Otroligt

Man tror nästan inte sina ögon, att det här hände i vår stad.

Samtidigt; varför skulle det inte hända här?

Skrämmande, hur som helst. Tur att ingen skadades.

Annonser

Bruce-jul för 30 år sedan

Jo, det är 30 år sedan, 1978, som denna inspelning gjordes med en frejdigt glad Bruce Springsteen i New Jersey med sitt sköna E Street Band som framför julsången Santa Claus Is Coming To Town.

Ett stycke härlig musikhistoria, minsann. God jul, allesammen.

År ut igen

raketer

Så, ett år håller på att ta slut igen. Vad hände? Vad gjorde jag? Hur överlevde vi? Och hur ska det gå sedan?

Nu är ju jag inte längre så där övertygad om att ett årsskifte har någon som helst betydelse. Det är några siffror som ändras i det kalendersystem som vi råkar använda oss av i denna del av världen (eller, i större delen av världen. Väl?).

Men det blir ju ändå en känsla av både det ena och det andra, när man åter påminns om tidens gång.

Åldrandet. Uppväxandet.

Det är en stor portion vemod och rent av en smula sorg mitt i det levande livet. Om man börjar tänka på det.
Kanske för att man bli mer och mer medveten om förgängligheten.

Men jag tror att man inte ska tänka för mycket. Det gäller att se, vara och göra – nu.

Så… nu ska jag glädjas åt att ha en skön och fin julhelg med barnen och frun. Och sedan fira nyår som det ska firas. Med god mat och goda vänner, med skoj och glam. Jag hoppas att det blir så. För vi behöver festen och glädjen, vi människor, i det här livet.

– Det är som inte riktigt jul hemma

Ja, då var det jullov – i princip, jag är undantagen – och det ska firas jul hemma hos oss.
Jo, jag ska alltså jobba några dagar till. Förstås. Med mitt eländiga jobb med erbarmerligt rullande schema som täcker upp två av fyra helger oavbrutet, så är det inget ovanligt med det. Men jag har snart lite extraledigt, lyckan log mot mig när jag trots allt för sen ledighetsansökan lyckades få igenom några dagar till. Så det blir bra, två veckor minus nyårsdagen är jag ledig.

I alla fall. Jul. Barn. Familj.
Man vill att det ska vara en magisk tid, juletiden, för barnen. Hur mycket man än ogillar det osunda i julfirandet (materialism, kommersialism, stress, statusjakt etc), så vill man värna om det positiva. Det som man själv minns, eller tror sig minnas, från den egna barndomen. Dofterna. Stämningen. Friden. Närheten.

Så när sjuåringen säger i dag till mig, när vi gör en sak på tu man hand (besöker simhall):
– Det är som inte riktigt jul hemma.
Då blir man lite bekymrad. Försöker säga att "snart när vi lagar mer julmat och fixar godsaker, då kommer det att lukta jul hemma och då, då…."
Och man säger att man förstår att det är trist att inte morfar kommer den här julen. Och man försöker säga att vi har ju redan tagit in granen och pyntat den, pyntat hemma, fixat jul kort sagt redan veckan före jul.
Det är uppenbart att man bryr sig och oroar sig för mycket över saker som inte är så märkvärdiga.
För då föreslår sjuåringen att vi kanske borde hänga upp julgirlanger i taket också.

Då drar pappa en suck av lättnad inombords. Det var inte mer märkvärdigt än så. Får man hoppas.
Jo, nog kan vi kika om vi hittar några girlanger. Och så ska det bakas och lagas mat. Sen blir det jul, definitivt, absolut.

Uppfriskande

Numera får jag ofta ut något av att läsa ledarsidan i Dagens Nyheter. Det kan tyda på mognad, på övermognad, på gubbighet – eller bara ett sug efter fördjupning i den allmänna strömmen av ord och bokstäver.

Som det här som Hanne Kjöller skrev under rubriken Var får man dö?, efter den upprörda stämningen kring att en kvinna dött ensam och hittats först flera veckor senare.

