In-ut

Ny avlöning i morgon. Nya pengar. I dag har jag gjort klart med räkningarna, internetbanken är en fiffig apparat för sådant. Så i morgon får jag in pengar som genast vänder och pytsas ut till andra samhälleliga institutioner. Framför allt tillbaka tilll min bank, som står för bolånet.

Det är lustigt, man hör nästan bara ekot av de pengar man får in på kontot för en månads arbete. De kommer, de går, man lever och man försöker förstå vad som är ett liv. Vad som är värt, och vad som är ovärt. Pengar behövs, förstås. Men man har så att man klarar sig. Gäller bara att rätta sig efter den summa som man vet kommer varje månad. Det är inte alla som har det så bra, i dag blir allt fler arbetslösa och får försöka klara sig på betydligt mindre. Tvingas kanske förändra viktiga delar av sitt liv, som hur man bor, vad man gör. Det är tufft, en tuff tid, en tuff värld. Man får vara glad så länge man klarar sig så bra, trots allt.

Och så finns de, inte så många då men ändå, som ser till att de skaffar sig så orimligt mycket pengar att de blir o-ifrågasätt-bara. Tills nu, vad det verkar. Lustigt, bara summorna är tillräckligt stora så verkar allt gå, utan att någon säger stopp i tid. Men att förhandla fram en lönehöjning för en vanlig grästrotsanställd på en tusenlapp eller tre, det är banne mig i sten omöjligt.

Annonser

Glittering Prize

En av mina första, och måste jag säga, bästa singlar från vinyl-sjutummar-tiden. Fick den i present av en av mina syrror. Känner fortfarande smakminnet av hur jag knäckte julnötter som besatt och lyssnade på singeln.

Slum

Såg Slumdog Millionaire. Tyckte om den rätt mycket. Men… det går inte att komma förbi att man blir rätt illa berörd av fattigdomen som bildar bakgrunden till hela berättelsen. Det är en stark film, med både obehagliga och väldigt vackra scener. Kanske ligger det i mitt bakhuvud också det jag läste någonstans om att en av barnskådespelarna senare blev misshandlad av sin pappa. Något som säkert inte är ovanligt, men när barnet blivit filmstjärna blev det en nyhet av barnagan. Olustigt då att se barnen på film. De känns på något vis exploaterade, även om de nog får en hel del fördelar genom sin medverkan. Jag är förälder själv, kanske det bidrar till kluvenheten.

Mest intressant var nog mötena mellan huvudpersonen och tv-programledaren, som med illa dold avsmak försökte få den sensationelle tävlingsdeltagaren att svara fel, och med polisutredaren som med respekt söker svaret på hur den fattige gatupojken kan svara så rätt så många gånger i tv-showen.

Obama hos Leno

En sittande president brukar inte vara med i talk show i TV. Det brukar, gissar jag, ses som varande under presidentskapets värdighet.

Nu gör Barack Obama det ändå. Han ska vara med i Jay Lenos The Tonight Show på torsdag, berättas det här.

Självklart är det kall beräkning bakom, inte en lust att sitta och mysa i ett av USA:s populäraste snackprogram – där vanligen artister och författare brukar få några minuter för att lansera sina senaste alster, under lättsamma former.

Nu gäller det att lansera ett betydligt hårdare paket. En ekonomisk kris ska hanteras, och jag gissar att Obamas rådgivare anser det bra att plantera den kärva medicinen hos så många som möjligt.

Och vad är då bäst, om inte att nå ut via det kanske mest sedda programmet?

Smart, sa Bill. Jättesmart, sa Bull.

Örontvätt

En ny favoritlåt har dykt upp. Blue Oyster Cult. Inget nytt förstås, men för mig. (Don´t fear) The Reaper.

Behöver tvätta ur öronen efter två timmars melodifestival, med operapop som slutgiltig segrare. Jo, jag såg det hela i tjänsten. Har vaktpost, så att säga. Men… hade nog sett det ändå hemma. Är en familjegemenskaps-grej numera. Barnen gillar det där med melodifestival.

Ge och ge och ge

Det finns ju ett bibliskt talesätt som säger: Den som har skall vara givet.

Jag vet nu att det finns ett till, snarlikt men liksom tvärtom: Den som ger skall ge mer.

Låt mig förklara.

Det är väldigt enkelt. Välgörenhet, ni hajar. Om man på något vis gör sig känd som en givmild person, då dröjer det inte länge förrän den som fått kommer tillbaka efter mer.

Det hände mig för ett antal år sedan, med Amnesty. Jag har i ett annat forum för länge sedan skrivit om det, kan bara inte komma på var… kanske i bloggen? I blaskan? Minnet, vad har du för dig nu för tiden…?

I alla fall. När man visat sig villig att ge, då vill mottagaren ha mer. Hur god man än må vara när man väljer att skänka en summa, så kan man alltid bli ännu godare genom att skänka en summa till, eller en större summa, eller rent av ansluta sig till autogiro…

Det är förståeligt att hjälp- och välgörenhetsorganisationer gör vad de kan för att få in bidrag. Men det är en tunn, tunn gräns de balanserar på, för att inte vända sympatierna emot sig. För att inte framstå som giriga tiggare.

När det gällde Amnesty, som jag under kanske tio av mina magraste inkomstår skänkt pengar regelbundet till (nästan varje månad rundade jag av mina räkningar till närmaste hundralapp uppåt, och skänkte mellansumman).

I alla fall. Amnestys säljare ringde mig och hade ett förslag. Kanske det skulle vara möjligt att ansluta sig till autogiro? Nej, sa jag. Men vore det ändå inte möjligt att… fortsatte säljaren, för det var så jag uppfattade honom: som en telefonförsäljare. Jag sa nej. Han fortsatte. Till slut blev jag arg, sa åt honom att lägga av, och la på.

Sedan skrev jag ett brev till generalsekreteraren för Amnesty i Sverige, där jag klagade på att den desperata taktiken gav ett dåligt och girigt intryck, och att jag därför lämnar Amnesty. Och fick så småningom ett svar, där generalsekreteraren beklagade det hela, skulle gå igenom med telefonpersonalen hur de arbetar, och så vidare… blablabla.

Inget ont om Amnesty. De gör ett bra jobb. Men jag måste inte stötta dem hela mitt liv. Och inte via autogiro.

Grejen är att nyss valde min fru att skänka några hundra till en annan organisation, som värnar om barns rättigheter.

Gissa om hon fick ett snabbt svarsbrev? "Tack – vill du ge mer? Via autogiro, kanske rentutav?"

Liksom, var det inte bra nog med de där första hundralapparna – måste det alltid skänkas mer direkt?

Man kanske nästa gång man vill ge ett bidrag, ska villkora det med: om ni lovar att inte på något vis höra av er till mig, inga tackbrev och inga autogiroblanketter, så kanske jag någon gång i framtiden skänker en slant till!

Slumpens fröjd

Spotify ger goda möjligheter till nya upptäckter.

Jag skrev in en låttitel. Sedan rullar Spotify på, med artister av alla slag men som på något sätt överensstämmer med det jag skrev in.
På så vis har jag nu lyssnat på Lily Allen, Blue Öyster Cult, Disturbed och strax Iron Maiden.

Det kan man kalla bredd.

Vad jag skrev för titel? The Fear.