Varför

I googlandet kring kungaeländet hamnar jag här. Rolig och elak läsning, särskilt om man är journalist.

Annonser

Spektaklet

Spektaklet förra veckan var ju en plåga att se och höra. Ni vet nog vad jag menar. Kungafamiljens ståtliga förlovningsståhej.

Så många verkar tycka att det är sååå trevligt och mysigt. Ja, det får man tycka.

Man får också tycka att det är helt sanslöst att göra så stor sak av en så enkel sak.

Och så kan man tycka som Johan Croneman, som jag läser med stor förtjusning – någon som ryter till, helt enkelt, friskar upp mitt i denna märkligt uppsvallade monarkism.

För övrigt så är det ju lite skoj att hovet länkar upp Youtube – och då får en drös av kommentarer alla kategorier – högt och lågt – i direkt anslutning till videon. Hade de räknat med det, månntro?

Nu verkar i alla fall kommentarsfunktionen vara stängd. Efter 912 kommentarer, som varierar mellan gratulationer, spekulationer om monarkins undergång med en ofrälse som ingift, och förlöjligande rader som "Kungen var den överlägset bästa skådespelaren" och "Det där var något av det sämsta och mest pinsamma jag har sett. Är de vårt ansikte utåt i världen?".

Jag tror inte de hade tänkt på kommentarsfunktionen.
Eller så läser de inte kommentarer, helt enkelt.

Jag var ledig och hemmavid, och såg hur SVT krumbuktade sig och fyllde ut tiden för att späcka dagen med extrasändningar inför ett besked klockan 13 om att det var just så som det ryktades: att kronprinsessan förlovat sig.

Och jag såg på jobbet hur livesändningen började tio minuter före klockan 17, då de unga tu skulle visas upp och berätta om samma sak som de redan berättat om i den stela videon från slottet. Och, sanna mina ord, journalisters frågor tio minuter före en presskonferens börjar, då man mest bara väntar men vill fylla ut tiden, de frågor som ställs då är inte särskilt briljanta.

Jag såg ett ex-nyhetsankare som Claes Elfsberg sitta på första raden och verka känna sig rätt löjlig vad det såg ut. Jag såg gräddan av svensk Stockholmsjournalistik sitta och vänta som skolpojkar och -flickor, lydigt, på att få något gott köttben av kungafamiljen att smaska lite på.

Det gav inte goda vibbar om sakernas tillstånd i landet.

Mr Ripley /filmtriad

Såg på ledig dagtid The Talented Mr Ripley. En sevärd film, som gav en och annan tankeställare – och en och annan obehaglig kåre längs ryggraden.

Matt Damon är bra, i en roll där han allt mer framstår som en psykopat, trots sitt beskedliga tama yttre. En kameleontartad psykopat…

Filmen fick mig att dra paralleller med två andra filmer om att byta identitet, eller leva dubbelliv. Jag tänker på Match Point och Catch Me If You Can.

Alla tre filmer bygger mer eller mindre på att underklass vill komma in i överklass, leva det rika och lata livet med guldkant varje dag. Trots att det under de fina kläderna finns en osäker underdog, en människa som inte riktigt vet hur man gör, hur man beter sig, men blivit duktig på att härma.

Match Point hade lite av samma obehagliga stämning som The Talented Mr Ripley. Där slutar det med ond bråd död i båda fallen, medan Catch Me… mest är en trivsam katt-och-råtta-lek med en fantastisk och oförvägen bluffmakare i huvudrollen (Leonardo DiCaprio) som blåser agenten Tom Hanks gång på gång.

Matt Damons Tom Ripley blir en allt mer obehaglig figur, han blir som besatt av att få stanna kvar i ett lyxliv i italiens semesterort, ett liv som han bara har fått sig till låns för ett slag. Jag förstår miljonärssonen som till slut bara vill bli av med honom, när han utbrister: "Du kan vara en riktig snyltgäst!"

Man vill liksom att Ripley ska fatta att han inte hör hemma där, bland gräddan. Och jag undrar, varför jag så gärna vill få det fastslaget? Har även jag klassmärket i mig, någonstans vid ryggraden…? Underklass ska vara underklass, överklassen leker bäst med sina egna likar…

Unket. Det är vad det är. Men bra på film.

