Unexpected?

No shit, Sherlock!

Vissa saker känns liksom ganska… uppenbara, självklara, förutsägbara.

Nu har SCB kommit fram till att det är höginkomsttagare som köper hushållstjänster.

Jaha. Jag som trodde att det var ensamstående trebarnsföräldrar med skral kassa som köpte sig hemhjälp.

De rika har råd att slippa torka upp sin egen skit, med andra ord.

Annonser

Det…

…gick ju rätt bra ikväll. Hade förväntat mig Hell Night på jobbet. Men det uteblev. Fick även förstärkning av kollega, som gjorde en bra insats. Nu ska jag smita hemåt (innan något bryter ut), klockan är 01.00 och jag borde ha kommit hem redan. Men en kväll som denna får man vara nöjd, i fjol jobbade jag till 03, tror jag det blev.
Varförj? Bränn-Fucking-Bollsfesten…

SH

Såg en hedervärd gammal hjälte – ännu en gång. I viss vind, som trasslade med den långa hårmanen, men i strålande och värmande solsken spelade Staffan Hellstrand på campus idag.

Och jag slogs av tanken: Det måste vara stort att ha en låtskatt som man själv skapat genom åren, som man kan åka runt och veva med gitarren (och keyboard) för folk, år efter år.

Missförstå mig inte. Jag är inte ironisk. Jag har länge gillat Staffan Hellstrand. Och sett honom många gånger. Han är en hedervärd man, tycker jag, en hedervärd musiker.

Visst, han står inte för förnyelse direkt. Men han gör sin grej, och vi gillar honom för det. Jag i alla fall.

Givna favoriter, ändå värda att nämnas:

Lilla Fågel Blå
Fanfar
Hela Vägen Hem

Barca!

Det blir glada miner i morgon. Barca vann Champions League-finalen mot Man United. Och min förstfödde kommer att stråla som en sol. Han älskar FC Barcelona. Det blir en bra dag imorgon, med andra ord.

Synd bara att de där Europa-matcherna går så baskans sent att småkillar på sju-åtta år har somnat för länge sedan när slutsignalen blåses. När vi nu för en gångs skull hade rätt kanal och allt.

PS. Jo, jag tycker också att det var kul att Barcelona vann.

Raymond Estevez

Ah. En magisk stund är till ända.

Jag har äntligen sett Martin Sheens besök i tv-studion hos Fredrik och Filip i New York, Söndagsparty som det något krystade programmet heter. Eller showen, mycket typiskt amerikansk tv-show, på svenskt efterhärmat sätt förstås.

Jag slås av några saker.

1) Vilket proffs Martin Sheen är. Han för sig och rör sig som om han stortrivs, och det kanske han gör, men om han inte gjorde det (utan bara tyckte att det var ett gäng svenska töntar han nedlåtit sig till att göra tv-show med) så skulle han inte låta det märkas. Som man tror att alla amerikaner är: expert på att snicksnacka om struntsaker, tills något intressant ämne kommer på tal.

2) Vad kort Martin Sheen är. Det kanske var Martin Short?

3) Vad nervösa och stappliga alla var förutom programledarna och Martin Sheen. Kan tänka mig att Wassberg trivts mer i ett antal andra stunder än denna. Typ ute i femmilsspåret.

4) Vilken surprise: Martin Sheen heter egentligen Raymond Estevez. Visste jag inte faktiskt, men det förklarar ju sonen Emilios efternamn, medan Charlie heter Sheen.

5) Jag är inte säker på att jag ville se Martin Sheen i detta tv-spektakel, med köttbullemannen och allt. Men Martin Sheen var bra när han brann av engagemang och känslor i sin svidande kritik av George W Bushs dåd som president.

6) Förståeligt, men lite märkligt: att programledarna applåderar att Sheen öser lovord över Barack Obama. Visserligen är inte det här CBS 60 Minutes, och visserligen älskar alla Obama och tycker desto sämre om Bush, men…det såg inte riktigt snyggt ut. Lite insmickrande, om man säger.

Vad hände 12 maj?

Man kan undra vad som hände den 12 maj. Nu när jag inte skrivit något på mer än en vecka, den 9 maj senast, så kan man tänka sig att besöksstatistiken borde gå kräftgång i bottenskiktet. Men den 12 steg kurvan brant uppåt. Tre personer (är det väl? Eller datorer? Eller IP-adresser? Eller… vi säger väl personer…) tittade in. Inte så pjåkigt, med tanke på att jag själv inte orkat bry mig om min lilla skrivruta på nätet på ett tag.

Läste i min tidning, på kultursidan, en spalt om bloggandet, liknat vid ett missbruk. Där man efter ett tag, en tid, månader eller halvår eller år, börjar ledsna. Varpå folk omkring en börjar uppmuntra: kom igen, det är så där, men snart blir det kul igen, fortsätt bara. Skribenten i kulturspalten kom, på något vis, in på liknelsen med missbrukaren som börjar tappa kickarna, men uppmuntras av sina (missbrukar)-kompisar att fortsätta.

