar kunskapsutvecklingen för en sjuåring som kommit längre än många av sina jämnåriga.

Så vår fråga är: Hur kommer du och dina medarbetare att se till att elever som kommit långt i inlärningen ska utmanas och stimuleras under kommande läsår?

Trevlig sommar!

Vara ifred

Nina Björk är en av mina absoluta favoriter som samhällsdebattör. Med tanke på hur lite jag lyckas följa debatten nu för tiden, så är hon nog den främsta. Hennes åsikter om konsumtionssamhället och klassproblematik talar till något i mig, bekräftar djupt rotade värderingar jag har. Det som jag gillar extra mycket med Nina Björk är att hon står så stadigt, trots att hon framstår som helt "fel" i dagens debattklimat. Hon vet vad hon tycker och tror på, även om hon har en gigantisk marknadslobby – och handväsklobby – emot sig. Bland annat.

Men nu vill jag lufta lite ångest över den märkligt och hastigt, men mindre lustigt, genomröstade FRA-lagen. Otroligt. Säger bara det. Otroligt. Var har vi hamnat? Var går vi från och med nu? Hur kunde det ske? DN:s Hanne Kjöller ger ord åt mina farhågor:
"Hur gick det till när en borgerlig majoritet i fredstid fattar ett beslut att börja massavslyssna vanliga människor som inte är misstänkta för något brott?"

Det som stör mig mycket är när jag tar upp min oro över FRA-lagen, och får till svar av andra, ointresserade, samhällmedborgare: Vaddå, har man inget att dölja så…etc.

Har man inget att dölja…. så kan gärna staten installera en webbkamera i mina kalsonger. Jag har inget att dölja. Jag vill gärna lägga upp allt som hör till min privata sfär och till mina innersta drömmar, tankar och värderingar, till beskådan av myndigheterna. Visst. Jag har inget att dölja….

Nej. Det handlar inte om att ha något att dölja.

Det handlar om att få vara ifred.

Det handlar om att vad jag gör och tänker och tycker och älskar och hatar är min business, och ingen annans än de jag väljer att dela min värld med.

Jag är ingen brottsling.

Jag är en människa.

Afton igen

Så det är midsommarafton i morgon.
Märkligt. Den kommer alltid så fort, midsommarhelgen. Så är den över. Och så är sommaren över…
Jag försökte intala min äldste son i dag att sommaren är hur lång som helst när manär barn. Han såg överlycklig ut över det. Själv vet jag bara att sommaren är kort, alltför kort, när man är "stor". Kan sakna den där evighetskänslan man hade som barn när sommarlovet kom.
Positivt är att jag inte jobbar denna afton, för en gångs skull. Har ju suttit på jobbet både julafton och nyårsafton.
Det är bra.

Musik i bil

Hade en nästan generande skön stund i bilen i dag. Körde till jobbet. Borde cykla, men det funkar inte alltid. Så jag körde. Sol ute. Vevade ner alla rutorna, tänkte ”cab-känsla”. Lloyd Cole i stereon, My bag, och det kändes som bilsommar förr. Problemfritt, in control of the wheel och en nyupptäckarkänsla i en gammal låt.

En musikbilscen på film som jag minns: Tom Cruise som Jerry Maguire efter att just ha mist sitt jobb och satsat på att köra eget som fotbollsagent. Kör sin bil, rattar in lämplig musik för att hitta stämningen som han känner, hamnar fel flera gånger och kan inte texten, lyckas inte sjunga med, men till sist. Free Falling med Tom Petty. Pusselbiten faller på plats. Och Tompan börjar yla med.
Det är inte vackert, men det är en mänsklig scen. Nog har man själv sjungit i bil för sig själv, och på så sätt levt ut känslor som kanske inte går att sätta ord på utan musik.

FRA

Äntligen tog debatten fart. Den föreslagna FRA-lagen verkar vara – är – ett monster. Den gör vår värld lite mindre trivsam, minst sagt.

Rädslan för övervakning kommer att tränga in i minsta skrymsle i våra liv. Man vågar inte skämta längre, misstänker jag. För ett skämt kan innehålla ord som fastnar i ett filter, som utlöser en utredning, som kan leda till att man bli registrerad för något som inte är sant.

Jag hoppas att nog många av ”våra” politiker i riksdagen (jag har inte röstat på alliansmajoriteten) vågar gå emot partipiskan i morgon.

