Open water

Såg just i tv-tablån att TV6 visar Open water. Jag såg den filmen för kanske fyra år sedan. Den var en av de mest obehagliga filmer jag sett. Kanske mest för slutets skull. Totalt hopplöst slut. Svart.

Storyn: ett par åker på dyksemester men blir kvarglömda ute på det hajrika havet. Där utspelar sig filmen, ända tills någon upptäcker att de inte hängde med båten hem, och man börjar spana efter dem. Då är det för sent.

Ja; vad sägs om det upplägget? Inte så upplyftande, direkt. Men ångestladdad stund framför tv:n, det var det. Om det nu är värt något.

Ett är klart; jag är än mer övertygad om att dykning inte är något för mig.

Annonser

What if…?

Såg en rätt bra film de senaste dagarna.

Rätt, de senaste dagarna. Ett bra sätt att se en film som kan behöva lite funderande och reflektion. Man ser en stund ena dagen, en till nästa och avslutar en tredje dag. Lite som att se en tv-serie, fast en film.

Filmen: The Manchurian Candidate.

En film som tangerar verkligheten, på mer än ett sätt. Men ändå är lite väl skruvad. Eller?
En film där amerikanska soldater som deltog i Kuwait-kriget 1991 visar sig ha blivit hjärntvättade, allt i syfte att skapa en krigshjälte som senare ska kunna lanseras som presidentkandidat – styrd av militärindustrin.

Det var en sevärd film. Tänkvärd.
Också intressant var metasnacket, det vill säga hur filmskaparna resonerade kring filmen, där särskilt Jonathan Demme konstaterade att verkligheten med tanke på vem som satt i Vita huset då, 2004, ändå är mer fantastisk än all film i världen.

Och filmen får en att fundera, ifrågasätta, nästan tro på att saker och ting kanske inte är vad de utges för att vara. Tänk om….?

Ett är säkert. Försvarsindustrins intressen styr mer än man kan ana i denna värld. Såväl i USA som, säkerligen, i Sverige.

Förundrades i dag över att så olika sidor som KD-Alf Svensson, S-Göran Persson, en KTH-professor och Metall-basen gått samman på DN Debatt för att försvara den svenska försvarsindustrin som tydligen går kräftgång.

Det är ju en märklig historia, detta med svensk försvarsindustri.

Å ena sidan… så är industrijobb heliga, oavsett om de produkter som framställs är avsedda att döda, och dödar i många delar av världen. Det är politiskt dödgräveri att lägga ner tung försvarsindustri, det vet våra politiker. Det ger inga röster, bara arbetslöshet.

Å andra sidan så är vi ett fredligt land med demokratiska principer och vill gärna framstå som ordnade och stillsamma.

Filmskaparna bakom The Manchurian Candidate (den senaste versionen alltså, från 2004 – det finns en första version med Frank Sinatra i huvudrollen) sade något intressant: Det finns starka intressen som vill att det ska råda kaos och krig i världen.

Vilka förespråkar dessa intressen i Sverige…?


Kort kluring

Har hittat en helt skruvad bloggare.
En minimalist, javisst.

Oftast oneliners, ibland twoliners, ibland några rader mer.
Men läsvärd, på något klurigt sätt. Man får tänka efter.

Som den här.
Eller den här.

Densam Mop. Bara namnet får det att spritta i mungipan.

Tanken dyker upp: är det en helt galen människa, en enstöring utan vett och sans – eller en skarp tänkare?
Vem vet?

Tycker själv att stora likheter finns med korta inslag i Mammas Nya Kille eller Klungans shower.
Döm själv.
Hittas här.

Pickup-revival

Gick in i en radio-tv-stereo-affär häromdagen.
Ställde en fråga, och blev förvånad över svaret.

Frågade, lite generat, om de säljer grammofonnålar, pickuper, till skivspelare.

Hade väntat mig ett hånskratt, ungefär som i Monty Python-sketchen ni vet. ”Ska du ha en strut på huvudet också?!”

