Now!

För övrigt brukar jag ibland nynna på den här dängan. Från när Scorpions var lite hårda ännu. Jag hade faktiskt Blackout-plattan, otroligt nog (jag är ingen hårdrockare alls och har aldrig varit, men föll lite för hård-Scorpions på gymnasiet. De förlorade dock förtroendet med sina balladsvulstigheter några år senare).

Na-na-na-na-now!

Annonser

Surt inlägg om arbetslivets små förtretligheter

Pengarna.
Det sociala.
Kaffedoften och pulsen.

Det är några skäl till att jobba.
Men det finns några andra skäl som gör att man tappar lusten.
Jag har flera gånger på senare tid sagt mig själv, och även några andra i min omgivning, att jag inte känner så stor arbetslust längre. Det är inte kul att känna så. Men så är det, rätt ofta.

Jag tror det beror på några enkla saker.
Stress, överhopning av uppgifter i kombination med ont om tid att utföra dem bra.
Noll eller ingen respons på vad man gör.
För lite tid ute bland folk, för mycket tid stirrande vid datorn.

Det ger:
Känsla av stress då man kommit till jobbet.
Känsla av otillfredställelse då man går hem.

Fick nyligen veta att jag ligger i den lägsta gruppen inför fördelning av den minimala lönepott som ska fördelas.
Chefen tyckte att jag ska stimuleras på detta vis att vara mer aktiv, ta för mig, yada yada, osv…

Tack så jävla mycket för allt jävla slit jag lägger ner varje dag.
Som herr Chef inte ens känner till.
Tack tack. För att jag är värd att jobba alls.

/Anställd med mössan i hand

Europe

Det hade man inte kunnat tro. Att i ens eget hem skulle tonerna av Europes största hits ljuda mellan väggarna.
Nu har störstsonen fyllt år, och jag gav honom en samlingsskiva. Mycket uppskattat.
Rock the night, Superstitious, Dreamer och The Final Countdown… here we go again, om man så säger.

Men jag ler. Musikgillande barn är inte illa. Även om det är Europe.

En utmaning, när det gäller artister man inte direkt gillar, är att utse favoritlåtar. Jag gjorde det för länge sedan med Eagles. Nu gör jag det med Europe.

Superstitious har jag haft i huvudet i många år till och från. Även Prisoners in Paradise. Och Dreamer.

Säga vad man vill; Europepojkarna hade förmåga att skriva hits som fastnar.

Mozz-ning igen

Hade tänkt skriva något om att jag nog ändå tycker att Morrissey är en egotrippad surkart. Apropå att jag hyllade honom för en tid sedan.

Men så läste jag ett brev han skrev om ett hängivet fan som avlidit.

Då växte han lite igen.

Men nog är han lite grand som en jättebaby också? Tycker väldigt väldigt synd om sig själv för det mesta.

Men det har ju blivit hans varumärke. Gäller att vårda sånt, om man ska ha oförändrad inkomst framöver som artist.

I miss it


Här tillbringade jag vintertid tre månader drygt, för tolv år sedan.
Jag var mestadels ensam, hade en månad en hund som sällskap. Men i övrigt var det skidturister och enstaka skoterförare som kom och hälsade på.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknade det idag.

Den tiden känns otroligt avlägsen, så sorglöst, så enkelt, så…. ensamt. Men skönt. Det är något jag är glad över att jag gjorde. En gång i livet i alla fall.

Jag hoppas på fler fjällvistelser, men det blir aldrig tre månader ensam i en stuga. Det är jag ganska övertygad om.

Samtidigt vet man aldrig vad livet har i kappsäcken, så aldrig säga aldrig.