Vasan

Så är det dags igen då. "Alla" – eller en hel del i alla fall – ska åka Vasaloppet till helgen. Inte jag!
Sedan ett antal år tillbaka så umgås jag och frun i kretsar där många av männen, och några av kvinnorna, regelbundet eller ibland åker Vasaloppet.

Jag har varit nära att hänga på. Jag drogs med i Vasa-yran. Ville vara som dom, en av Grabbarna i Grabbgänget, ta mig tid för egen träning och ha Ett Mål Att Sikta Mot. Något Med Mening.

Började lite smått träna före jul. Det var nu säkert sex-sju år sedan.
Men så blev jag förkyld… och så insåg jag att jag faktiskt inte tränade nog mycket för att tycka att det var någon idé. Och så föll hela vardagslivet över mig. Och så blev det en känsla av: "Nej, varför?"

Grejen är väl den att jag, som är synnerligen skidvan och gillar att vara ute, inte är någon stor tävlingspersonlighet. Det är inte riktigt min läggning att tävla med tiotusentals andra människor i ett trångt spår. Det intalar jag mig i alla fall.

Nu kan jag samtidigt tänka: det vore kul att göra något nytt, som jag aldrig har gjort. Varför inte?

Men så hör jag hur mina bekanta har det den där dagen när de ska åka. Sover illa i ett logement, upp vid fyratiden, rännskita av nervositet, stress, vallning, bussas hit och bussas dit, skuffas och trängas, och så iväg i sex-sju-åtta timmar. Eller vad det nu tar.

Jag är faktiskt övertygad om att jag skulle fixa det utan större problem, Vasaloppet. Jag är rätt seg, när det kommer till kritan, även om få tror det om mig. Allra minst min fru… Men jag vet inte om jag tycker att det är värt besväret.

Skulle jag åka Vasaloppet så skulle det mest vara av ett skäl: att komma iväg och göra något utanför familjen. På egen hand. För det är bristvara idag. Kanske är det också så att jag inte vill ta mig de dagar som krävs, dels av träning (veckor-månader) och dels av resa-tävla-resa hem. Det tar för mycket av ett vardagsliv som redan är för mycket för mig.

Hellre åker jag då skidor på hemmaplan, utan tävling: eller kanske jag någon gång är med i ett motionslopp hemmavid.
Bara för att känna efter, om jag blivit lite mer av tävlnigsmänniska än jag varit förr. Men jag tvivlar…

Blev lite fel

Okej. Det gäller att vara försiktig. Jag insåg det just.

Skickade ett skämtsamt mejl till flera av mina gamla vänner och två syskon. Skämtet antydde att en ny företagsledning var på gång på deras arbetsplatser. Jag bifogade en skön bild av Lena Ackebo, med bisarra gamla gubb- och tantansikten med lustiga namn. Typ: Nya ledningsgruppen – fallskärmsdivisionen.

ackebo

Så klickar jag på sänd, och mejlet går iväg i flera blindkopior, där de inte ser varandras adresser. Direkt får jag ett svar. Min gamle vän i Skåne visar sig inte ha sin gamla adress, av någon anledning (kan vara föräldraledighet). Så…. mejlet har vidarebefordrats. Till…. företagets vd!!!

Jag får lite ont i magen. Vad gör man? Hoppas på att det är en skämtsam vd? Skickar ett ”jag ber om ursäkt, det var inte riktat just till ert företag”? Eller bryr sig inte?

Hm. Den här digitala världen lämnar många möjligheter att göra bort sig. Det som är lite jobbigt är om man gör bort andra än sig själv.

Bob på grus

Som flerbarnsförälder blir man lätt lite luttrad. Lite mindre curlande, om man så säger. Och man ser förstagångsföräldrarna göra de misstag man själv gjorde. Och man ler lite, både välvilligt och lite spefullt. Om det nu går att kombinera.

För vi är ju alla människor, och lär oss av erfarenheterna. Jag är som dom, fast nu vet jag lite mer. Tror jag i alla fall.

