Fyra år

Fyra år…

…sedan tredje gossen föddes. I morgon firar vi honom.

Det är stort.

Lillkillen som fortfarande ser så liten ut, jämfört med brorsorna, har blivit ganska stor.

Men liten ändå. Kommer väl alltid att vara liten i våra ögon.

Man rörs av att tänka på barnen. De är så fina. De är så livliga.

De är livet.

Annonser

Löss

Okej. Det har gått ett antal år och vi har inte drabbats. Andra familjer har det hänt. Inte oss. Vi har rent av varit lite nonchiga när det gäller snusförnuftiga råd från skolvärlden: "nu går löss igen, luskamma era barn". Vi har inte varit så bra på att hörsamma detta. Vi har ju klarat oss ändå…

Tills i tisdags. Jag minns telefonsamtalet från frun. Jag var på jobbet. Hon ringde. Och berättade att en av sönerna har löss. En skolkamrats pappa hade då ringt och sagt att dennes son hade löss.

Kort därpå ringde hon igen. Alla sönerna hade löss. Och hon själv.

Jag gjorde några snabba åtgärder på jobbet och åkte hem.

Och kunde snart konstatera att även jag hade löss.
Bara ett tag med luskammen, så ramlade det ner en rackare på det vita pappret på köksbordet. Strax därpå, en till.

Det var ingen rolig känsla.

Löss.

Det riktigt kryper på en när man tänker på det.

Vi lyckades låna behandlingsmedel samma kväll. Och behandlade. Och snaggade alla killar.

Och började tvätta allt som kunde tänkas behövas.

Det blev ganska mycket. Jag har tvättat och tvättat och tvättat och tvättat….

Och så gick några dagar. Och vips, dök det upp en lus igen. Och en till.

Suck… luskamning morgon och kväll. Förhoppningsvis blir vi av med dem.

Snart får vi köra Starka Kuren No 2 (en vecka efter första) och förhoppningsvis bli av med resten. De lägger ägg som kläcks efter cirka en vecka… Man får kamma i två veckor efter andra kuren. Inget latmansgöra, det där med att ha löss.

Att få löss är inte så ovanligt. Och har inget med dålig hygien att göra. Via skolor och förskolor tar de sig runt i populationen, de så gynnarna. Hoppar från hår till hår, gläds åt varje liten blodtår de förmår att lapa i sig…!

Frun tyckte att jag blev lite fjollig under första kvällen.

Okej. Jag erkänner. Jag gillar inte löss. Det är inte kul med löss. Bort, dumma löss.

Droger

Följde med förvåning debatten i kölvattnet efter att artisten Kleerup fått spel på Grammisgalan över att han blivit drogtestad av polisen (ett test som förefaller ha gett positivt utslag).
Debattörer som jag hört har mest tyckt att det var en lustig händelse, med en cool kille som kanske råkade gå lite överstyr.

Jag hörde Annika Lantz (som jag ofta tycker är vass som ett rakblad) smånojsa med drogliberale Andres Lokko, som fick häva ur sig saker som att Sverige är så himla efter när det gäller droger. Att vi är gammeldags som inte fattar att artister kan ta droger och det är inte så konstigt med det, och att poliserna på galan (det här upprepade han flera gånger) betedde sig som Kling och Klang (Pippi Långstrump, ni vet).

Jag hörde också några andra tyckare i något lättsamt/ytligt P3-program som mest flabbade och diskuterade om Kleerup fått bra PR av händelsen. De verkade övertygade om att allt som hänt bara var bra för honom, bortsett från att han kanske är en olycklig man då, och att han framstår som en så spännande och udda artist i Sverige – därför älskar medierna honom.

Jag kräks.

Var tog de vassa frågorna vägen? Artister som förebilder för unga, är det en helt oväsentlig vinkel på ämnet? Drogernas samhällseffekter, ungdomar som före de fyller 20 går på kokain och i vissa fall tar ihjäl varandra med bestialiska metoder. Allt som följd av drogbruket. Varför talade ingen om det?

