Säkert!

Nu har det hänt igen. Jag brukar ha väldigt svårt för vissa artister under en lång tid, och så plötsligt. Jag är fast.
Det hände med Marit Bergman. Jag tyckte att hon var överskattad, dålig röst, pinsamma melodier… men till slut föll poletten ner. Det är musik med kärlek i, hela vägen. Det är bra.

Samma nu med Säkert! Annika Norlins projekt, eller vad man kallar det. Hörde första låten i radio alltför många gånger, Allt som var ditt. Tyckte det lät som ett 80-talsband, typ Commando eller något. Tyckte det lät kasst. Tyckte texterna var pinsamma, tyckte melodier och produktion var kass.

Och så…. frun köpte skivan. Vi lyssnade. Jag lyssnade. Jag brände en kopia. Lyssnar i bilen. Fastnar för sång efter sång.

Det är musik med kärlek i. Med hjärta, med vilja, med attityd. Eller… attityd vet jag inte. Men med ärlighet och känsla.
Hon sjunger som hon är, med lite dialekt och utan att ha lagt några rimkrav på sig, utom emellanåt.
Och det är bra, det är riktigt bra.

Några favoriter:

Vi kommer att dö samtidigt:


Någon gång måste du bli själv:

Är du fortfarande arg?:

Annonser

Brainpool

I bland tänker jag på Brainpool. Det var ett band, en stenhård poppuck på 1990-talet, med smurfig kalleankasång och låtar som golvade en. Albumet Soda (1994) spelades intensivt. Men när jag nu söker dem på nätet, Youtube, så går det inte att hitta några riktiga videor. Varför, kan man undra.

Of course, Bandstarter är låten många minns. Från albumet Painkiller (1995).

Här en låt som inte var singelhit, men bra. Men varför lägger folk ut en bild på skivomslaget till musiken? Jo; för att det som sagt inte finns några videor tillgänliga. Trist.

Jag kan sakna Brainpool ibland. Eller; jag kan sakna tiden då Brainpool var stora för mig. Kanske mest så. Musiken är en känsla, och det är känslan jag saknar.

Om en pojke

Här – en film som jag gillar trots att det är en slätstruken, rätt söt sak, och… Hugh Grant är med. Ändå gillar jag About a boy/Om en pojke.

Känns som om man känner den där karaktären, vuxenpojken Will som helst vill leva själv, fördriva tiden med att shoppa skivor och skor, bo i en välordnad, välutrustad lyxig lägenhet, slippa jobbiga kontakter med krävande människor…

Men han känner sig ensam, till och från, och kommer på idén att få kvinnor tillfälligt: dejta ensamma mödrar. Inga krav, bara sex, sedan bye bye.

Men: då kommer Marcus, en liten tuff men mobbad grabb, in i bilden och komplicerar livet. För verkliga människor ställer krav, behöver närhet och kontakt – inget som Grants karaktär är van vid att leverera.

Hur som helst. Alla har sett den, det är ingen Oscarsvinnare – men en trivsam film.

Human behaviour

Det finns några kombinationer av mänskliga beteenden och situationer som inte är så lämpliga.

Ta till exempel följande exempel, helt gripet ur luften (vi luddar till det hela genom att kalla det för en nära bekants väns släktings brorsa som berättat det för en annan nära bekants släktings syrras mammas son).

Sov dåligt i många nätter, var uppe alldeles för sent på grund av jobb och gå upp tidigt på grund av familj.

Skaffa på så sätt ett ganska lättretligt humör.

Ta sedan emot svärmor på besök, gärna en svärmor av det slag som gärna har synpunkter på allting, speciellt när det gäller hushållsarbete, mat och barn.

Se sedan vad som händer…

Ja, exempelvis kan man behöva lära sig att bita sig i tungan lite mer… och inte bli irriterad. Helt enkelt underkuva vissa spontana reaktioner.

Man kanske borde bli buddhist, eller något liknande österländskt filosofiliknande. De lär vara bra på att sätta sig över låga mänskliga reaktioner, och träna sig i att värdigt acceptera vad som nu månde dyka upp.

Björks Human behaviour ger mig fortfarande konstigt behagliga vibbar, för övrigt.

Hothouse Flowers

En gammal vinyl kom fram på LP-spelaren: Hothouse Flowers album Home.

Det är en bra skiva. En riktigt bra skiva. Många starka låtar. Skön sångstämma, härliga körer, soulös och folkrock och lite annat på samma gång.

Såg dem en gång på Sjöslaget i Luleå. Minns mest den karismatiske sångaren, som var barfota i kvällssolen och lirade en sådan där… eehhh… ni vet, ett australiensiskt trärör som låter som en elefant som har dålig mage, typ. (Ja, en didgeridoo).

Och så minns jag en tjej i publiken, som jag trevande (bildligt talat, inte konkret) försökte få kontakt med, utan framgång.

Give it up är fin.

Och I can see clearly now

Två filmer

Sett två filmer nyss, vilket är ovanligt: jag brukar inte hinna eller orka se så mycket film numera. Tyvärr.