Jag brukar tänka lite på det här, när jag ser småbarnsföräldrar gå och dra omkring på sina barn, på skranor och bobbar. Där sitter ungen, eller ungarna, blick stilla och håller i ratten. Här ska jädrar i mig inte gås ett enda steg, verkar de ha bestämt sig för. Medan pappa eller mamma kämpar och stretar för att dra sina barn över de vintergrusade gångbanorna. På väg till, eller från, dagis förmodligen.

Det som jag nu vet, eller i alla fall tycker, är att det är bättre om barnen lär sig att gå själva. Alltså att lära sig att gå promenadsträckor (inte att lära sig gå från scratch, det kan de redan i de aktuella åldrarna vi talar om). Det är att göra dem en stor nytta om de blir vana vid att gå vardagssträckorna, som till dagis.

Det är rent av rätt trevligt när man är ute och går tillsammans. Och det behöver inte ta så mycket längre tid. Visst, det kan ta tid. Och är barnet/barnen på fel humör så kan det vara stört – nästan – omöjligt att komma dit man ska. I tid, i alla fall.

Men det där handlar ju också om vanan. Är de vana vid att gå, då funkar det oftast.
Och jag tror att mamma eller pappa också funkar bättre om de slipper släpa på en bob genom gruset med en håglös unge på. Det gör jag i alla fall.

Läsning

Okej. Något som jag har i huvudet kommer ut nu.
Jag försöker läsa böcker. Men det går inte.

Jag har ett stort behov av att läsa. Men jag läser aldrig.
Jag jobbar med att skriva. Men jag läser aldrig.

Det är en stor fattigdom, en stor brist, en stor svaghet. Något av en sorg.
En fucking intellektuell sorg.

Jag som var en bokälskare, är det fortfarande. Men jag får inte utlopp för det.
Jag får böcker när jag fyller år, i julklapp. Men det är få av dem som jag tar mig igenom. De är bra, intressanta böcker, tjocka böcker. De hamnar i bokhyllan, i väntan på… ja, vad? Jag vill ta fram dem, sätta mig, eller lägga mig, och läsa, läsa, läsa. Som man gjorde förr. Timme efter timme, till två på natten om det var på det viset. Om lusten rann till.

Det är så mycket trötthet numera. Så mycket som ska hinnas med.

Det kommer krypande en känsla av att vindlingar i hjärnan inte får det de behöver. För lite stimulans. Jag är rädd för att det ska strypa flödet, torka ut, förtvina. Där orden och tankarna borde flöda, där står det stilla. Där nya lärdomar eller perspektiv borde ta sig in och utmana mina gamla invanda mönster, där ekar det tomt.

Sådan är känslan i alla fall.
Och det är ingen bra känsla.

Okej, varför läser jag aldrig då?
Det finns väl flera skäl. Men det har pågått i åratal. Sedan jag fick familj.

Jag tar mig inte tiden. Det känns som alltför lyxigt och självcentrerat att bara ligga och läsa, när det finns så många andra måsten. Eller, kanske ska skriva det med citationstecken: "måsten".

För vad är ett måste? Vad är viktigt, när allt kommer till kritan?

Är det att vika klart tvätthögen? Att hänga tvätten? Att plocka ur diskmaskinen? Att dammsuga hela huset? Att hinna handla mat i dag också, i stället för att skjuta upp det till i morgon? Att göra klart middagen innan jag åker till jobbet så att familjen får färdiglagad mat, medan jag själv käkar rester från frysen på jobbet?

Vi vet nog alla vad som är viktigt. Men vi gör inte det som är viktigt. Vi gör det som vi tror är viktigt. Eller det som vi tror gynnar oss, gagnar oss, nu och här. Men det kanske är skadligt på sikt.

För vad är det värt med ett rent hem, vikta kläder, färdiglagad middag, dag efter dag efter dag, när det känns som om huvudet har stannat. Som om kropp och huvud bara ägnar sig åt att stressa sig igenom en lång rad av hushållsgöromål innan det är dags att gå till jobbet igen, i stället för att kropp och huvud borde ägna sig åt fysisk och psykisk tillfredsställelse. Stimulans, utmaning, belöning.

