Som flerbarnsförälder blir man lätt lite luttrad. Lite mindre curlande, om man så säger. Och man ser förstagångsföräldrarna göra de misstag man själv gjorde. Och man ler lite, både välvilligt och lite spefullt. Om det nu går att kombinera.
För vi är ju alla människor, och lär oss av erfarenheterna. Jag är som dom, fast nu vet jag lite mer. Tror jag i alla fall.
Jag brukar tänka lite på det här, när jag ser småbarnsföräldrar gå och dra omkring på sina barn, på skranor och bobbar. Där sitter ungen, eller ungarna, blick stilla och håller i ratten. Här ska jädrar i mig inte gås ett enda steg, verkar de ha bestämt sig för. Medan pappa eller mamma kämpar och stretar för att dra sina barn över de vintergrusade gångbanorna. På väg till, eller från, dagis förmodligen.
Det som jag nu vet, eller i alla fall tycker, är att det är bättre om barnen lär sig att gå själva. Alltså att lära sig att gå promenadsträckor (inte att lära sig gå från scratch, det kan de redan i de aktuella åldrarna vi talar om). Det är att göra dem en stor nytta om de blir vana vid att gå vardagssträckorna, som till dagis.
Det är rent av rätt trevligt när man är ute och går tillsammans. Och det behöver inte ta så mycket längre tid. Visst, det kan ta tid. Och är barnet/barnen på fel humör så kan det vara stört – nästan – omöjligt att komma dit man ska. I tid, i alla fall.
Men det där handlar ju också om vanan. Är de vana vid att gå, då funkar det oftast.
Och jag tror att mamma eller pappa också funkar bättre om de slipper släpa på en bob genom gruset med en håglös unge på. Det gör jag i alla fall.
llonglivelife 