Ägaren tittade på mig och log: Javisst, vi säljer säkert en per dag, och fem per dag när det närmar sig jul!
Han visade glatt mig sitt sortiment med 200 olika nålar. Och så visade han mig en fin, dyr skivspelare av den gamla stammen. En sådan där som säkert en discjockey skulle vara helnöjd med. På 1980-talet. Men det verkar vara inne även i dag, ha fått en revival liksom.

Det där har man ju hört om i ett antal år, hur vinylen lever och frodas.

Men jag blir ändå lite förvånad. I dessa digitala tider. Att vinylspelarna, skivsvarvarna, fortfarande är hot stuff.

Monty Python, ja…. hehehehe…..

Hittade dem på Youtube. Som exempelvis den här sköna sketchen, ur Life of Brian, om vad romarna egentligen har gjort för gott… Visar sig vara rätt mycket.

M-munnen

Öppet hus på sexåringens skola i dag.
Vi var där hela familjen.

Utställning med barnens alster, diverse roligt och pyssligt som beskådades och beundrades. De är duktiga på knep och knåp i skolan.

På en vägg satt en bild på varje barns familj, ritad av barnet.
Vår familj innehöll alla medverkande, där alla utom en hade glada munnar.

Den som inte hade det var jag. Min mun var var M-formad, liksom tre M på raken som sitter ihop.

(Ungefär så här).

Det är ingen glad mun.

Sonen förklarade, på min försiktiga fråga om varför, att jag var så arg.

Jag försökte fråga om det var just den dagen då han ritade som jag var arg.
Det verkade vara så.

Men den där M-munnen sved inom mig.
Jag vet att tålamodet sviker mig, med jämna mellanrum. Ganska ofta.

Särskilt trötta morgnar då det gäller att nå fram till skolan innan första lektionen börjar, och (vissa av) barnen inte förstår detta utan gör allt annat möjligt än att komma i ordning. Eller låtsas inte förstå det. Gör sig dövörad, lomhörd, omöjlig.

Det är antagligen då jag förtjänar min M-mun på skolbarnets familjeteckning.

Prefab Sprout

Återupplivade gamla favoriter igår, eller om det var idag…
Prefab Sprout var ett av de mest magiska popband som funnits. (Ja, så kan man ju faktiskt känna för ett band, även om det är synnerligen subjektivt och ”just nu”-känsla i orden).
Vilka glimrande låtar! Vilken sångröst – Paddy McAloon.

Några favoriter:

Spionfilm

Såg en så kallad gammal klassiker i dag.
Lånade Spionen som kom in från kylan, film från 1965 efter roman av John Le Carré.
Vad säga?
Richard Burton var snygg, cool, sorglig.
Storyn var detsamma.
Fotot var fantastiskt. Vyerna av Checkpoint Charlie och från London var nostalgitrippar av rang.
Kort sagt. En film värd att se. Och skön att se. Skönt att se film från den gamla tiden. Då effekter inte var ett måste hela tiden. Då handlingen var sig själv, bar sig själv.

Kott bland dubb

Märklig upplevelse idag.
Tog till slut och gav upp inför väderleken (kallt men soligt) och baxade fram vinterdäcken. Nu är det snart vinter, bara att medge och inse. De flesta grannar var redan klara med däckbytet.

Ett däck, två däck, tre däck. Det gick bra, fick ut dem från garaget och la dem vid bilen som var utkörd.
Tog och hämtade det fjärde. Inpaketerat i plastsäck, lyfte upp det. Duns, studs, studs. Något runt föll ut, landade, låg still. En boll…? Med taggar. En igelkott!

En liten igelkott hade sökt sig in i vårt låsta garage och kurat ihop sig för vintern i det nederst liggande däckets säck.
Nu landade den ute i solljuset. Jag och en av sönerna iakttog den ett bra tag. Den låg där den låg. Rund och fin. Still. Drog ihop sig en aning, men rörde sig inte mycket.

Vad göra?

Hämtade spade. Bar ut den via bostadsområdets gångvägar, över en bilväg, och ut i skogen där det är lugnt och gott om buskar och löv. La den under en björk, skyfflade över lite gamla höstlöv.
Sov gott, kotten, sa jag. Och gick därifrån.

Märklig upplevelse. Och lite trevlig. Hoppas den mår bra där ute i natt… lille kotten.