Sheen då?

DN berättar om topplistan över populäraste presidentskådisar i USA.

Jag läser med intresse. Väntar på att få se Martin Sheens namn nämnas.

Men… nej. Icket.

Han finns inte med på listan.

Den toppas av Harrison Ford, vars roll i Air Force One gav honom topplaceringen. En president ska kunna fajtas med nävarna, är tydligen analysen av valet.

Jag inser efter hand att det handlar om biofilmsskådisar.

Annars hade jag lagt mitt val på Martin Sheen, efter dennes hantering av presidentyrket i West Wing/ Vita huset.

Men det är ju en tv-serie, förstås. Frågan är dock om inte Sheens gestaltning är den mest trovärdiga, med tanke på hur länge han spelat president Jed Bartlet. Övriga skådisar har gjort rollen i en (1) film. Sheen har väl gjort presidentrollen i motsvarande ett hundratal filmer, om man räknar de timmar som Vita huset sänts.

En av mina favoritserier, för övrigt. Sörjer ännu att den tog slut, och att jag inte hittat något substitut värt namnet.

För övrigt gillar jag denna scen (nedan, ingen Bartlet medverkar dock), där Toby och Josh (ovanligtvis) är ute på rundresa i landet, har blivit strandsatta längre än de önskar, går på en bar, kommer i samspråk med en "vanlig" människa. En man som just låtit sin dotter besöka Notre Dame’s college – som han dock inte kommer att ha råd att låta dottern gå på, eftersom börsen gått ner och de investerade collegepengarna minskat i värde. Det är ett intressant samtal.
– It should be hard. I like it to be hard. Put a daughter to college, it’s a – it’s a mans job. But it should be a little easier. A little easier… ‘Cause that difference is… is everything.
I bland, när jag tycker att saker känns jobbiga, kan jag tänka på meningen: It should be a little easier…

Seconds

Sätter mig i personalmatsalen, som är öde på kvällen. Äter min medhavda mikrade mat.

Läser DN. Intresserar mig för artikeln om Obama, och de säkerhetshot som han omgärdas av. Secret Service har full huggning. Och alla verkar tänka på Martin Luther Kings öde, och JFK:s, i artikeln. Som om Obama är dead meat redan.

Då kommer jag att tänka på hur jag i många år associerat låten Seconds med Human League med mordet på president Kennedy. Seconds är baksidan på vinylsingeln Don’t you want me. En av mina första, och fortfarande bästa, vinylsinglar. Dock sorgligt försvunnen i alla mina flyttar. Nu har jag inga singlar kvar längre.

Texten går:

All day
Hiding from the sun
Waiting for the golden one

A shot that was heard around the world
For a second
It took seconds of your time
To take his life
It took seconds

….

Och när jag nu googlar fram låten på Youtube, då är det just Kennedymordet som bildsätter låten.
Det är ruskiga bilder, fortfarande.

Och jag inser att det jag gissade i tonåren, var alldeles rätt. I dag framstår det som uppenbart.

Här en livespelning med Human League (jo, tydligen turneras det igen). Philip Oakey säger före låten vad den handlar om: The assassination of president Kennedy.

Snacket emellan

Lite märkligt är det, men på Lauryn Hills starka album The miseducation of Lauryn Hill, där är mellansnacket mellan låtarna en del av behållningen. Och då är låtarna fantastiska.

Mellan flera av låtarna så är det som om någon ställt in en bandspelare i en lektionssal i skolan och tryckt på play, där en entusiastisk lärare bollar ut frågor om kärlek och hur det känns att vara kär, till ett gäng elever.

Det är mycket skratt och snack, mycket värme och – kärlek, mellan läraren och hans elever. Jag gillar det där. Det får mig att le, och tänka: hade jag haft en sådan lärare när jag var tonåring hade det varit toppen!

Nog hade jag några bra lärare, inte tal om saken. Det jag menar är att det är enormt viktigt och värdefullt med lärare som kan och vågar prata med eleverna så att det blir levande, berör. Om till exempel kärlek.

Paralleller

Ibland får man en impuls av en glimt från en kulturell upplevelse, och kommer att tänka på en annan. Jag listar två sådana infall nedan. Jag vet inte riktigt varför, men Säkert-låten fick mig att tänka på Gilbert Grape-scenen, som jag gillar mycket.

Jag gissar att det finns en melankolisk, eller kanske vemodig eller sorglig, stämning i båda bitarna som länkar dem samman.

Pusselbit 1:
Gilbert Grape. Scen i butiken där Johnny Depps karaktär jobbar. Den vuxna gifta kvinnan tar farväl av ynglingen hon haft förhållande med, och går därifrån. Kvar i butiken är den unga tjej (Juliette Lewis) han har en begynnande romans med.
Hon frågar honom:
– Are you gonna miss her?
– Yes.
Paus, hon ler lite.
– Good.

Se vid 3,58 i nedanstående klipp. För övrigt en fantastisk film, Gilbert Grape.

Pusselbit 2:
Säkert!: Är du fortfarande arg?
Brev om minnen av det som var, och det som är, när livet ändå gått vidare.

