Som på film

Handlade på närbelägna varuhuset nyss.
Några figurer som kom in var som hämtade ur filmen Bröllopsfotografen. De hade kamo-byxor, kepsar och snackade vitt och brett.
Fult att ta bild, men med all respekt… eller, kanske var det respektlöst.
Kunde bara inte låta bli.

Här trailer för Bröllopsfotografen.

Annonser

Musik och text – en glad bagatell

Det är en harmlös bagatell. Men ibland gillar man sådana.

Jag talar om Music & Lyrics. Hugh Grant och Drew Barrymore.

Han som åttiotalsidolen som försvann, hon som blomvattnare med oväntad talang att skriva låttexter.

Det är charmigt. Det är kul. Och visst, 80-talsnostalgiskt så det förslår.

Handy

Alright. Hantverkare är bra och kan saker jag inte kan.

Men det känns smått stressande att ha dem i huset.

Kan inte rå för det.

Man kan inte slappna av med en främling som donar i rummet intill.

Dessutom är de, vissa av dem, inte så lätta att kommunicera med.

Andra pratar på. Vissa inte.

Skönt när de är klara.

I see dead people

Genom åren som gått har jag, framför allt genom yrket, fått vetskap om ett antal tragiska händelser. Dödsolyckor, mord, annat elände där folk strukit med.

Och jag minns platserna för dessa händelser.

Det gör att jag, på mina färder genom mitt samhälle, ofta brukar tänka på dem. De som strök med.

Jag passerar en viadukt, tänker: Ja, här dog en bilförare, tror det var 2000, när en lastbil hade en alltför långt utskjutande balk bakpå. Balken trängde rakt in i bilen, smock. Död. Undrar vad jag ska göra för middag när jag kommer hem?

Eller: Här körde den där mc-föraren ihjäl sig, tror han skulle stegra på bakhjulet och stajla. Blommorna de satte upp året-åren efter olyckan har de ledsnat på att sätta upp längre, de anhöriga. Jaja, livet går vidare. Men inte för mc-föraren. Nej, men nu kommer jag för sent till jobbet… igen.

Och: i det där huset skedde ett bestialiskt mord, droger och elände inblandat. Jaja, vad var det jag skulle handla nu, mjölk, frukt, russin…

På så vis håller det på. Jag minns dem, platserna och olyckorna. Men människorna som lämnade livet där, dem vet jag inget om. (Så rubriken, I see dead people, är förstås nys, men en oneliner av tyngd, hämtad från Sjätte sinnet).

Så flyktigt det är, livet. Brukar jag ständigt återkomma till.

Okej, trailern till Sjätte sinnet. Otäckt.

Lärdomar som ny journalist

För ungefär 20 år sedan gjorde jag min debut som journalist. Efter ungefär elva månaders vikariat blev det tack och hej. Den anrika traditionen av utlasning av vikarier från en arbetsplats gjorde att jag tog mitt pick och pack och flyttade dit näsan pekade. Eller i alla fall dit jag råkade få ett nytt vikariat. Kramfors.

Så där var jag. Helt ny i stan. Nybakad journalist. I en liten inrökt lägenhet mitt i Kramfors.

Det var mitten av maj. Livet och världen hade tagit en vändning som jag valde att bara följa med i. När man är ung så är man beredd att ta en del utmaningar. I dag hade jag nog aldrig gjort det – flyttat på vinst och förlust utan mer koppling än ett halvlångt vikariat framför mig.

Nåväl. Där var jag. Det jag nu tänkte berätta handlar om en situation som uppstod under sommaren.

Det kom in en utländsk familj på redaktionen. De hade många barn, minns jag. Det var barn överallt på redaktionen. Med dem följde en person av samma nationalitet, men som talade svenska och hade fått stanna i Sverige. Men familjen skulle avvisas. Det var detta man kom in för att försöka ändra på. De fick tala med mig. En 21-årig nybakad journalist. De var rädda att hamna i Libanon igen. De hade sina skäl och orsaker, jag antar att det handlade om politisk förföljelse och stora risker med att återvända.
Deras svenskspråkige vän beskrev dem som en hederlig och arbetsam familj, väl värd att få stanna i Sverige.
Jag skrev en artikel.
Dagen därpå när jag hade varit ute på lunch, mötte jag mina kontorskollegor som såg på mig med medlidande.
Det hade varit två personer och sökt mig under min frånvaro.
De hade varit arga. Mycket arga.
De två var var och en chef för var sitt av varuhusen i Kramfors.
De kom snart tillbaka.
De sökte upp min hörna av redaktionen.
Och de skällde, och skällde.
De var som sagt mycket arga.
Orsaken var, att familjen jag beskrivt som ärbar, var ökänd bland handlarna.
De påstods vara snattare av rang.

Vad lärde jag mig av detta, då?
Jo, kanske att inte vara så naiv. Att göra en extra kontroll. Att höra med någon part till. Att inte gå på första bästa uppgift och skriva det. I alla fall lärde jag mig att försöka få bekräftat från en mer fristående källa om historien stämmer, om den håller.

Vad gjorde jag då, när de skällde så?
Ingenting.
Vad skulle jag göra?
Jag bad om ursäkt.
Men mer gick inte att göra.
Gick ju inte direkt att skriva i tidningen, dag två, att den familj som beskrevs som ärbar och värd att få stanna, egentligen inte alls var ärbar.

Och vad vet jag? Handlarna gillade dem inte, det var klart. Men vad vet jag? Handlarna kanske inte heller var några sanningsvittnen (för att citera en gammal Georg Andersson-klassiker).

I slutänden så står man där, och undrar vad man vet egentligen.  Om någonting.
Bästa botemedlet är att få andra att bekräfta, att ta på sig sanningshatten, så att man själv slipper stå där utpekad som lögnare.

Hung

Hung. Såg första avsnittet.
Blev sugen på att följa andra.
Det är ovanligt i mitt fall.
Att vara beredd att ge sig in i tv-serieträsket.
Vi får väl se…

PS: Tack, SVT Play, för att du finns. Då kan jag se det jag aldrig hinner se klart, en annan gång. Som den här gången, då jag behövde gå och lägga mig innan Hung del 1 var slut. Men jag såg slutet. Några dagar senare.

Massive

Gammal hederlig musik, från 1991.

Den var fin, den låten.

Och videon. En enda lååååååååååååååååång tagning.

Man undrar hur mycket de förberedde och hur mycket som är au naturelle.

Massive Attack, Unfinished Sympathy