Fasa

För ett antal år sedan såg jag – helt oplanerat – några minuter av en fasansfull dokumentär från Rwandas folkmord.
Jag minns hur ett barn stod i en massakrerad by, hulkande, snyftande. Pekade. Där borta ligger mamma. Längre bort låg ett lik på väg att gå åt i den stekande värmen. Barnet hade klarat sig med livet i behåll, men upplevt sådana fasor att det inte går att förstå. Att ha sin by omkring sig i ruiner, och se sina anhöriga ligga där, och där, och där, döda. Och bara vara ett barn. Hur orka fortsätta leva efter det? Hur?

Ikväll sändes samma hemska bilder igen, i tv:n som står på i bakgrunden på jobbet. Jag blev illamående. Hörde hur barnet stod där och hulkade, berättade, i chock, om att mamma och pappa var döda. Att hon saknade dom. Att det gör ont att tänka på dem, hur bra familjen hade haft det. Innan. Före. Då, på den tid som aldrig, aldrig, aldrig, går att återskapa. För att Mördarna har varit där.

Det är så hemskt att se att jag avråder från att klicka. Men här är programmet: Mothers of war.

Annonser

All the president’s movie trailer

En filmtrailer från en svunnen tid…
Visst är den lite charmig?
En favoritfilm, för övrigt!

Här en liten summering av denna journalistfilmernas journalistfilm. Bra dialog i rättssalen:
– Mr Markham, are you here in the connection with the Watergate burglery?
– I ‘m not here.

Journalistfilm, ja…. Stoppa pressarna (The Paper) med Michael Keaton är riktigt bra också. Ett dygn i kamp mot klockan för att få fram avgörande bevis/fakta i ett mordfall, innan tidningen går i tryck, och innan hustrun ska föda… Denna kaotiska scen i hans arbetsrum på morgonen är fin:

Tävla?

Jo, jag klurar på att vara med i en motionstävling på cykel. Den här.
Men som vanligt, vet jag inte om jag kommer att ge mig/ta mig/få mig nog med tid för träning, för att det ska känna meningsfullt. Är det inte så att dagarna rinner iväg på en massa göranden och fixanden, så blir jag nog förkyld. Jag är det lite, lite grand just nu för övrigt. Dessutom härjar streptokocker hemma…

Men lite kul vore det. Särskilt som jag har en ny cykel.

Miles och Billie

Ååååhh… En sådan där dag igen. En rätt så jobbig dag. När det ska Talas om Problem.

Forget about it. I kväll lyssnar jag på papp- och mamm-musik.

Alltså musik som mina föräldrar lyssnade på då jag var barn. Jag minns känslan av helgkvällarna, då vi barn fått gå och lägga oss på övervåningen. Ner i vardagsrummet lirade pappa jazz, så att bastonerna brummade upp genom vårt trähus i den lilla fjällbyn, upp till vårt rum där jag låg och försökte sova. Jag vill minnas att det kändes tryggt och trivsamt. Visst vet jag numera att dracks en del vin de där kvällarna våningen under, men det var först senare år som jag började tycka att det var jobbigt.

I dag kan jag tänka mig, som själv varande småbarnsförälder, känslan det måste ha varit att få koppla av med sin favoritmusik, när familjestimmet lagt sig och bara de vuxna är uppe och vakna.

Pappa gillar jazz, och gjorde det då också. Så nu kör jag lite Miles Davis och Billie Holiday via Spotify i Mac:en som jag har bredvid min PC på jobbet. *)

Det är så skönt med musik som man inte riktigt kan så bra, men som ger en skön avkoppling. Förr tror jag att jag närmast avskydde jazz.

Numera är jag en okunnig jazzlyssnare, men smått intresserad i alla fall, av en del. Kind of blue med Miles Davis är ju en grundplatta att ha lyssnat på, och så har jag John Coltranes A Love Supreme. Båda räknas väl som grundkurs 1A inom jazzen, och båda gillar jag. Men sällan går det att spela jazz hemma… intresset av att bredda sig från poplistemusiken är inte så utbrett i familjen, om man så säger, varken bland stora eller små. Jag lägger på en platta när jag är ensam om dagarna, då jag jobbat kväll. Inte så dumt. Bra musik att Göra Saker till. Som att städa, till exempel.

