Normalisering: Att bada

En återställare, eller normalisering, av ämnet för mitt skrivande. Tema: sommar och bad.

I dag har jag tagit ett dopp i havet. Härligt!
Det var årets tredje dopp, de två tidigare (de två tidigare dagarna) har varit i sjön.

Det är någonting skönt med att bada. Naturligt, grundläggande, livsbejakande.

Man drar sig lite för den första känningen med det, som man upplever, kalla vattnet.
Och så gör man det bara! Och så känns det skönt efter den första nedkylningen.
Man simmar runt lite. Doppar huvudet. Frustar. Njuter. Känner att man lever.
Och så – efteråt. Man har gått upp. Kylan sitter kvar innanför skinnet, när solen åter värmer upp kroppen. Man är kall på ett skönt vis. Tankarna klarnar. Nåja… men det känns bra, riktigt bra, efter ett riktigt sommardopp.

Annonser

Tid och sår

Tiden går och det känns lite, lite bättre, men gör ont i magen och hjärtat och hjärnan bara jag tänker på det igen.

Har haft några nödvändiga samtal, och inser att personer som står mig nära också mår dåligt av det som hände.

Varför blev det så? Anledningarna är uppenbara, jag vet väldigt mycket om faktorer och personlighetsdrag som spelat in. Jag borde kanske ha kunnat förutse, förebygga, undvika det som hände. Men skeendet var snabbt, oförutsägbart, och de mänskliga reaktionerna blixtrade innan jag hann göra något. Det skar sig rejält mellan människor.

Tiden. Jag tror på tiden. En stor läkande faktor, sakta kan tiden göra att små små steg mot försoning och förståelse kan börja tas.

Men än är det långt dit.

Det är bara jag som vet vad jag skriver om, samt dem det berör men de läser inte här. Vi låter det förbli så.

Mardröm

En riktig midsommarnatts-mardröm.

Det har det varit.

Kan inte ge detaljer.

Men allt gick åt helvete.

Skadorna långsiktiga, svårreparerbara.

Vi snackar om människor, familjerelationer, kontakter, band som skadats.

Jag kan känna att jag borde vara eremit, utan kontakt med människor alls.

"Akta dig för människor, människor gör dig illa om dom kan " (Håkan Hellström)

Oplanerat

Oh Lord! Banka mig med något hårt i pannbenet.

Jag har varit klantig, osmart, dålig på att förutse och planera. Och jag får betala för det. I öronskav.

Det vill säga, min respektive är inte så nöjd med mig, och vad jag inte har åstadkommit inför en stundande resa.

Jag kan bara ta emot. Jag har prioriterat fel, haft en bråd dag med massor att göra men inte gjort rätt saker.

Dumma, dumma, dumma, för att recitera C Af U.

Och så hälldes åter igen vatten på den kvarn som har en stor skylt på sig där det står: "Du är usel på framförhållning och planering".

Jag som skulle bli bättre på det.

Går inte så bra för mig.

Vika flygplan

Vika flygplan. Det är rätt kul. Jag gjorde det, i ett anfall av frustration över en trilskande arbetssituation, medan jag väntade vid kaffeautomaten. Och så kastade jag det mot min närmaste chef ikväll (den ende chefen i och för sig. Det är en av fördelarna med kvällsskift – inte så många chefer around).

Det prickade honom i örat. Han sa att han ska hämnas senare, när jag erbjöd honom ett gratis straffkast med flygplan mot mig, med utsträckta armar så att jag inte kan försvara mig.

Sånt är lite kul när jobbet är segt.

PS: jag vek en typ av svala. Den seglar så snyggt.

Mat-matthet

Tänk om man någon gång kunde gå in in en mataffär och bara spontant handla det man kände för, till exempel testa nya middagsråvaror och bara göra mat utan att veta hur det blir…

Jag är grymt less på matlagning, efter ett antal år av familjelivets prövningar. Prövningar som innebär att oavsett att man står där nästan varje dag vid spisen och fixar mat till familjen, så är det sällan alla är nöjda, varken barn eller vuxna. Maten måste fixas, men idéerna har gått i stå, och begränsningar som 1) barnens och hustruns kräsna smak och 2) allergier gör att det är strikta regler för vad som går och inte går att laga. Många DON’T:s om man så säger…

I alla fall. Jag kan längta efter att gå omkring i stora matvaruhuset och bara plocka med mig saker i vagnen. Spännande starka kryddor, ingredienser, såser, burkar, exotiska råvaror…

Klart att man inte kan göra så, inte minst ekonomiskt så är det ju ingen bra idé att börja handla delikatesser.

Men jag är inte ute efter det. Jag är bara ute efter variation.

Jag gillar indiskt, till exempel. När får man laga indiskt hemma…?

Hm, kanske ska fråga dem. Tänkte inte på det…

Och, ja!: här är den, Jills bästa!

There’s someone I want to forget tonight
Don’t you want to forget someone too?
I left him, and I can leave you too

Tender is the night (The long fidelity) – The Triffids, med Jill Birt på den sköna sången, med kör av David McComb.

Den här sången är sååå mycket mina tonår, på något sätt. Den ger mig rent gymnasiala vemodsrysningar av minnen från ogenomförda kärleksförklaringar, blyghet, alkoholstärkt mod som veknade dagen efter, bultande hjärta och kallsvett på samma gång… The Teenage Years behöver ett bra soundtrack, och The Triffids gjorde baske mig mitt!

Enjoy….! Med lite intervju inlagd mitt i, dessutom!

En till: Triffids – Goodbye Little Boy

Men vad nu!

Det finns fler Triffids-videor jag aldrig sett, där ute på nätet!

Ganska okej låt, Jill Birt sjunger, som hon gjorde i enstaka låtar. Jag håller med en av kommentatorerna – hennes största ögonblick är inte den här, utan Tender is the night (the long fidelity).

Men det låter rätt coolt när hon mot slutet sjunger "Do me a favour, stop wasting my time, I’m so tired, I’m so fucking tired".