Lingon

I dag var på många sätt en skitdag.

Men något var riktigt bra.

Vi cyklade ut i skogen, "vår" skog, Sjumilaskogen, och plockade lingon, jag och pojkarna.

Det var fint.

Det var riktigt fint.

Och det blev mycket lingon.

Annonser

Kamp

Lärde mig nyss något kul.

Vi tar det som en gåta:

Vad heter Finnkampen i Finland?

(Testade just på en sportreporter. Han visste inte rätt svar).

Svar: Sverigekampen.

Bevis finns här.

Masjävlar

Masjävlar går i morgon på SVT klockan 20.

Om man under sitt arbetsliv har flyttat runt en del, bott och jobbat i annan, större, ort än den man är uppvuxen i – då är Masjävlar en igenkännandets orgie.

Att komma hem dit där man inte längre bor är en bitterljuv erfarenhet, en fråga om att älska och hata på samma gång.
Att känna sig utanför i en värld som man känner alltför väl, känslan av "du ska inte komma här och tro att du är något…".

Men Masjävlar är gjord med en – ursäkta svordomen – stor varm jävla kärlek i hjärtat. En kärlek för familjebanden, för hembygden, för barndomskamraterna. Trots allt.

Rekommenderas.

PS O-kaffe

Att neka kaffe är egentligen samma känsliga grej som att neka alkohol – och kött.

Det kom jag på i dag.

De som gör annorlunda än massan får ofta dra på sig massans missnöje i dessa frågor.

Vem minns inte hur man blivit häcklad för att man inte druckit på en fest? Eller druckit mycket mindre än andra? (Förvisso har jag många andra gånger druckit, låt säga, aningen mer än jag borde också, men det är en annan femma.)

Och jag, som i rätt många år valt vegetarisk mat, numera inte helt hundaprocentigt dock, har mången gång fått gliringar för det. Skämt som liknat hån, ifrågasättanden och krav på en detaljerad deklaration: "Varför äter du inte kött?"

Och man har rabblat sina argument, försökt avdramatisera vad det gäller, försökt förklara. Men skepsisen har, inbillar jag mig, lyst i ögonen på många av ifrågasättarna. De som, i egenskap av majoritet, har rätt att ställa frågor och kräva svar – tror de i alla fall.

Det är rätt tröttsamt, sådana situationer. Det är som att varje dag kräva att folk ska redovisa varför dom ÄTER kött. Eller varför de inte tar cykeln till jobbet. Tänk att få besvara sådana basala frågor varje dag. Det är rätt tröttsamt.

Så jag borde ha viss förståelse för de som kör o-kaffe-modellen. Då är jag kaffemajoriteten som irriterar mig på det udda. Jag ska försöka att lägga band på mig, och utan ifrågasättande bara säga: "Okej, vill du ha något annat?"

O-kaffe

Jag dricker kaffe ofta.
Det är nog inte så nyttigt, men det blir ofta.
Väldigt ofta. Både på ledig tid och på jobbet.
Skälen är förstås många. Ibland för att jag är sugen på gott kaffe. Men inte så sällan bara för att jag är less på det jag håller på med, och tar ett "brejk" genom att hämta/göra en kopp kaffe. Legitim lathet, på något sätt.

De allra flesta jag känner dricker kaffe, om inte jätteofta så när det bjuds.
Därför är man lite ovan, men inte helt, vid att vissa tackar nej till kaffe.
Då vill de ha té.
Oftast.

Men, och det är nu vi kommer till kärnan i detta inlägg, det finns de som avböjer även té.
Vad gör man då?
– Vill du ha lite saft? Vatten? Öl? (Nej, öl går oftast bort i denna kategori också misstänker jag).

Nåja. Det jag vill säga är att jag känner mig väldigt obekväm med folk som det inte går att bjuda på någonting av det allra enklaste. Sådant som man "ska" bjuda på i vissa givna situationer.

Det händer visserligen inte ofta.
Men det stör mig.
Samtidigt; vad rör det mig, om folk inte dricker kaffe (eller té)? De har väl sina skäl, antagligen hälso- eller renlevnadsmässiga.

Egentligen ingenting alls.
Det är väl bara det att man vill att alla är med då det är kaffedags.

Det blir som trevligare då.

En pragmatikers bekännelser

Att ha många ledigdagar och dessutom bara jobba kväll när man jobbar har sina fördelar, och sina nackdelar.

En fördel är att man får mycket tid med barnen.

En nackdel kan vara just detsamma.

Det låter hemskt, men så är det; man kan bli galen emellanåt på sina barn.

Att ständigt bli ropad på. Att inte kunna, ens, gå på toaletten för att göra nummer två utan att någon ropar i ett på en, rycker i dörren, försöker vrida om nyckeln, medan man själv försöker skumma en artikel i tidningen (som man inte hunnit läsa tidigare) samtidigt som man sitter på toa och gång på gång tvingas skrika "JAG BAJSAR, VÄNTA!!!"

Det är just tjatandet som gör en galen. En treåring och en snart-femåring vet precis vilka knappar de ska trycka på för att tjata sig till vad de vill.

Jag har en tendens att först, konsekvent, blåneka till allt vad de önskar. För att något senare lugna ner mig, inse faktum, och bevilja just det som de tjatade om. Bara för att jag inte står ut med tjatet.