*) Förr hade alla Mac, sedan gjordes en Stor Analys av vilka system och datorer vi ska ha på jobbet. Mac förlorade… men min har ingen hämtat in än. Så jag använder den som extradator. Inte alls dumt, när man som jag behöver köra lite tv i datorn, eller vill spela lite musik på lördagskvällen…!

Spriten

Jag vill ju inte vara en sån där, som alla andra, som går igång på DNI-grejen.

Den Nya Influensan.

Jag tycker faktiskt, med vilket mandat jag nu har att tycka såsom icke-virolog och icke-epidemiolog, att det inte ska behövas en massvaccinering, eller åtminstone inte eftersom det verkar vara ett nytt och rätt oprövat vaccin. Nåja, det om det. Jag ska nu berätta något om en av följderna av den närmast masspsykotiska stämningen i riket, som följd av rapporteringen och råden om DNI.

Jag talar om handsprit.

I dag gick jag in på ett apotek. Skulle köpa handsprit. Men faktiskt inte huvudsakligen på grund av DNI, utan på grund av streptokocker i familjen. Försöker begränsa att det ska vandra runt bland barn och vuxna, redan två drabbade.

Så: jag frågar om handsprit. Slut, sa damen i apoteket. Jaha, sa jag.
Så kom nästa kund. Handsprit, sa denne. Slut sa damen i apoteket.
Så kom nästa kund. Handsprit, sa denne. Slut sa damen i apoteket.

Alltså. Slut på handsprit i hela den större stad jag bor i. Alla apotek utsålda på handsprit.

Vi är ett trygghetssuktande folk, må man då säga.
Söker trygghet och tröst i spriten.
Handspriten.

Energi i musik

Håkan Hellström.

Säga vad man vill. Han är en jädra energispruta.

Att sätta på en Hellström-platta, exempelvis hans första solo ("Känn ingen sorg etc…") förgyller den tristaste städningsrunda i hemmet.

Märkte i dag att plattan tilltalade även den yngste sonen, 4,5 år. Han blev som förtrollad framför högtalarna.

Möten och ickemöten med Stina

Tog mig just igenom Stina Dabrowskis bok Stinas möten. Har haft den som ströläsning i någon månad eller så.
En rätt intressant, men väldigt Stina-centrerad, bok om hur hon mött olika världskändisar såsom Hillary Clinton, Nelson Mandela, Madonna, och så vidare. Men inte Fidel Castro, trots cirka 20 års försök.
Märkligt nog så blir det bokens intressantaste, och känslosamma, kapitel. Stinas jakt på Castro fick henne att hitta en annan värld, verkar det som. I jakten på Castro fann hon vänner på Kuba, ett annat liv, en annan tillvaro.

Minnesvärt är avsnittet då hon beskriver hur hon hemma i Sverige fick veta att påven skulle träffa Castro någon dag senare – och hon var inte där. Först gav hon upp, hade inte möjlighet eftersom hon var själv med barnen. Så tänkte hon på sin mamma, som nyss gått bort, som alltid uppoffrade sig för andra och som dog bitter. Stina sa: jag åker! Ringde och fixade så att barnen togs om  hand, och stack med första bästa plan, var i Havanna hos sina vänner mindre än ett dygn senare.
Inspirerande och handlingskraftigt, må man säga.

Guldkorn i sommar

Sommaren är i princip över. Jag intalar mig det för att snabbt komma över att jag börjat jobba.

Hur var det då, denna sommar?

Tja. Sådär. Jag är inte helt nöjd. Flängigt, slitsamt, för lite av vad JAG vill göra. Typ fjäll.

Men när kollegor frågar, svarar man för det mesta något som låter rätt positivt. Eller hur?

