Inte så synd alla gånger

Jag tyckte att en hel del i detta inlägg av Hanne Kjöller var vettigt.

Har jag blivit gammal och konservativ nu, eller?

Nej, tror inte det. Men jag har allt mer börjat vända mig mot att med självklarhet tycka synd om alla.

Kanske har det att göra med mina barn. Har en son som har en tendens att tycka väldigt synd om sig själv, fast han har det otroligt bra om man jämför. Så jag har börjat säga: Det är inte synd om dig!

Annonser

Livet och John Mellencamp

Fick en nostalgisk och samtidigt ödesdiger upplevelse av livet nyligen.

Hörde en gammal favorit, John Mellencamps (hette han Cougar då?) låt Jack & Diane.

Hade den på en vinylsamlingsskiva på åttiotalet, kallad Drivetime USA. Alltså låtar som är sköna att köra bil till… typ. Minns att JJ Cales Cocaine var med också.

I alla fall. Refrängen i Jack & Diane fattade jag först nu.

JM sjunger:

Oh yeah, life goes on
Long after the thrill
Of living is gone

Vad säger man…? Jag blev lite darrig när jag insåg vad han säger. För känslan känns igen.

Man brinner inte längre. Men livet rullar vidare ändå.

Onda ögat

Jag drabbades av polisens onda öga i dag.
Det var helt befogat. Jag körde mot en skylt som jag borde ha sett, som sade att motorfordon var förbjudna. Jag såg den för sent. I backspegeln kom en polisbil och blinkade.
Jag sa direkt att jag insåg, för sent, att jag inte borde ha kört. Ursäkta mig, sa jag.
De spände ögonen i mig genom bilfönstret.
Jag tänkte: Den där blicken får de lära sig på polisskolan.
Onda ögat.
Sedan sa de: Du slipper böter den här gången.
Och körde vidare.
Jag åkte firmabilen. Kanske det hjälpte.

Heder

Läsningen fortgår med varierat resultat. Nu ligger Din heder av ex-popidolen Martin Svensson på sängbordet. Går rätt bra. Blev lite överpedagogisk i går kväll. Handlar om hederskultur och vad den gör med flickor och kvinnor. Intressant.