Kjöllers ord: "Att kvinnan dött ensam, och kunnat ligga död ensam, är inte en bråkdel så sorgligt som att hon sannolikt levt lika ensam." Kjöller ifrågasätter vad upprördheten gäller, egentligen. Att kvinnan dött? Att hon dog hemma och inte i en sirénskrikande ambulans?

Det är på något sätt befriande, uppfriskande, med fördjupade analyser av det skrikande nyhetsflödet, analyser som tagit ett steg tillbaka, tänkt några timmar extra, och sedan ger en annan vinkel på spektaklet. Jag gillar det. DN är bra på det.

Den där Ohly

Lars Ohly inger mig starka olustkänslor.
Säga vad man vill om politiker, de får utstå många omdömen av hårdare karaktär från väljarkåren.
Men Lars Ohly känns inte ärlig. Inte äkta. Inte hederlig.

Därför är det med olust jag tog emot beskedet om att sossarna trots allt ska låta V-Ohly vara med, tillsammans med miljöpartiet, ifall det blir regeringsbildning 2010.

Det bådar inte gott, tycker jag.

Jag tror att Lars Ohly kan göra nästan vadsom helst för att få dansa med de största elefanterna. Men när han väl är där och dansar, så är jag ganska övertygad om att han plötsligt vill ställa krav på en annan dans än vad som stod på dansbanans affisch före dansen…

Å andra sidan, Mona Sahlin känns väl inte så där jättegedigen som statsminister eller ens partiledare för sossarna.

Jag tycker att Niklas Ekdal på DN:s ledarredaktion fångade situationen bra i dag.

Låter som namnet

Som namnet på min blogg….!
Viva la vida
med Coldplay.
Jag gillar den här sången.

Har i åratal känt något odefinierbart positivt för Coldplay, utan att ens ha en platta med dem.
Riktig radiomusik, sådan där lättlyssnad, lättfastnad, kanske lättglömd, i längden lite tråkig. Riktigt "svennig" musik, men vad fasen.
Jag har alltid förfäktat ståndpunkten: en bra låt är en bra låt, för stunden. Oavsett varifrån den kommer, ur vilka syften den är sprungen, vem som än står bakom den. (Ja, jag kan till och med säga att Alexander Bard har talang för att skriva snärtiga låtar. Men hans person och åsikter står jag inte ut med).

Bisarrt, förresten. Det står att videon haft över 27 miljoner visningar på Youtube… Det är många, det.

Det här (nedan) var väl första infallsvinkeln på Coldplay, för de allra flesta. En sommarhit för många år sedan, känns det som…
In my place – Coldplay

Och så Talk – Coldplay.
Det är något med gitarrsoundet jag gillar…

Kvällsjobbet och livet

Det gör ont i hjärta och själ när ens barn säger att de tycker det är tråkigt att pappa är borta på kvällarna så mycket.
I dag fick jag höra det igen. Måste försöka komma åt en annan tjänst, ett annat schema. Jobbar så mycket kväll att det stör en stor del av övriga livet.
Inte bra.
Inte bra alls.

Det går att skriva hur mycket som helst om det här problemet, som många delar med mig – det vet jag. Har en hel del kontakter inom sjukvården, där vet man verkligen vad obekväma arbetstider kan göra/förstöra för privatlivet…

Men jag har inte tid just nu. Konstaterar bara att det inte är bra för ett vanligt harmoniskt liv med sociala kontakter, då främst familjelivet, att arbeta kväll så ofta som jag gör.

Jag får tänka som mamma Ulla, Viktor Elms ni minns i några inlägg tidigare: Det finns alltid en väg framåt.
Jag försöker hitta den vägen nu. På ett eller annat sätt. Det börjar kännas smått bråttom.

Antiklimax om amning och alkohol

Ett radioinslag den 10 november i Radio Västerbotten förbryllade mig. Nyheten som i olika tappning denna dag nådde ut i hela Sveriges olika nyhetsmedier var att Livsmedelsverket sa att det var okej med måttligt alkoholintag när man ammar barn – men åtta av tio barnmorskor fortsätter att rekommendera ingen alkohol alls.

