SJuka priser, SJ!

SJ gör en aldrig besviken när det gäller att bli upprörd.

Att boka en nattresa med sovvagn kan bli hur dyrt som helst.

Via nätet kom min respektive fram till över 8 000 kronor för en inrikes sovkupéresa för en familj.

Tror de på SJ att någon betalar så mycket? När bilresan kanske kan gå på max 2 000 kronor. Att flyga blir genast ett rimligt alternativ, om än också väldigt dyrt om man inte bokat för länge sedan.

Dagtågvarianten gick på nästan hälften av nattresan, bara det är ju en skandal.

Vart tog tiderna vägen då man kunde resa med tåg för överkomliga priser?

Varför, SJ, varför i hela statens järnvägars järnbalkars hela järnridåers jämrans järnspikar måste ni ha policyn att "ju fler som vill åka, desto dyrare, och ju närmare avgångsdatum, desto ännu dyrare…"?

Ett pris. Boka i tid så får ni plats. Annars tar de slut. Den filosofin är så enkel, men tydligen helt ute i dessa hypermarknadstidevarv.

Annonser

Thunder Road And 40

Nu ett låtcitat ur en av de Stora Låtarna, ett citat som är helt gripet ur sitt sammanhang, men som passar in på min känsla idag:

"So you’re scared and you’re thinking that maybe we ain’t so young anymore"

Varför, ni undrar?

Jo. Var på 40-årsfirande fest i går. Helt nykter själv. Men före festen var det upptåg i form av friidrottsövningar.

60 meter löpning. Längdhopp. 100 meter stafett.

Jo. Det känns i kroppen idag. Trots de korta sträckorna.

Man är inte van. Och man är inte så ung längre. Och…man är snart 40 själv.

40… nästa steg känns som 60, sedan döden…

Nej. Man får perspektiv på saker ju äldre man blir. 40 är skrämmande, men samtidigt, de man känner som är jämnåriga känns ju som… tja, i en helt okej ålder. Även om de är runt 40.

Men det som skrämmer är väl att man kan räkna med ett allt mer kännbart fysiskt förfall framöver. Tycker redan att det har börjat, med stelhet, trötthet, lite värk här och där. Inget allvarligt, men ändå. Enda orsak som kan härledas är åldern.

Låten vet alla vilken den är: Thunder Road – Bruce Springsteen.