Jag läste en krönika av Malin Roos i en kvällstidning. Hon skrev om det här. Och undrade ungefär så här: Är det bara jag som inte knarkar? Som tycker att det är allvarligt att en hyllad artist som Kleerup tar droger och slipper få kritik för det?
Hon hade ett svar på varför Kleerup sluppit undan så mycket kritik.
För att många inom storstadens nöjesjournalistik själva tar droger.
Man kackar inte i eget bo, heter det ju.

Historia

Jag skrev inget om valet då Obama utsågs till vinnare, tänkte att det gör alla andra så det känns inte intressant att skriva om. Men då kände jag, liksom många andra, någon slags tillfredsställelse, rent av lättnad, över valutgången. Och en glädje, visst. Jag blev väldigt glad över Barack Obamas seger i USA:s presidentval.

Men det är jag ju liksom inte ensam om i denna värld.

När jag så i går fick tillfälle att på arbetstid följa hela installationen, med presidented och sedan installationstalet, då kändes det verkligen så här: Det är viktig historia jag upplever just nu. (Ofta skrivs det om det ena och det andra att "detta är historia". Men det är ju allt som passerat, historia. Frågan är i stället: är det en händelse som kan påverka och förändra historien? Är det viktig historia? Det är det i detta fall, menar jag.)

För så är det ju. En mörkhyad man med ena föräldern uppvuxen i Afrika blir USA:s 44:e president.
Det borde ju inte vara så märkvärdig. Men det är det ju, när man vet det minsta lilla om de svartas, afroamerikanernas, historia och lidanden i Amerika – och hur det ser ut i dag också.

Nästan bland det mest rörande i installationen var att Aretha Franklin sjöng.
Den kvinnan har upplevt mycket av rasism i sina dagar.
Att då som väl åldrad superstar-soulsångerska stå och sjunga inför miljoner, miljarder, tv-tittare, strax innan den förste afroamerikanske presidenten blir ett faktum – det är enormt. Jag kan knappt förstå att hon kunde hålla sig från att stortjuta. Men hon är ju ett superproffs, så klart.

I alla fall. Det var en fin dag i går för världen. Det blir ingen frälsning, inga superenkla lösningar, ingen promenad i parken och ingen kopp té. Men det blir fasiken så mycket bättre för USA och för världen i övrigt med en sådan person som Barack Obama vid makten. En person som, tror jag helt säkert, väljer kontakt i stället för konflikt.

Självklart kommer han att (behöva) fatta en del beslut som vi i Sverige och Europa kommer att vara kritiska till, kanske till och med känna avsky inför. Det är jag övertygad om.  USA är ändå en svårförändrad stormakt med ett antal förutsättningar att bevaka, försvara och bevisa. Vi kommer att bli besvikna en och annan gång, kanske många. Men fler gånger tror jag att Obama kommer att slå världen med häpnad. Som när det gäller miljö- och klimatproblematiken, till exempel. Där kommer det att hända grejor.

Så där, ja. Då har jag också skrivit mina självklarheter om Obama.

Flunsa eller ej?

Balanserar på en knivsegg, känns det som. Antingen klara mig, eller falla ner.

I vad? I influensans elände.

Större delen av familjen har varit febriga senaste dagarna. Och då menar jag rejält flerdagarsfebriga.

Jag har bara nosat på smittan, varit lite öm i kroppen, ont i huvudet, lätt frusen… men inte riktigt febrig, inte riktigt hostig (bara lite), och så vidare…. Har fått vila och sova lite mer än normalt, det kan göra att jag klarar mig… peppar, peppar och all världens träslag.

Kanske jag egentligen är sjuk, men inte nog sjuk för att motivera mig att vara hemma från jobbet.

En kväll kvar efter denna. Sedan får jag lite mer vila hemma.

Om inte knoddarna är sjuka förstås. Då blir det inte så mycket vila.
Sånt är livet i familjesfären.

Bara att bita ihop, kämpa, ta sig igenom, och komma ut som en frisk människa någonstans nästa vecka.