Som nu: nu sitter de och glor på Star Wars i tv. Jag får en lugn stund. De sitter och kivas i soffan (trots att de lovade att vara lugna, snälla och tysta om de bara fick se på Star Wars).

Star Wars? säger någon. Star Wars för så små barn?

Tro mig, det funkar utmärkt. (Vi hoppas på att framtida men hos barnen inte motsäger mig…)

Sedan är det ju skillnad på film och film. Trean slutar för ruskigt, den mörkaste av Star Wars-filmerna. Ettan och tvåan är rätt lugna, och fyran-sexan (de första filmerna) är ju rena barnleken.

Kanske bör man känna sig misslyckad. Kanske bör man tänka: barn ska leka själva, utan bildrutestimulans.

Det får de väl göra också. Men för att helt enkelt stå ut, emellanåt, så är det en befrielse att kunna knäppa igång en film.

Det trodde man aldrig att man själv skulle tycka, en gång i forntiden när man ansåg att det där med att ha barn är bara en fråga om att vara konsekvent.  Och man sa säkert: "Mina barn ska då aldrig få… (kolla actionfilm, spela dataspel etc.) Nu gör de just det.

Man är pragmatisk. Man följer minsta motståndets lag, emellanåt. Det som funkar duger, även om det inte är helt politiskt korrekt.

Man försöker överleva. Det är också viktigt.

Cartoon Heroes

Serier ska det handla om nu.

Brukar följa några serier med ganska stort intresse. Rocky är mest oumbärlig på senare år. Strax innan var det Pondus.

Men jag måste banne mej erkänna att Pondus kommer igen och hotar toppositionen emellanåt. När en skugga av allvar får komma in i serierutan, då kan det bli riktigt intressant. Och medan Rocky fortfarande cirkulerar kring livsstilen livet-före-barn-och-familj, då har Pondus trampat in just i barnhagar och blöjbyten, från att tidigare handlat mer om fotboll och brudar.

Nu, denna vecka i min tidning: Pondus kompis Jocke har plötsligt fått insikt: hans sambo – som han har barn ihop med – har träffat en annan.

Det är inte särskilt mycket humor i det. Ändå är det kul, och mänskligt nära, att följa hur Jocke ska hantera detta trauma.

Givetvis inleds bearbetningen med ett dyngsupande på Pondus bar. Men i morgon, ska bli intressant, får man se hur han fortsätter denna dystra, men inte helt ovanliga, situation.

Förr var man rätt såld på Ernie. Men den börjar kännas rätt så dammig numera.

I begynnelsen var Snobben riktigt, riktigt kul tycke jag. Men då var jag väl 11-12 år själv, lånade alla album jag kom åt på biblioteket. (Klart, de åren lånade/läste man ju rubbet: Prins Valiant, Tintin, Spirou, Gaston, samlingsvolymer från Carlsen Comics, etc). I begynnelsen gick man och köpte Pilot och Seriemagasinet och Fantomen och Mad. (Men allt detta känns som självklarheter, som serieläsandets ABC).

Vidare, nutid:
Nemi kan vara rätt kul, men en annan serie med kvinnlig huvudroll ger mycket mer: Joanna Rubin Drangers seriealbum. Läste nyss i alla hast Fröken Märkvärdig och karriären. Rörande, lysande, träffsäker – om att tro att alla andra kan och är så lyckade, och själv är man en liten lort. Sedan finns också Fröken Livrädd och kärleken. Och så har jag ännu senaste albumet, Alltid redo att dö för mitt barn, oläst. Räknar med högtidsstund när den finns inom räckhåll.

Up North

Det var nyss jag började jobba igen, och jag längtar redan bort…
Särskilt till fjällen längtar jag.
Där känner jag mig hemma.
Men det blir sällan.
För sällan.
Aldrig, numera.
Ska det vara så?
Nej, förstås inte.
Måste upp till marker där jag känner mig hemma snart.

Numera, som varande en förhoppningsvis viktig kugge i en familj, ständigt omgiven av action och saker-som-måste-göras, kan jag drabbas av en sådan oerhörd längtan efter att på egen hand få planera och genomföra en ensamresa till fjälls. Tänk… att få ta tåget norrut, ha en fullpackad ryggsäck med sig, och kliva av på en enslig station omgiven av bergssidor. Och sedan vandra uppåt, intåt, bortåt, dit stigarna leder, där det finns stugor att sova i eller bara bo i tält. Och vara för sig själv i några dagar, en vecka kanske.

Jag skulle må väldigt, väldigt bra av det. Av lite ensamhet.

Sådant går jag och grunnar på emellanåt, allt oftare.

Det måste betyda något.

Benke

Bengt Ohlsson har min högsta respekt. Hans krönikor i På Stan (DN) har i åratal varit högtidsstunder för mig.

Numera är det inte mycket i På Stan-blocket som intresserar mig. Därför sticker Bengt Ohlsson ut desto mer. Han känns nästan malplacerad i sammanhanget. Han är för bra för sin omgivning.

Senast skriver han om Heliga Låtar. Läsvärt.

Och man börjar fundera. Vilka är mina Magiska Låtar…? Ska fundera. Återkommer.