En dag att spara på i minnet

Delar av den här dagen skulle jag vilja spara och lägga i ett fack, att plocka fram när jag vill. Och det gör jag förstås, i minnet.

Det var inget märkvärdigt som hände i dag, inga stordåd, men det var väldigt trevligt.

Bara inramningen var väl i och för sig en garanti för trevlighet: adventsfirande, julpynt, tända ljus, julmusik.

Jag satt vid middagsbordet med familjen, och insåg; nu sitter vi här alla fem, och barnen får var och en berätta lite om sitt liv, sina erfarenheter. Det råkade handla om hur de gör och ska bete sig när de äter på förskolan och skolan. Inget särskilt, egentligen. Men det är bara så intressant att vi har tre små individer i familjen, och alla tre har helt egna tankar och upplevelser, samtidigt som de alla är viktiga delar i det som förenar oss, Familjen.

Först berättade den minste, så mellankillen, och så den äldste. Ingen kivades (så jättemycket) om ordet. Annars brukar det vara Skrik Högst Så Att Någon Hör Just Dig, som gäller… Men inte i dag. Det var inte ens någon som klagade på maten, vilket annars är Standardrutin No. 1. Men idag åts det utan knot, tills maten var slut.

Och tidigare i dag, adventsfirande på skolan (kyrklig regi, men det var ganska lättsamt ändå): en väldigt trivsam stund med möten med andra barn och föräldrar i vårt område. Lite glögg, lite pepparkaka, lite brödlotteri, lite samtal. Inga märkvärdigheter, bara så där småputtrande trevligt. Och så sedan hemåt i snögloppet, i den sakta annalkande skymningen, barnen på sparken med mamma och jag gick bredvid.

Det var fint. Det är fint.

Man har mycket att vara glad åt. När man ser med öppna ögon på saker och ting.

Annonser

A Baird man…

Aaah. En kvinnas doft (Scent of a woman). En av mina absoluta filmfavoriter. Guldscenen i slutet.
Talet. The Speech. Den rättegångsliknande samlingen. Kommittén som ska avgöra framtiden för två ungdomar.
Al Pacino som Överste Slade, pensionerad militär, blind, inför rektor och elever på Baird, dyr privatskola där faderslöse stipendieeleven Charlie från Oregon (Chris Donnell) är på väg att bli relegerad för att han inte avslöjat skolkamrater som gjort elakt spratt mot rektorn. Medan rikemanssonen är på väg att klara sig ur knipan, trygg vid pappas sida. Charlie har lockats av rektor med förtur till högre utbildning, ifall han avslöjar vad han vet. Men…

– He won’t sell any one out to buy his future. And that my friend is called integrity! That’s called courage! Now that’s the stuff leaders should be made of.

Help

Nej, men nu får man väl liva upp sig lite. Går inte att hålla på så där och grubbla över livets mörka sidor.

Blev glad av det här Beatles-klippet.

Se hur Ringo och George sitter längst bak och försöker synas. Ringo verkar tämligen disträ över uppgiften att hålla i paraplyet, medan John stjäl all uppmärksamhet längst fram, och Paul sitter och… ja, vad gör han, hoppar? Ser nästan obscent ut.

Tiden

I många år har jag haft en ganska avslappnad inställning till åldrandet. Till att åren går. Till att timglaset sakta men säkert rinner ut.

Det har blivit annorlunda de senaste åren. Jag känner allt mer att livet inte varar för evigt. Som om jag nått en känsla av att jag passerat mitten av livet, att det kan börja gå utför snart. Kanske bidrar det att jag blivit förälder. Årens gång blir så tydlig för en, i barnens uppväxt. Jag har blivit mer medveten om att jag blir äldre. Om att saker kommer att förändras. Om att inte allt varar för evigt. Att det som finns och är i dag, kommer att vara borta, eller annorlunda, en dag.

En tanke som får mig att bli smått livrädd är: En dag är allt för sent.