Kortisar

Några korta filmtankar från denna kväll:

Har slötittat under pågående arbete på två filmer. En som jag aldrig sett förut, Jarheads. Sevärt om Kuwaitkriget, en krigsfilm där det är ytterst få krigsscener. Snarare handlar det om psykiskt pressade amerikanska soldater ute på uppdrag i öknen. Jake Gyllenhaal i okej roll. Vidriga scener med förbrända irakier. Sorgligt krigsepos, kanske man kan säga med risk att bli lite klyschig. Jake Gyllenhaal har jag ju förstås sett i Brokeback Mountain, en film som fortfarande gör mig både ledsen och lite glad, eftersom den var så stark, så sorglig, så mänsklig (ja, den där om två homosexuella cowboys, ni vet!)

Och just nu rullar Absolut makt, Clint Eastwood som inbrottstjuven som råkar se presidentens vänsterprassel bli skjuten av livvakterna, i samband med en våldsam sexakt som går överstyr. Det här är en av Clintans filmer där han blivit den grånade, eftertänksamme man som blivit hans roll på äldre dar, efter ungdomsförsyndelserna som hårdför wester- och polishjälte, med mera. Vem minns inte Heartbreak Ridge, exempelvis, om tuff officer som hyfsar till slashasar i armén, och som slutkläm invaderar Grenada? Patriotisk smörja, javisst….! Och samtidigt komiskt i sin skarpskurenhet, porträtteringen av Mannen som kan tampas med ligister, men inte klarar av att sköta sitt familjeliv. Men det var då, numera gör han ju Fiiiin film, den gode Clint. Fast familjelivet sköter han lika dåligt i Absolut makt. En film där Gene Hackman är raffinerad som nästan överdrivet maktgalen president.

Rocky

Njaaaaaaeeee…

Jag såg för första gången animerade Rocky i SVT. Kellermans, inte Stallones, kanske bör tilläggas efter mitt nyliga Stallone-inlägg.

Inte vet jag, men…. visuellt var det riktigt bra. Det är bara snacket som… ja, hur ska jag säga… jag har svårt för stockholmskan, tror jag.

Vän av ordning: Men herre gud, Rocky är ju en stockholmsserie, hur ska de kunna sitta och bräka på pajaladialekt eller jämtska, tror du???!!
Jag: Jo, förvisso, men… jag har svårt för stockholmska. Den låter så dryg och överlägsen… Kan ha att göra med att jag hade en väldigt kaxig stockholmare i min klass på gymnasiet. Han var en skön kille på många sätt, men hans närvaro vände upp och ner på allt vad invanda beteendemönster och uttryck hette. Vi norrbottniska grabbar i klassen fick inte en lugn stund, kan man säga. Jämt var han där med sina gliringar, kvicka kommentarer, rappa skämt och allmänna spjuveraktighet.

Vän av ordning: Vaddå, var han taskig?
Jag: Ska inte säga taskig, jo några gånger förstås. Men mest bara väldigt mycket mera… hmm…. (norrländsk tankepaus) tja, aktiv, kreativ, framåt, självframhävande, oblyg och, ja, en glad gamäng helt enkelt.

Vän av ordning: Det låter inte som några dåliga egenskaper, snarare goda, väl?
Jag: Ja, just det. Men ändå inte. För är man inte van vid allt detta, så blir det lite stressigt att försöka hinna med i svängarna. Och det kanske är något av allt det som Rocky väcker i mig. När jag hör de rappa kaxiga replikerna på Söderskt tungomål, då minns jag min gamle klasskamrat. Men kanske ännu mer många av de stockholmare som jag gjorde lumpen tillsammans med.