Olustigt nog har FRA uppenbart stora planer för framtiden, meddelar Ny Teknik. Få se om deras budgetförslag får bantas efter onsdagens omröstning i riksdagen. Jag hoppas det.

Gräs

Så ska gräset klippas då. Har alltid tyckt att gräsklippning verkar trevligt. Men… nu har vi gjort en lösning som jag inte känner mig nöjd med.

Med pytteliten gräsmatta har vi bara skaffat en trimmer. Som låter. Och som inte är så effektiv att klippa gräs med, utom i kanterna då. Mot min instinkt, efter övertalning, köpte jag trimmern. Men det känns fel. Så fel, så fel.

För det man egentligen vill ha, är ju en handjagare! Klassiskt, motion och nytta – och lite nöje – på samma gång.

Såg en Stiga på Ica Maxi för 495 spänn. Kan bli en sån. Också. Trimmer är nog bra emellanåt. Men handjagare regerar. I min gräsmattevärld, i alla fall. Radhusägare borde skämmas om de kör motorklippare, för övrigt.

Golv

Det läggs golv hemma. Jag gör det. Helst ostörd.

Det är något speciellt med det där. Känsligt när någon, som inte lagt från början, kommer med synpunkter. Eller, ännu värre, med kritik.

Man gör själv. Man gör det på egen hand. Det blir bra. Det blir oftast bra. Men man vill göra själv.
Låter som en treåring… ”Kan själv!” (Men i dag fick jag ett genialt tips av min fru om ett problems lösning på en svår golvyta… jag häpnade över enkelheten i lösningen. Man är inte själv bäste dräng alltid.)

På bild syns de första stapplande stegen i golvläggeriet. Det har blivit betydligt mer. Det går undan, i skov kan man säga. Väldigt trögt runt komplicerade passager. Sedan… vips.

Bävar redan för de första reporna i golvytan… ungefär som när radhuset tapetserades i höstas. De tapterna ser inte riktigt ut i dag som de gjorde då… revor, pennstreck, jack, färgstänk…

That’s life, antar jag. Man vill ju inte bo i ett visningshem utan personlighet, utan livets årsringar och rynkor. Som… revor, pennstreck, jack, färgstänk.

Ressugen

Har på senare tid blivit otroligt sugen på att resa bort. Bara bort, kliva på ett plan och landa några timmar senare långt bort, i en europeisk stad någonstans. Se nya vyer, höra nya ljud, andas annan luft, känna nya dofter. Om så bara för en helg.

Nyligen fick jag upp ögonen för att Norwegian flyger från min stad, och bland annat har bra anslutning till Nice och Krakow.

Nice har jag varit i, fint vid Rivieran. Trygg satsning, kan inte bli fel. Men… been there.

Krakow…. det väcker fantasi och spänning i mig. Morgonflyg till Arlanda, framme i Krakow efter lunch.

Vore fantastiskt med ett hastigt miljöombyte.

Nu är det ju som det är. Man reser inte iväg hur som helst. Men det hade varit kul… en weekend i Krakow med lilla frun.

Till saken hör att jag nästan aldrig åker någonstans, av en rad skäl. Mest familjeskäl. Sedan är väl flyget inte direkt framtiden. Men med tanke på hur många människor flyger titt som tätt, så borde jag kunna åka någonstans någon gång, även om flyg är förkastligt ur klimatpåverkande perspektiv.

Krakow…

Realiteter och relationer

Reality in relations is talk, talk, talk.

Det här kommer jag på medan jag skriver.

Men det är något som ständigt upprepas i vår relation. Vi måste prata.

Jag pratar för lite, vilket givetvis närmast är ett understatement.

Kvinna och man. Olika behov. Olika personer. Olika sinnelag, temperament, intressen, ambitioner etc….

Klart att det blir på tok emellanåt.

Man måste prata.

Måste komma ihåg det.

Prata.

Prata.

Prata.

Har även lärt mig: ett jobbigt samtal om relationen är inte liktydigt med kris. Även om det, för en som är dålig på att prata känslor, kan kännas som en kris. Det jag upplever som krissamtal är för min partner ett givande samtal.

Man måste prata.

Prata.

Och prata.

Kan någon slå mig i pannan med en tegelsten präglad med "PRATA" i relieftryck, tack!