I går kom en liknande tanke, eller känsla, över mig. Det var när jag tänkte på mina föräldrar. De bor långt ifrån mig. De har blivit gamla. Ja, de är gamla. Jag träffar dem väldigt sällan. Jag har fullt upp med mitt, med min familj och (nåja, inte så högt prioriterat) mitt jobb. Svårt att resa hemåt särskilt ofta, och det blir tyvärr alldeles för sällan.

De är pensionärer, med förhoppningsvis ett gott liv bortsett från vissa typiska åldersskavanker i kroppen. Men de är i en ålder då det inte är så självklart att man upplever så många år till.
Jag kan tänka; hur blir det när de är borta? Hur kommer jag att känna då? Kommer jag att ångra något jag aldrig gjorde, aldrig sa?

Kanske är det så att man har fått släppa taget om varandra. Minnena och relationen finns kvar, men vi är lösgjorda från varandra, mina föräldrar och jag. Jag har syskon som bor nära, som träffar dem, jämförelsevis, ofta. Det är bara jag som är långt borta. Jag kan tycka att det är skönt. Samtidigt kan jag tycka att det är sorgligt. Ska jag vara så här långt borta de sista åren av mina föräldrars liv?

Det är svårt att tänka på det här. Men jag tror att det är viktigt. En slags förberedelse för framtidens oskrivna blad.

Host host

Det har varit dags igen för min varannan-månads-förkylning. En sådan där med feber, hosta, kranrinnande snuva – allt inkluderat med andra ord, i varierande omfattning under processens gång. Det tar sån jäkla tid att bli av med. Sååå segt. Jag som är rätt seg i övrigt av livets prövningar… (läs: barn och jobb, men det är inte så allvarligt menat, bara ärligt).

Och som vanligt så missköter jag min krämpa så gott det går, genom att inte kunna vara helt vilande nog länge. Det kommer så mycket emellan… typ arbete, barn, hushållsgöra… Och man bär sin förkylnings tunga ok säkert någon vecka extra för att man tror, eller hetsas att tro, att man inte kan vila sig frisk för då rasar världen… och lönekontot också.

Dumt. Mycket dumt.

När ska man lära sig?

Och när ska barnen lära sig – att pappa måste få vila…

Fel. Barnen gör det de gör. Det är pappa som inte gör rätt.

Hockeyknockey

När man ser sådant här, då inser man att det är något problematiskt med idrott. Och män.

På Youtube finns massor av klipp med "häftiga" hockeyfighter.
Kommentatorerna, företrädesvis amerikanska i dessa klipp, är i extas, jublar och hejar på, när hockeyspelarna kastar handskarna och gör sitt bästa för att få sin motståndare att blöda, att bli av med tänder, att få ögonen igenmurade.

Ren misshandel som domarna av underhållningsskäl eller feghet underlåter att stoppa.

Jag måste då säga en sak: det är inte idrott.

Gosh…

…vad man får rysningar av den här inledningen, klassiskt superklassiska antikrigs-tv-serien M*A*S*H!
Jag tror att jag minns den så långt tillbaka som slutet av 1970-talet. Men det kan förstås vara en efterhandskonstruktion.

(Tillägg ett antal dagar senare: klippet borttaget! Men här hittar man introt till ursprungsfilmen, alltså inte tv-serien).

Fler tv-minnen från den tiden, som typ sju-åttaåring i en liten fjällby, yngst av fyra syskon, i ett hem där bara en liten pytte-svartvit-tv fanns:

* Hur de två äldsta fick sitta uppe och se Betty Boop och dricka äggtoddy, när jag och nummer tre fick gå och lägga oss.
* Bamse på jullovsmorgonen (numera är man hjärtligt trött på Bamse, som småbarnsförälder med rubbet på dvd).
* Drutten och Gena i Sveriges Magasin (jag och närmsta syrran hade duschat, värmt oss framför vedkaminen i vardagsrummet, och satt nu i rena frottépyjamasar och avnjöt den förstklassiga tv-underhållningen.)

Tänk, vad man var nöjd med rätt lite på den tiden…!

