Som en skållad

En kollega jag har är både kreativ, högeffektiv, energisk, pigg och alert.

Det är bra.

Men.

Det får ju mig och oss andra att
1) känna oss stressade
2) framstå som sämre
3) bli lite irriterade över präktigheten (jo, han är bra på att informera om sina insatser, även uppå).

En annan risk är att chefsgarnityret börjar anse att om den energiske kan, så borde andra kunna. Det är där nivån borde ligga. Kan cheferna börja tycka. Om de inte inser att man inte kan vara lika allihop. Och alla kan inte jobba som om de vore singlar och utan liv utanför jobbet.

Men. Jag önskar att jag hade kollegans energi stundtals. Det kan jag medge.

Annonser

The times they are…

Oh my god. Nu är det nya tider. Bråda tider.

Dagarna svischar förbi på jobbet.

Kvällarna är man trött, så trött.

Så hur ska detta gå?

(Skärpning, så här har alla det…!)

Tékaffe

Det har hänt två kvällar i rad nu.

Jag går för att hämta en kopp te, efter alltför intensivt kaffedrickande.

Jag sätter koppen i automaten.

Jag trycker på knappen för vatten.

Det kommer capuccino.

I koppen, där det redan finns en tépåse.

Ridå.

Dags att sluta jobba kväll, tror jag.

Sömn och skiftbyte

För en gångs skull sov jag riktigt bra inatt och i morse. Trots att jag var själv med ungarna. De uppförde sig snällt och åt frulle själva samt såg tv/spelade spel tills pappa vaknade klockan tio. Ovanligt.

Misstänker att jag hade något skit i kroppen – förkylningsrelaterat – eftersom jag sov så tungt och frös när jag la mig i natt. (Intresseklubben antecknar… nåja. Det var ovanligt att känna att sömnen varit god.)

För övrigt gör jag ikväll mitt sista kvällspass på överskådlig tid. Kanske aldrig mer? Deeeet känns skönt. Otroligt skönt att byta till dagjobb.

Loligt

Scrubs.
Är rätt rolig.
Så är det.

Såg just ett avsnitt där JD-rösten konstaterade att män och kvinnor ibland inte förstår varandra. För de talar inte samma språk. Om samma saker. Menar inte samma. De hajar inte vad den andre pratar om.
Kanske jag fastnade för detta, eftersom jag tycker att det är så. Precis så. Ofta.

Random skärmdump av Scrubs:

New Year’s Greetings

Nytt år igen. Jaha.

En fördel med att blogga utan att öppet vara sig själv, så att säga, är att man kan skriva som det är. Lite mer som det är, i alla fall.

Nyårsafton var ett helsicke. Katastrofalt för barnen. Jag tycker synd om dem. Vuxna ska inte utsätta barn för sådant. Allra minst på nyårsaftonen.

Sådär ja. Då har jag yttrat detta. Utan att börja älta skuldfrågor hit och dit. Det får räcka så.

The Triffids: New Year’s Greetings (The Black Swan , 1989)

I send you a New Year’s kiss
And I hope you will remember me like this


(Jo, skum video. Men skön låt.)