Fasa

För ett antal år sedan såg jag – helt oplanerat – några minuter av en fasansfull dokumentär från Rwandas folkmord.
Jag minns hur ett barn stod i en massakrerad by, hulkande, snyftande. Pekade. Där borta ligger mamma. Längre bort låg ett lik på väg att gå åt i den stekande värmen. Barnet hade klarat sig med livet i behåll, men upplevt sådana fasor att det inte går att förstå. Att ha sin by omkring sig i ruiner, och se sina anhöriga ligga där, och där, och där, döda. Och bara vara ett barn. Hur orka fortsätta leva efter det? Hur?

Ikväll sändes samma hemska bilder igen, i tv:n som står på i bakgrunden på jobbet. Jag blev illamående. Hörde hur barnet stod där och hulkade, berättade, i chock, om att mamma och pappa var döda. Att hon saknade dom. Att det gör ont att tänka på dem, hur bra familjen hade haft det. Innan. Före. Då, på den tid som aldrig, aldrig, aldrig, går att återskapa. För att Mördarna har varit där.

Det är så hemskt att se att jag avråder från att klicka. Men här är programmet: Mothers of war.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s