Vän av ordning: Vaddå?
Jag: Ja, men snacka om skilda världar! Där kom ett urval ur Stockholms rikare familjer till norra Sverige för att göra lumpen, som en naturlig del av karriärutvecklingen (smäller högt i CV:n), samtidigt som ett urval av de norrbottniska ynglingarna ryckte in så nära hemorten som möjligt, utan några karriärplaner alls. Klart det blev en och annan kulturkrock. Som när jag skulle gå och rösta i mitt första val. Fick permission för att lämna regementet i Kiruna. Gick iväg till postlokalen, kom tillbaka kort senare. En snaggad lång (och väldigt, väldigt korkad…) stockholmskille frågade direkt: Vad röstade du?! Sossarna, sa jag. Va, eru dumihuvet?!! blev svaret. Du ska rösta på moderaterna!!!
Jag kan lova: moderaterna stod, och står, inte högt i kurs i gruvsamhället Kiruna där jag växte upp. Det var en märklig upplevelse att få denna starka reaktion på ett för mig självklart (och fantasilöst) val av parti. Men kort sagt. Jag har en del föreställningar och fördomar om stockholmare, som triggas igång av dialekten. Så är det med den saken.

Vän av ordning: Jaha. Inget att göra åt.
Jag: Nä. Men jag kan lära känna stockholmare med "den" dialekten och inse att de är trevliga. Faktiskt. Så det så.

Bjuröklubb, minsann

En hjälte visar sig bo i samma län som jag. Laleh bor i Skellefteå. Vem hade kunnat tro det?

Läser om henne i DN. Jag har skrivit det förut men måste uppprepa mig: Laleh är en fantastisk musikant, en urkraft. Och verkar vara en sund människa. Man tycker lätt så, när en framgångsrik artist väljer att göra det rätta för välbefinnandet och den personliga övertygelsen, i stället för att göra det rätta för karriärutvecklingen.

Vid Bjuröklubb fann hon inspiration till åtminstone en av de nya låtar som snart släpps på tredje plattan.

Stallone

Bengt Ohlsson skriver en krönika om Stallone, Sylvester Stallone, och filmen Rocky Balboa.

Jag gillar hans krönika, kanske allra mest stycket med raderna: "…bara att hänga sig kvar, och gå upp och äta frukost och gå till jobbet, är i många avseenden stort nog."

Visst förvånas jag lite över att se Stallone hedervärt hyllad av en, väl, ganska "kulturellt" lagd person som Bengt Ohlsson. Men bitarna faller på plats. Argumentationen sitter. Hedras den som hedras bör. Skit i de förväntade sågningarna och den, av någon, fastställda skalan över fin/ofin kultur. Då ser man att argumentationen håller.

Sedan ska jag inte påstå att jag älskar Rocky-filmerna, men den första har ju verkligen något speciellt. Och Rocky Balboa skulle jag kunna tänka mig att se, har inte gjort det än.

Apropå Stallone, Dolph Lundgrens sommarprogram 2008 var mycket hörvärt. Där berättade han bland annat om hur det gick till när han fick rollen mot Stallone i Rocky 3. Här hör man programmet.  Och om sin barndomstid i Ångermanland.
Och han berättade, för första gången, om hur han blev misshandlad och illa behandlad av sin far. Det var stark lyssning, då vi hörde programmet i bilen på semesterresan, för tillfället passerandes Vättern.

Spot-i-fy

Just nu har jag gått igång på det som alla redan upptäckt, som det verkar.

Spotify.

Vilken fantastisk grej. Så enkel. Så bra.

Trodde att man måste inbjudas av någon först. Men det går bra att anmäla sig och vänta ett tag, vilket blev så där en vecka. Sedan kom mejlet. Välkommen, du är med nu.

Just nu rullar Bob Dylan i datorn. Efter att ha skrivit in namnet i sökrutan, listades 1496 låtar med Dylan-anknytning.

Inte alls så dumt, om man så säger.

Visst, musik på nätet har man kunnat nå förr, men aldrig så enkelt. Inte jag i alla fall. Och lagligt, helt lagligt.

En musikälskares våta dröm, skulle man kunna säga.

Visst har jag gratisversionen, och får då 20-30 sekunders reklam efter cirka fem låtar. Men det kan jag leva med. Inte alltid man lyssnar fem låtar, tänker jag. Men å andra sidan kan man ju någon gång låta en lång låtlista bara gå hela dagen, då kanske det blir tröttsamt… Well, we’ll cross that bridge when we come to it!

PS: Ja herre min je. Inte är det många man skriver för. Får se det här som en lägesrapport då och då, för det egna minnets skull. DS.