Sett två filmer nyss, vilket är ovanligt: jag brukar inte hinna eller orka se så mycket film numera. Tyvärr.
Båda filmerna på ett eller annat sätt med familj som tema. Men oj, så olika jag tyckte om dem…
I går kväll, helt oplanerat, började en tv-film när det fanns läge att softa: Mamma pappa barn (2003). Torkel Pettersson och Maria Bonnevie i ledande roller. Om hur tvåsamheten splittras när pappaledig gift man träffar en annan kvinna på barnrytmiken. Torkel var väl okej, Bonnevie tämligen stel (som vanligt vill jag tro efter att ha sett henne i Jerusalem för evigheter sedan). Mest med för sitt utseendes skull (så får man väl inte säga men jag säger det ändå).
Mitt slutintryck är irritation, då det slitsamma småbarnsfamiljelivet tillåts krasa sönder i delad vårdnad för att den totala blixtförälskelsen måste levas ut. Tyvärr är det väl så ofta i verkligheten… Men jag stör mig på det, att Kärleken – i vilken skepnad den än må dyka upp – alltid är viktigast (i alla fall på film som regel) och går före sådana petitesser som att ha ett barn ihop med en annan människa. En alltför enkel – men givetvis svår – lösning på ett klassiskt relationsdrama; gå vidare, byt partner, new life, new life… Då gillar jag hellre Peter Lemarcs skildring i Du och jag mot världen: Vi älskade vi slogs men hade mod att stanna kvar… Fasen så mycket starkare att kämpa, hitta det gemensamma igen i stället för att hitta det särskiljande, ge upp och dra vidare.
Men kanske ogillade jag mest filmen för att den var så pinsam – en pina att se, man blev generad å rollfigurernas vägnar. Enda bra inslaget var den norske vägteknikern som mot alla odds fick ihop det med sjuksyrran.
Film nummer två var Underbara älskade (2006). Jag såg den i ensamhet, och jag kan nog säga: jag har inte gråtit så mycket under en film som när jag såg detta drama. En berättelse om den totala katastrofen, då halva familjen omkommer i en trafikolycka och far och son måste streta vidare med sina demoner, sina oförlösta ångestar, med vänliga människor omkring sig men med svårigheten att kanalisera den inneboende kvarvarande chocken och sorgen – när man trots allt måste gå vidare.
– Tiden läker inte alla sår! som pappan (Michael Nyqvist) förtvivlat utbrister då han lämnar ett middagsbord med gäster, där någon råkade nämna hans bröllop, med den kvinna som inte längre lever.
Sonen Jonas görs mycket bra av Anastasios Soulis, en kille som bär ärr både på ut- och insidan av att ha mist en mor och en lillebror – och har en far som är som levande död. Fin roll också av Moa Gammel (var kom hon i från? Never heard of before) som Helena, en aningen äldre tjej som tar sig an den sargade tonårspojken och får honom att vakna och börja bearbeta det som hänt. Hon finns där när ingen annan finns, ingen annan ser det desperata behovet av stöd och närhet.
Att detta berör så mycket, vad kan det bero på? Kanske är det så enkelt att man har egen familj, och som alla föräldrar bär på en oro för de nära och kära. Kanske är det så. Men jag skulle vilja säga att Underbara älskade är en stor film, rentutav. Oavsett mina tårar över den tragedi som lägger en skuldens skugga över de två överlevandes liv. Mot slutet nås ändå något slags hopp om försoning mellan far och son, och om en framtid – trots allt.
Till allt detta kommer en fin skärgårdsmiljö som rekvisita, inte fy skam det heller.
llonglivelife 