Slappa

Det är skönt att släppa taget, att tänja gränserna och inte vara så fixerad. Vid tider, vid rutiner.

Som i kväll. Själv med barnen. Frun ute på galej.

Jag tänkte: vi har lite kul.

Satte på Nasses Stora Film, och poppade popcorn.

Given succé i tevesoffan. Sjuåringen kramade mig mitt i alltihopet och viskade: "Vad mysigt det här var!"

Lite har det väl blivit så att allt sådant mys har frun stått för, de kvällar jag jobbar.

Nu var det kul att själv få stå för det lite festligare, slappare.

Jo, det blev sen läggning. Efter att ha haft en omständig dusch-och-borstnings-procedur av tre trötta glada killar, så hamnade vi i läsläge i stora sängen, alla fyra. Tintin: Det hemliga vapnet. De två yngsta slocknade rätt fort. Då var väl klockan framåt 21.30…. Den äldre – som väl är den ende som riktigt hajar Tintin på allvar (inklusive Haddocks buttra charm) – törnade väl in framåt 21.45-tiden.

Skönt med ledighet. Skönt med slapphet. Man behöver det.

Nu kanske läsa lite för sig själv, sedan sova. Förhoppningsvis en sovmorgon i morgon. Om killarna kan tänka sig att ligga lite längre för en gångs skull (de brukar aldrig göra det, no matter what….)

Annonser

Så… förväntat

Två dagar före semestern, natten då jag jobbade näst sista kvällspasset – då kom föraningarna i halsen.

Som ett brev på posten, kan tyckas, då jag bara dagen innan hade noterat att jag inte varit förkyld på flera veckor, kanske mer än en månad. Har haft förkylningsproblem under lång tid. Förmodligen som följd av störda sömnvanor, beroende på sent kvällarbete.

Nåväl. Natten mot tisdag svullnade halsen upp. Halsont, inte modell halsfluss, men halvvägs dit i alla fall.

Onsdag: ont i kroppen. Fick ligga i soffan i någon timme och bara slumra, inför sista kvällspasset före semestern.

Två Ipren gjorde att kvällen gick okej.

Nu, semester för tredje dagen. I övrigt okej, men halsen svullen, som om en golfboll hamnat innanför skinnet där lymfkörtlarna normalt sitter.

Och jag är inte förvånad.

Man har ju hört, alla visdomsord och medicinska rön, etc, om hur det går när man väl börjar varva ner inför semester och långledighet.

Då känner kroppen att det är läge att återkräva skulden:
– Aha, nu är det inte kris och anspänning längre, nu kan jag avlossa den där dunderförkylningen som jag av ren panik och ren medkänsla inte vågat släppa lös tidigare. Men nu kan han nog ta emot den, den där rackaren som misshandlar sin kropp så här illa, med för lite sömn och för lite avkoppling…. Now, it’s payback time! Unleash hell!

Nåja. En vecka hemma innan vi ska på rull mot sydsvenska nejder, så det är ingen fara, kroppen. Jag betalar gärna tillbaka nu, i några dagar. Inget bad (inget badväder, hehehehe), ingen motion (det känns trist, dock), bara vara hemma med barnen (det är okej).

Abba

Jag muttrade på jobbet häromkvällen. Det var när Mamma Mia-premiären hade stort galapådrag i Stockholm. Och hela Abba var där.

Men. De. Vägrade. Ställa. Sig. Alla. Fyra. Framför. Kameran. Samtidigt. Utan. Andra.

Jag-menar-vaddå! Här har vi en av världens mest berömda popgrupper, splittrad sedan länge, men åter samlade i en offentlig miljö. Det måste vara smått unikt. Ingen hade väntat sig att de skulle ställa sig på en scen och köra Dancing Queen. Att Agneta skulle dra på sig kroppsstrumpan och ta dansstegen framför kamerorna.

Men de kunde ställa upp på en bild. Bara det. Det hade räckt som världsnyhet. Bara bilden. Så stora är Abba ännu i dag.

Nu blev det en, eeehh, lite konstig bild av händelsen som kablades ut i världen. Skriver; i världen. Nämligen: Abba, den berömda kvartetten, samlad igen – och en bild med fem personer.

Ni som såg galaspektaklet på tevenyheterna såg att det stod en tio-femton personer på en balustrad inför kamerorna. Alla filmstjärnorna, och i skocken stod en Agneta här, en Annifrid där, en Benny och en Björn.

Bara en bild. Det hade folk gillat. Men inte då. Hade kostat så lite. Men inte då.

Jag, som väl inte är hooked på Abba mer än någon annan, tycker ändå att lite anständighet hade krävts i denna fråga. För gamla tiders skull.

Bara en bild.

Det var därför jag muttrade på jobbet häromkvällen. "Du verkar riktigt upprörd", sa en kollega.

Jo. Småsaker räknas också. En liten gest likaså.

Kom att tänka på…

…när första skivan med Sweet Chariots kom ut (2000). Då klistrade skivbolaget på en liten specialetikett på skivomslaget. "Superduon", eller "Supergruppen", eller något liknande. Jag minns inte. Har skivan hemma, men har inte kikat på den på några år.

I alla fall. Skivan floppade.

Niklas Frisk och Andreas Mattssons då så nya och fräscha projekt var ingen självskriven succé, hur mycket än man ville tro att gamla meriter = nya framgångar.

Skivan var inte kass. Den hade låtar som jag än i dag kan gå och gnola på, eller åtminstone minnas med viss värme. Särskilt de Frisk-sjungna låtarna.

Men en lärdom är: ta inte ut någon seger i förskott. Varken som skivbolagsboss eller som någon annan.

Osökt kommer jag nu över till Atomic Swing. Vars debutplatta, A Car Crash In The Blue, fascinerar mig fortfarande. Lyssnade på den på väg till jobbet i dag. Den är både en kanonplatta och en enda stor produktplacering. Musikernas klädstilar känns som designade av retroavdelningen på H&M. Som om Beatles sunkiga flower-power-stil återinkarnerats på 90-talet.

Likaså låtarna, musiken, är en enda retroorgie. Men bra. Bitvis lysande. Konstigt nog lite småkass produktion i vissa låtar, men det kanske är Frisks nasala stämma som gör att det låter lite risigt. Men: kanonlåtar.

Abborrjakt

Har jagat abborre i går. Simmat med snorkel och cyklop för andra gången i sommar. Såg alltså en firre som jag försökte följa. Gick bra en stund. Förra gången jag snorklade i hemsjön var för en månad sedan… måtte värmen bli bestående ett tag. Men den drar bort redan i helgen såg jag.

Jag är ingen dykare. Men snorkling är något jag fastnat för. Det är som en annan värld man får gå in i i. Bara höra bubblet och snorkelblåset, ostörd av den verkliga världen ovanför ytan, bara plaska omkring i ytvattnet och titta ner på bottenlivet. Om det nu är något liv där… att snorkla i Medelhavet är ju inte riktigt samma sak som att snorkla i en dyig svensk skogssjö… Men en abborre, alltså, kan man vara nöjd med att ha sett.