I dag ser ungarna alldeles för mycket, det finns tillgång till en räcka filmer av olika slag, men inte är de alltid så nöjda för det.
Fast i dag hade de kul. Fick se Mr Bean på semester under tiden pappa slumrade lite middag. Det var tätt mellan skratten. Den typen av humor går hem inte minst i låga åldrar.

Que Sera, Sera

Okej, det här har väl inte med något att göra. Eller med allt.
Jag gillar den här gamla dammiga film-evergreen-låten.
Det är en fin text. Och det är en fin melodi.
Doris Day och Cary Grant…. Jag kan sakna att se de här gammeldags filmerna. Man gör det aldrig nuförtiden.

Que Sera Sera
Whatever will be will be
The future’s not ours to see
Que Sera Sera
What will be will be
Que Sera Sera

Time bandits

Jag är under ett antal dagar, en vecka eller mer, hemma tillsammans med barnen. De är hemma också av olika skäl; höstlov, förkylning, trötthet… Det är lätt att vara hemma när pappa jobbar enbart kväll och har en hel del ledigdagar utöver det. Så de är hemma rätt mycket. Och det är ju bra. Tror man. Det borde vara bra – och ÄR givetvis bra att det inte är några större problem om barnen har behov och lust att vara hemma.

Det är bara en sak. Jag. Mina behov av lugn och frid, av att kunna fokusera på en sak, att koncentrera mig, läsa en tidningsartikel till slutet, läsa ett kapitel i en bok, dricka en kopp kaffe ostörd i fem-tio minuter utan att behöva lyfta på rumpan och akut ingripa i något som hänt. Det är den lilla detaljen som skaver.

Jag ser all min potentiellt lediga tid fyllas, inte av enbart glädjefylld och avslappnad samvaro med de små underbara barnen. Utan av det alla föräldrar känner till är vardagen; det ska lagas mat. Det ska torkas och fixas i hemmet. Det ska handlas, det ska donas, det ska städas, und so weiter. Utöver det; barnen, hemma.

Liksom enligt en matematisk formel så blir ju allt fem gånger mer komplicerat när barnen är hemma.
Särskilt deras förmåga att ropa efter pappa kan, efter några dagar, gå en fullständigt på nerverna.

Jag går på helspänn. Hela tiden, känns det som, är det någon som vill ha hjälp med något; torka stjärten på toa, sätta fast en legogubbes arm, hitta favorittröjan (det man har på sig duger sällan länge), hitta på något att göra, hitta på något annat att göra, ("får jag spela Lego Star Wars?" – "Nej! Det är inte speldag i dag, har jag ju sagt!"), och så där går det på. Utöver det; är det mat snart, vad ska vi äta till middag (lunchen nyss avklarad), får jag gå och leka hos en kompis, etc….

I dag, tänkte jag mig en kväll som såg rätt lovande ut. Frun på arrangemang på stan hela kvällen. Aha, tidig läggning och så kanske se en film eller läsa lite, tänkte jag.
Då, som en dark horse, hör en granne av sig och har behov av barnvakt medan storasyskonet är på simskola. Visst, sa jag (vi behöver motsvarande barnvaktstjänster av dem så det är självklart – rent egoistiska syften…).
Men simskolan är sen, och avhämtningen av barnet ännu senare. Med följd att läggningsprocedur av tre barn sinkas rejält.

Så… nu sitter jag här, klockan börjar väl närma sig 21 och jag har inte kommit längre än att dra igång en diskmaskin och tvättmaskin, sanera köket efter kvällsfikat med fyra barn, och sätta mig en stund vid datorn.

Kanske… gå och se tv. Nyheter förmodligen. Typiskt föräldasyndrom. Orka tio minuter-en kvart framför tv:n, men knappast en film på två timmar.

Sånt är livet, också.

Rubriken bara kom till mig. Finns nog en film som heter så. Men just nu känns det som om barnen är ena riktiga time bandits, tiden för MIG och MITT krymper till noll.

Sånt är livet, bara att acceptera, bryta ihop och komma igen. Som väl Per Elofsson sa, ungefär.

Bryter ihop gör man med jämna mellanrum.