Jag vet inte om liknelsen är funktionerande. Men den var intressant. Som om vi alla vill att alla ska blogga/supa/knarka, för att inte själva behöva rannsaka vad vi håller på med…

Hm. Det blev mycket att hantera, det där.

Fast så kan man väl jämföra med vad som helst. Efter en tid, ett tag, ett halvår, ett par år, blir det slentrian, inte lika kul och spännande och nytt.

Min inställning är (förstås): bit ihop och kom igen.

Gillar Elofssonsuttrycket: bryt ihop och kom igen.

Men kan även godta bara: kom igen.

Men inte just bloggeriet måste fortgå i evighet. Vad ska man hålla på för, om det inte känns kul längre? Lägg av, den som vill. Men fortsätt, för din egen skull, om du vill ha en liten plätt där du kan skriva och uttrycka vad du tänker och känner, utan att någon behöver bry sig, utan att någon behöver veta om det ens. Bara du vet. Om du vill ha det så. Så vill jag ha det.

Only One Life

Brukar inte göra så här, kapa en låttext och lägga ut. Men den här är så rak, enkel och bra.

Brukar allt oftare, eller i alla fall då och då, reflektera över hur livet snabbt kan dratta på ändan och ta slut. Det händer olyckor hela tiden. Folk insjuknar. Slår sig överraskande och ramlar, och pang – slut.

Stod och strök kläder häromkvällen. Råkade se något sådant där amatörvideoprogram med våldsamma händelser. Såg en ung skoterkille halvt köra ihjäl sig bara för att han ville göra ett coolt hopp.

Så dumt. Sån idioti. So young, so dumb…

David McComb i The Triffids var en – i mitt tycke – lysande sångare och textförfattare. Han är död nu. Dog alltför ung av något onödigt, om det var droger eller sviter av trafikolycka har jag inte riktigt förstått.

Men han hann skriva mycket musik. Däribland denna. Only One Life.

Take care! Keep clean!
Don’t tell lies about the places you’ve been
You’ve only got one life and it’s shrinking everyday
Only one life! Only one life!

People have put a lot of faith in you
Don’t disappoint them now my friend
It’s the least you can do
Watch what you do! Watch what you do!
When everything is moving so fast
How can you be sure it will last?

Take care! Keep clean !
Don’t tell lies about the places you’ve been
You’ve only got one life and it’s shrinking everyday
Only one life! Only one life!

(David McComb/The Triffids)

Annan skön låt: Save What You Can

Någonting hände

Med åren får man viss distans till saker. Till jobbet exempelvis. Blir inte lika uppjagad när det "händer" något.

På jobbet har en ansvarsbefattning nyligen tillsatts med en person som är yngre än jag. Det betydde att den personen har ansvar den här helgen för om det "händer" något.

Det "hände" något.

Personen ifråga blev aningen uppe i varv. Kom in från ledigheten, började dirigera med hur vi ska göra med allt. Vilka saker som måste göras och av vem, vilka frågor som ska ställas, etc.

Själv kände jag att det här var väl inte så mycket att jaga upp sig över.

Sedan tänkte jag mig in i sitsen. Klart att personen kände så. Nytillträdd, första riktiga händelsen under personens ansvarshelg. Klart man måste utmärka sig, visa att man agerar seriöst.

Klart. Men lite för mycket. Ändå.

Och så tänkte jag: skönt att slippa känna så, att man måste ta till i överkant för att visa att man är mogen uppgiften.

Och så tänkte jag; fasen vad småaktigt av mig att tänka så här.

Moral / Är jag en potentiell glasstjuv?

Ibland undrar man över sin egen moral.

Stod för en stund sedan i en öde personalrestaurang. Stängt för veckan, vi som jobbar kväll kan bara gå och hämta kaffe i en automat eller använda pentryt för att värma medhavd föda.

Men där står en liten GB-glassfrys bredvid kaffeautomaten. Genom plexiglaslocket ser man Dajmstrutar, Sandwichar, Magnum-glassar…

Jag tryckte på kaffeknappen, inväntade att koppen fylldes.

Och tittade på frysen. Och förde fram handen, och drog i locket (som brukar vara låst så här dags).

Locket var låst.

Jag började genast att betrakta mig själv utifrån, och frågade mig: Vad hade jag gjort om glassfrysen varit olåst, förmodligen som följd av personalens glömska?

Snott en glass?

Och om inte – varför måste jag alls känna på locket? Det går inte att handla glass när kassan är stängd. Det finns ingen att betala till.

Slutsats: Den personliga moralen är grumligare än vad man tror.

Alternativt: Kroppen gör innan hjärnan tänkt.

Kort efter denna händelse läser jag en polisnotis om en man, 52 år, som åkt fast för snatteri på Hemköp.

Han tog en burk tomatpuré.

Människans gärningar äro stundtals outgrundliga. Men vem är jag att döma den mannen – med tanke på ovanstående?