Ja. Störigt med publikljudet, instämmer.

bh

Det finns en särskild känsla jag får av bob hund. Den känslan kan jag sakna.

Det är liksom… lite pirrigt. Jag blir sugen på tokigheter, som att…. stå i en publik och stöka runt, långt ifrån mina sinnens fulla bruk, så att säga.

Allt förändras och artister blir äldre och inget är nu som det var förr – och ska väl kanske inte vara det.

Men jag saknar dem. Eller är det mig jag saknar, som jag var då jag upplevde dem. Jag vet inte.

Englund

Skarpe författaren och historikern Peter Englund har levererat en läsvärd betraktelse över vad som kunde ha varit början på ett annat yrkesliv än vad som blev. Jag är glad att det blev som det blev.

Läs om En misslyckad karriär, här.

Propaganda

Tillbaka till minnets vindlingar från 80-talet! Vänner till mig, som alla var lagda åt mer synthig musik, förde in mig på Propaganda, en tysk grupp med en i många aspekter väldigt drömsk musik, med feta synthmattor kring de snärtiga melodierna.

Frågan är hur synthiga de var, dock. Synd att man då aldrig såg videorna till banden och grupperna man gillade. Nu finns allt på Youtube.

Och minnet kommer tillbaka, man återkallar låtfraser som:
Sell him your soul, sell him your soul, never look back!
Och:
Why does it hurt, when my heart misses to beat?

Nu är det länge sedan jag hörde något från denna platta, som då var väldigt stor i min värld. Men nog blir man lite glad åt låtar som Duel:

… och Dr Mabuse (live från Wembley 2004, tydligen):

För att inte tala om P-Machinery (utmärkt video!):

Inte att förglömma: Dream within a dream:

Blåsning

Det var länge sedan nu. Men när jag körde bil i dag blev jag invinkad till vägkanten av farbror polisen. Blåskontroll.

Jag gissar att jag inte är ensam – och det här känns som en öppen dörr att sparka in – men: nog blir man nervös i den situationen. Inte sant?

Man liksom börjar rannsaka sig, sekunderna som går mellan att man får syn på polisen på vägen, till att man stannat bilen och vevat ned rutan: har jag verkligen inte druckit sprit i dag? Kanske smugit i mig en liten punschpralin? Eller någon form av munvatten som kan ge utslag? Kanske en smärtstillande tablett som är likställt med drograttfylleri?

Till saken hör att man aldrig stoppar i sig dessa substanser en vanlig vardag då man ska köra bil. Men tvångstanken kommer som ett rekommenderat brev på posten. Har jag gjort något omoraliskt som nu kommer att avslöjas?

Nå. Jag sa hej, polisen sa hej, jag fick instruktion om att blåsa tills det slutar att pipa.
"Du ser ju lugn ut" sa polisen som väl med det menade att jag nog inte var ett rattfyllo.
Jag svarade: "Den visar nog bara på kafffe", och så blåste jag.
Det gick tre sekunder.
Polisen visade mig displayen hela tiden.
Till slut kom texten upp: NEGATIV.

"Ja, men då så. Tack och hej", sa polisen, på väg mot nästa nervösa bilförare bakom mig.

Och hur smart man än är, hur simpelt det än är att förstå, så sitter man där och tänker: Negativ betyder att jag klarar mig, va?

Apropå ingenting: The Beatles!

Lätt som en plätt – och Kind of blue

Har i någon månad grunnat på, utan att göra något, över hur jag ska få liv i musiklyssnandet hemma. Rättare sagt, hur få liv i det gamla cd-däcket som slutat spela skivor efter cirka tio års trogen tjänst.

Har tänkt att kanske, kanske, kan man koppla in dvd:n med förstärkaren och högtalarna… Men så har annat kommit emellan. Livet, typ. Min hjärna hanterar inte så många frågor åt gången, så när något nytt dyker upp åker något annat åt sidan.

Men i dag böjde jag knä vid "maskinskåpet" (dvd, förstärkare, cd) och gjorde några enkla ingrepp.

Och… voíla!

Där var dvd-spelaren ansluten till förstärkaren. Jag kan spela musik igen!

Och vi får plötsligt en liten gnutta mer hemmabiolikt ljud hemma, eftersom tv-ljudet nu kan köras via högtalarna.

Visst, en sak som den här är så simpel, men kan göra en så glad. Enkelt men bra. Inga inköp behövdes, bara lite tankekraft.

Cd-spelaren står nu i utvisningsbåset, en hylla i garaget, i väntan på transport till återvinningscentralen.

Efter lång och trogen tjänst, ska tilläggas.

Vad utlöste då denna min aktivitet kring ljudanläggningen?
Jo. En kulturartikel i min lokala blaska, en fördjupning i Miles Davis Kind of blue-album från 1959.

En milstolpe i jazzen, anser alla som har rätt att anse något inom jazzvärlden. Vad jag kan förstå.

Det albumet har jag, på cd förstås. Som så många andra som nosat på jazz men inte gått på djupet, så har jag följt råden som kännarna gett: ska du börja med något, börja med Kind of blue.

Den är fin. Och i dag gick den hela förmiddagen hemma. Inte så dumt. Tack vare dvd-tricket.