– Jodå, det har varit rätt bra. Vi har varit lite runt i landet, och så har vi varit hemma.

Och så tillägger man, om man är på det humöret:
– Fast du vet ju hur det är, man har småbarn och det är ju full fart hela tiden. Det ska ju ätas och tvättas och städas även på sommaren.

Nu ger jag några av mina guldkorn från sommaren, som jag minns det just nu:

* Fladdermössen. En skymningskväll vid en av Sveriges stora sjöar blev jag sittande på en klippa och bara spejade runt omkring mig. Det var något som flög i luften, helt andra flygövningar än vad fåglar brukar visa upp. Det var fladdermöss. Mycket fascinerande!

* Simkunnig äldsteson. Kul! Det lossnade totalt i sommar, han är nu rena delfinen i vattnet. Jag blev så himla glad, det hade småbörjat lossna i maj då vi var och tränade i simhallen, han och jag. Men i sommar… då blommade delfinpojken ut totalt! Vilket självförtroende, stolthet och glädje det gav honom.

* Mer film och böcker än på länge har sugits in.

* Köpte äntligen en ny MTB-cykel. Det var då sannerligen på tiden. Gamla Bettan, utan dämpare, har jag slitit med i elva år nu. Tack för det som varit, men nu är det nog pensionering som gäller. Min nya Merida ska ridas in!

Inskolning

Tanken är god, syftet är fint. Men det kan gå till överdrift. Jag tänker på inskolning av barn på nya avdelningar eller skolor.

Har suttit av två dagars inskolning, men smitit från tredje dagen. Helt meningslöst att sitta och snacka goja, de tre sista dagarna av min semester, medan min son leker och har kul, utan att tycka att pappa behöver vara med.

Han börjar sexårs och är mer än välmotiverad och sugen på att gå vidare i skolvärlden. Det är inget problem, bara kul. Visst behöver föräldrarna också skolas in, men i vårt fall har vi redan haft barn på samma ställe så inget är särskilt nytt.

Efter en dag var det nog, efter två kändes rastlösheten komma krypande. Dag tre sa jag tack men nu räcker det med inskolning.

Och det var förstås inga problem att jag lämnade skolan, ingen hävdade att jag behövdes. Men kvar sitter en drös med föräldrar och solar, pratar goja med varandra, dricker kaffe hela dagen. Medan barnen har det så bra som de kan ha det. Utan behov av föräldrar, förmodar jag i de flesta fall i alla fall.

Jag menar; hemma väntar tvätt, handlingslista, trädgårdsarbete, kanske lite träning till och med. Hellre ta tag i detta än att bara sitta. Det är väl något man lär sig som förälder; det finns alltid mycket att göra, svårt att bara göra inget alls. Yrkesskada för föräldrar, kanske?

Potterfeber

Kulturkommersen sköljer in även fortsättningsvis över barnen. Det kommer liksom i vågor, någon per år. Det har varit Star Wars. Det har varit Indiana Jones. Det har varit Bat Man ( i alla fall i Lego-spelsform).

Nu är det Harry Potter för hela slanten. Äldre bror suger i sig allt och överför till yngre brorsorna. Nu kastas trollformler fram och tillbaka i radhuset och runt om i kvarteret.

Böckerna är slukade av den äldste. Nu är det filmerna. Inte så lätt, när yngre syskon vill se filmer som är läskiga för betydligt äldre barn, kanske även för vuxna bitvis.

Hur göra när det är elvaårsgräns men åttaåringen får se med sina föräldrar, och sex- och fyraåring prompt vill vara med – och inte har kunnat läggas för att det är så spännande på gång i tv:n…?

Lite trist att halva familjen inte ska kunna se på film för att den yngre halvan är för liten men fortfarande är vaken. Så: man ser. Och ungarna är med. Och man håller för ögonen när det blir för läskigt. Men yngstingen fick faktiskt en klar regel: se en kvart, sen godnatt. Det funkade.