Sheen som JFK

Jag hade ingen aning om detta: att Martin Sheen på 80-talet spelade John F Kennedy.

Det är en intressant, och kompletterande, skildring som ges av mordet i detta klipp, där vad som hände efter skotten också visas. Ända in i operationssalen, där läkaren förgäves gör hjärtmassage trots att alla förstår att det är för sent redan. Ändå måste det göras.

För en som, likt mig, sett Stone-filmen JFK ett antal gånger, och sett attentatsögonblicket vevas fram och tillbaka, är det omskakande att se mordet skildrat inifrån kortegebilen.

Annonser

Wide open road

Den här låten kan de, baske mig, få spela på min begravning.

Wide Open Road – The Triffids.

Det har jag tänkt många gånger. Men sånt kan man väl inte säga till sina anhöriga. De blir så nedstämda över att höra tanken på att vi ska försvinna, alla. Det blir i alla fall jag.

Fast om man vill ge sina efterlevande något positivt, kanske det hellre skulle bli något annat, som exempelvis:

Monty Python

Det är lätt att glömma hur mycket man har skrattat åt Monhy Python genom åren. Särskilt genom tonåren. Därför var det en glädje att återse de käcka galna gossarna i dokumentären om hur Monty Python blev vad de blev.

När jag såg det här, första, programmet av två, så kom jag på mig med att sitta och le bara av åsynen av det där gänget.

Det är nog ganska ofattbart vad de ställde till med, i ett konservativt England. Vi kan nog vara glada över att de gjorde det de gjorde. Inget blev sig likt därefter.

Playa del omtagning

Jag gillar misslyckade tagningar.

Som när Playa Del Sol gjorde sitt sista avsnitt, och avslutade med lite tabbar i inspelningarna. Mest att de började garva när de inte skulle. Men sånt är kul. Man ler, och skrattar.

Och då är ju Playa Del Sol en sådan där skäms-humor-serie som är både pinsam och rolig. Som är gjord så att den är dåligt bra, på något vis.

De vet vad de gör, de som skapar sånt. Man tror att det är dåligt först. Men det är bra. Ja, nu ska jag sluta tjata.

Här kör de sketchen ännu en gång, och kan ännu en gång inte hålla sig för garv…

(Klicka på bilden, och gå till slutet av programmet.)

No training

Det är som vanligt. Just när man trott att man kan komma igång med träning, då… kommer livet emellan. Eller den rutin och trista schemamässighet som gör att man bara har ork för att göra det mest nödvändiga, det som krävs av en, och som gör att man skjuter undan det som man behöver – för att orka bättre! Det är helt motsägelsefullt, ironiskt, en negativ spiral. Och så förkylningar förstås. De sätter effektivt stopp för träningssuget.

Men, nu blir det ju nytt år snart. Då….! (Hm, inte så förtroendeingivande, direkt).

Moz

Finns det något som män har lite svårt för, så är det – i alla fall för många – att ge komplimanger eller beröm som rör en man, även det yttre.

Det finns ju en risk för att man missförstås. Och då är det inte bara den egna homofobin (som jag nog inte är så överdrivet lagd åt, men ändå känner finns någonstans där innanför skalet), utan även andras. Inte minst kvinnor. Jag upplever att kvinnor är minst lika homofoba, när det gäller mäns åsikter om män.

Men det är ju vad jag upplever, alltså.

Jag vill säga något positivt om en man. Som förutom att han gör grymt bra musik, och sjunger bra, och har humor, även är… väldigt snygg och har stil.

Att sedan Morrissey omges av en mystik som antagligen/möjligen bottnar i homosexuella preferenser, det har inte med saken att göra. Han har inte kommit ut, däremot har han svarat både svävande och undvikande på pressfrågor om saken. Bästa svaret han gett är väl detta: Frågan är inte relevant för musiken.

Varför detta inlägg om Morrissey, då?
Jo, besökte bibblan. Hittade en Greatest Hits-skiva, med bonusskiva Live from the Hollywood Bowl. Lånade hem. Lyssnade.

Kanon. Säger bara det. Kanon.

Nog känner jag Morrissey mer än väl sedan tidigare, men har inte hört allt, och inte de senaste särskilt mycket.


Otäckhet från decenniet som gick

Årtiondets otäckaste ögonblick. Det kan vara när George W Bush spänner ögonen i tv-kameran, i världens miljarder som tittar, och förklarar: Antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna.

Det är som om han i denna hemska stund insåg, att nu är locket till kakburken öppen för gott. Nu har han oinskränkta möjligheter. Nu finns inga gränser för vilka maktresurser han kan använda. Nu kan positionerna flyttas fram precis så mycket som han behagar. Han kan inte göra fel i detta läge, för alla som inte är med kan beskyllas för att vara emot.

Han har, eller tar sig, den rätten, i och med attacken mot WTC, den där hemska dagen 2001.

Det var otäckt.

Sedan hände mycket annat under årtiondet som väcker fasa.

Men känslan jag fick när jag såg döden i ögonen, i form av George W Bush, de där dagarna var otäck.

Har inte än hittat klippet på SVT. Men det här är också  otäckt, en summering av Bush-eran i bilder.


http://svt.se/embededflash/1403351/play.swf