Båda filmerna på ett eller annat sätt med familj som tema. Men oj, så olika jag tyckte om dem…

I går kväll, helt oplanerat, började en tv-film när det fanns läge att softa: Mamma pappa barn (2003). Torkel Pettersson och Maria Bonnevie i ledande roller. Om hur tvåsamheten splittras när pappaledig gift man träffar en annan kvinna på barnrytmiken. Torkel var väl okej, Bonnevie tämligen stel (som vanligt vill jag tro efter att ha sett henne i Jerusalem för evigheter  sedan). Mest med för sitt utseendes skull (så får man väl inte säga men jag säger det ändå).
Mitt slutintryck är irritation, då det slitsamma småbarnsfamiljelivet tillåts krasa sönder i delad vårdnad för att den totala blixtförälskelsen måste levas ut. Tyvärr är det väl så ofta i verkligheten… Men jag stör mig på det, att Kärleken – i vilken skepnad den än må dyka upp – alltid är viktigast (i alla fall på film som regel) och går före sådana petitesser som att ha ett barn ihop med en annan människa. En alltför enkel – men givetvis svår – lösning på ett klassiskt relationsdrama; gå vidare, byt partner, new life, new life… Då gillar jag hellre Peter Lemarcs skildring i Du och jag mot världen: Vi älskade vi slogs men hade mod att stanna kvar… Fasen så mycket starkare att kämpa, hitta det gemensamma igen i stället för att hitta det särskiljande, ge upp och dra vidare.
Men kanske ogillade jag mest filmen för att den var så pinsam – en pina att se, man blev generad å rollfigurernas vägnar. Enda bra inslaget var den norske vägteknikern som mot alla odds fick ihop det med sjuksyrran.

Film nummer två var Underbara älskade (2006). Jag såg den i ensamhet, och jag kan nog säga: jag har inte gråtit så mycket under en film som när jag såg detta drama. En berättelse om den totala katastrofen, då halva familjen omkommer i en trafikolycka och far och son måste streta vidare med sina demoner, sina oförlösta ångestar, med vänliga människor omkring sig men med svårigheten att kanalisera den inneboende kvarvarande chocken och sorgen – när man trots allt måste gå vidare.
– Tiden läker inte alla sår! som pappan (Michael Nyqvist) förtvivlat utbrister då han lämnar ett middagsbord med gäster, där någon råkade nämna hans bröllop, med den kvinna som inte längre lever.
Sonen Jonas görs mycket bra av Anastasios Soulis, en kille som bär ärr både på ut- och insidan av att ha mist en mor och en lillebror – och har en far som är som levande död. Fin roll också av Moa Gammel (var kom hon i från? Never heard of before) som Helena, en aningen äldre tjej som tar sig an den sargade tonårspojken och får honom att vakna och börja bearbeta det som hänt. Hon finns där när ingen annan finns, ingen annan ser det desperata behovet av stöd och närhet.
Att detta berör så mycket, vad kan det bero på? Kanske är det så enkelt att man har egen familj, och som alla föräldrar bär på en oro för de nära och kära. Kanske är det så. Men jag skulle vilja säga att Underbara älskade är en stor film, rentutav. Oavsett mina tårar över den tragedi som lägger en skuldens skugga över de två överlevandes liv. Mot slutet nås ändå något slags hopp om försoning mellan far och son, och om en framtid – trots allt.
Till allt detta kommer en fin skärgårdsmiljö som rekvisita, inte fy skam det heller.

Bra musik började på B

Det fanns en tid… då jag upptäckte musiken. Och märkligt nog så började all musik jag gillade på bokstaven B.

Beatles.
Boppers.
Buddy Holly.
Beach Boys.

Det var med andra ord bara en skivback i butiken jag behövde rota igenom…

Framför allt de två förstnämnda var stora inkörsportar för mig in i musiken.

Boppers…. i trean-fyran började klasskamrater spela Boppers så att jag blev nyfiken. Tredje Boppersalbumet, Fan Pix, blev mitt när jag gick i femman eller sexan. Oj, vad det snurrade på min lilla grammofon i pojkrummet (delat med syrran…) medan jag byggde mina flygplansmodeller från Andra världskriget.


Och så Beatles. Help och Greatest Hits gick heta på skivtallriken. Jag var nog rätt ensam i min bekantskapskrets om dessa plattor (vi snackar om 1980-1981, typ, när det väl var Noice och Gyllene Tider som gällde).

Att jag gillade femtiotal och sextiotal var kanske inte så konstigt. Snärtiga melodier och skön stämsång är lätt att ta till sig. Jag minns nästan än hur magisk jag tyckte låten Help var. Jag var fanatisk Beatlesfantast, under några år i alla fall, och då bara när det gäller tidiga Beatles. Psykedelian kände jag nog inte ens till, bara låtar som She Loves You och All My Loving. Enkla raka låtar med oemotståndliga hitmelodier.

Buddy Holly köpte jag en skiva av som typ elvaåring, men blev grymt besviken. I sanningens namn så lät han ju rätt töntigt. Peggy Sue, Peggy Sue, Pretty, Pretty, Pretty, Pretty Peggy Sue…

Minns hur jag fick gå och se The Boppers spela i min hemstad – i sällskap av min mamma… Inte så coolt, men jag tyckte nog inte att det var pinsamt. Det var bara så häftigt att se skividolerna på riktigt.

Må så vara att det var i Folkets Park inomhus, med vad som sades vara Norrlands Största Dansgolv. Jag och mamma stod och satt väldigt långt från scenen. Men jag tror nog att jag upplevde någon form av lycka den kvällen.