Det gäller att sakta ner. Slow down. Jag behöver ta mig tid för mig själv. För både fysisk och intellektuell stimulans. Som i att träna, och som i att läsa.

Det är inte nattsvart, men jag behöver skriva det här i alla fall. Jag har ansvar för mitt liv och för min lycka. Jag kan styra och välja. Det ska jag försöka göra mer än vad jag gör i dag.

Läste i boken av Kay Pollak, en bok som jag hyser viss skepsis mot (lite new age-ig, om jag får säga). Men en tanke som fastnade var att man kan välja hur man låter situationer påverka en. Och att man själv har ansvar för sitt liv, sina val – för sin egen lycka. Och att man bör tänka att man själv är värd att vara lycklig, precis som varje människa är värd att vara lycklig.

Livet bör levas levande. Sedan är det för sent.
Till att leva hör att läsa.

The Human Stain

Hamnar helt oväntat i en film som verkar vara något alldeles annorlunda. The Human Stain. Antony Hopkins gör en väldigt livlig roll som jag inte kan beskriva. Han bara… är. När man har ryst åt hans karaktärer som kannibalen Hannibal Lecter, så är det en intressant upplevelse att se honom som något av en livsnjutare på, nåja, ålderns höst. Nicole Kidman är motspelerska.

Jag vet inte om jag ser klart filmen nu (har annat för mig). Men den verkar vara Något Alldeles Extra. Hur ofta får man den känslan när man råkar zappa in på en okänd film?

Sånger att gilla för ett slag

En låt som letat sig in i mitt huvud de senaste dagarna: Lily Allen – The Fear.
Oemotståndlig engelsk dialekt när hon säger mirror: "mirra"

Andra låtar jag gillat senaste dagarna:
Sahara Hotnights cover på In Private. Jag gillar hihat-arbetet.

Killers – Human. Ännu en sådan där svennebananlåt som jag inte kan låta bli att gilla. För ett slag, åtminstone.
Blir glad av den, får räcka som motivering.

Revolutionary Road

Såg film på bio häromdagen. Revolutionary Road. En helt oförberedd upplevelse. En ganska tung film, eller om man så tycker, en film som inte stryker medhårs. Om ungt par med barn i amerikansk villaförort på 50-talet. Om känslan av att allt gått i stå, att man ville mer men det blev så här och nu är man fast. Eller….? Är man? Om känslan av att vara levande, om att göra det man verkligen vill och brinner för. Eller att inte längre kunna göra just det. Om känslan av att vara nära varandra. Och att närheten kan vara på väg att avta, att skymmas av alla måsten, all vardag och alla rutingöromål.

Var och en med familj kan nog känna igen känslan. Allt man ville göra. Och kanske kan göra, med lite idéer och vilja. I filmen bestämmer sig paret för att flytta till Paris. Men det går inte riktigt så. Realiteterna hinner ikapp drömmarna.

Det är en rätt tungsint film. Jag tycker inte att alla trådar som rimligtvis bör ha funnits med i boken som är förlagan, finns med, men det är lite lagom sevärt i alla fall.

Men bara en sådan sak som att paret (Caprio/Winslet) har två barn – som nästan aldrig syns! Hur gick det till? Borde inte en tvåbarnsfamilj ha barn som är med i bild och är en del av livet, varje dag, hela tiden?

Roligast i filmen är psykiskt labile John som får komma på besök till den, av hans anhöriga så ansedda normala, familjen Wheeler (”But… you are the Wheelers!”, som någon sa om familjen som plötsligt vill bryta upp ur den trygga/trista tillvaron). I alla fall, John som är den ende som säger sanningar rakt av som de är i filmen, blir förtjust över att familjen Wheeler vill bryta upp från att vara den, skenbart, perfekta famljen, från ”den hopplösa tomheten”.

Intressant är också hur hotfullt det upplevs av grannarna när Wheelers gör tvärt emot vad som förväntas. Att någon vågar bryta mönstret kan vara väldigt jobbigt, för de som fortsätter inom mönstret.

Det är en rätt grå bild av livet som ges. Ska inte säga att det inte var värt två timmar. Men kanske inte ett måste att se heller.