Detta var den stora nyheten – att barnmorskorna rekommenderar ingen alkohol alls. Till mammor som ammar.

Jaha? Och vad ska man uppröras över, om jag får fråga?
Att mammorna inte får vetskap om att de får dricka lite vin trots att de ammar?
Är det ett stort problem? Jämfört med… tja, vad som helst.

Jag kan, rent av, tycka att barnmorskorna gör rätt i det de gör. Är jag dum i huvudet då?

Saken är alltså denna: Åtta av tio barnmorskor fortsätter rekommendera ingen alkohol alls medan man ammar barn. Trots att Livsmedelsverkets nya råd är att det är okej med måttliga mängder, eller två glas vin två gånger i veckan.

Mamman Marina i Västerbotten tycker att det är dåligt att barnmorskor undanhåller mammorna alkoholrådet.
– Jag tycker att det ändå ska gå ut till föräldrarna att det är okej att göra det, för man har ju inte hört någonting på BVC att det är okej att dricka, om man känner för att göra det.

Men – och här kommer själva antiklimax i radioinslaget – själv har hon bestämt sig för att inte dricka ens en klunk medan hon ammar sitt barn.
– Jag har alltid tyckt och tänkt så, att det inte ska bli något som far ut i bröstmjölken, säger hon till Radio Västerbotten.

Och jag undrade, direkt jag hörde inslaget: kunde inte journalisten hitta någon som var skarpt kritisk, var man då tvungen att ha någon alls i mammarollen att kommentera detta? Jag menar; det journalistiska berättandet blir aningen uddlöst med en person som säger att det å ena sidan är dåligt och å ena sidan helt rätt, det som barnmorskorna rekommenderar.

Ibland är nyhetsvärlden väldigt underlig. Förutsägbar. Det finns mekanismer som bara måste utlösas anses det, enligt ”journalismen”, oavsett om människorna som ska bekräfta den förväntade ståndpunkten, egentligen säger något… annat.

Flerstegsraket/ Come give me love

Nu, en flerstegsraket som bar iväg åt ett håll jag inte kunnat ana.

Först: hörde på P4 i dag, hemma.
Låten som spelades var, insåg jag, samma låt som jag gillat mycket här om året med Deportees, lokalt band från Västerbotten. Come give me love. Bra så, tänkte jag, en kvinnlig röst, visade sig tillhöra Helen Sjöholm, framförde låten på svenska – fantastiskt bra. Det var väl fint att en Deportees-låt fick en ny fin tolkning. Tänkte jag.

Sedan: På jobbet.
Jag kör igång med mitt pyssel som vanligt. I en paus kikar jag lite på intressanta bloggar jag följer. Som Peter Englund. I dag kan jag inte låta bli att läsa hela hans senaste inlägg. Det handlar om att han var nära att ta livet av sig en gång. Han kunde bara inte hitta slutstycket till sin k-pist. Ett stycke rörande, stark läsning av en man som vunnit så många framgångar i yrket, men ändå haft en svart insida.

Fortsättningsvis, på jobbet:
Bland alla rutinsysslor tar jag mig tid att googla fram låten. Come give me love. Med… Ted Gärdestad. Va? Jo! Klickar och lyssnar. Fantastiskt bra. Har jag alltså haft en kunskapslucka i det basala musikkunnandet, en av svensk pophistorias ärkeänglars finaste sånger? Eller har jag bara fått en minneslucka? Det känns nästan som att jag borde ha vetat om detta musikaliska mästerverk.

Så, eftertanke.
Peter Englund skriver öppet och på ett humorfyllt sätt om svärtan som närapå kostade honom livet. Ted Gärdestad sjöng hjärtevärmande sånger i, som det känns, evighetslånga rader, för att till sist ta livet av sig.

Där låter jag flerstegsraketen gå isär och skingra sig åt olika håll i tankerymden. Vad som var gemensamt och vad som var olikt får läsaren avgöra.