Barnen, 2011, Lennon och jag

And so this is Christmas, and what have we done… Och nytt år i morgon.

Har försökt i huvudet att se tillbaka på några bra saker i år i mitt liv:

Jag har en familj med tre underbara barn med en kvinna jag älskar. Bara en sådan sak är värt att se på med glädje och tacksamhet.

Jag och min familj har hälsan. Det är ingen självklarhet.

Jag och min familj har det gott ställt, om man jämför. Inte heller något självklart.

Så till vad jag har gjort, som jag är nöjd med.

Jag har deltagit i två motionslopp, ett på fötter och ett på MTB-cykel. Det var en rejäl kick, båda två.

Jag har läst några tunga/tjocka böcker som gav mig mycken stimulans i hjärnkontoret: Stridens skönhet och sorg, och De fattiga i Lodz.

Jag har fått bättre arbetstider och trivs bättre på jobbet, och dessutom har jag roligare då jag hinner träffa fler av mina arbetskamrater.

Barnen blir bara mer och mer självgående, klarar mycket på egen hand, och det ger oss föräldrar mer möjligheter att varva ner lite, efter de intensiva år som varit. Det är mycket värt. Vilka guldungar vi har.

För kommande året vill jag nog inte lova så mycket, mer än att jag vill bli mer omtänksam och tänka lite mer på mina nära och kära, i en vid bemärkelse inräknat föräldrar, syskon och deras familjer. Jag är dålig på det, blir lätt tunnelseende på det som ligger mitt framför en, medan jag har släkten på långt avstånd och är dålig på att upprätthålla den kontakten.

Well, för den som bryr sig om denna blogg: Gott nytt år!

Och ja, förresten: Jag ska läsa en minnesbok om John Lennon under de närmaste månaderna, hade jag tänkt. Ligger hemma och väntar. Det var 30 år sedan han gick bort. It’s a bloody shame. Vilken musik han skulle ha fortsatt att skapa.

Annonser

Skejting i stan

Yeah.

Efter ryggkraschen häromveckan gjorde jag första träningspasset i går kväll.

Eftersom det snöat och inte blivit särskilt plogat, och det var kväll, så gjorde jag det lätt för mig och skejtade (skateade?) runt längs gångvägar och gator. Det blev väl bara fem kilometer, men kändes roligt och annorlunda att fara fram på skidor där man annars brukar gå och cykla.

Nu ska ryggen få börja jobba igen. Känns bra idag. Gjorde även ett pass på väg till jobbet, då jag äntligen började cykla igen efter nära två veckor av bilåkande (pga ryggen alltså).

Känslan är ungefär den här:

Se skejtingrutt nedan.

De fattiga i Lodz

Jag kämpar, och kämpar, och sakta men säkert tar jag mig igenom.

Det handlar om Steve Sem Sandbergs tegelstensbok, De fattiga i Lodz.

Jag har läst denna fruktansvärda ghettoskildring sedan i somras någon gång.

Den är tjock. Den är tung. Det är massor av för mig svåra personnamn. Det är en fasansfull läsning om människans grymhet och anpassningsförmåga till omänskliga omständigheter. Det är i huvudsak berättelsen om Chaim Rumkowski, judeäldsten, som i sin ledarroll tog på sig kanske lika mycket ansvar för massmord som de tyska makthavarna.

Men det är också berättelsen om flertalet andra öden. Människor som led och försvann.

Det är gripande, det är omänskligt, och fruktansvärt. Men man är fast.

Problemet är att jag har svårt att få ro och tid att läsa länge. Det blir en liten glutt här, en titt där. Nu är jag inne i sista delen, kanske 50 sidor kvar eller lite mer.

Jag vill bli klar med boken. Samtidigt så vill jag det inte.

De måste inte veta

Det känns som att det är mycket i rullning nu. Mycket på spel.

Stockholmsdådet kommer nog att få konsekvenser som man möjligen kan ana i stort men inte i detalj.

Det kommer att skruvas åt ännu mer.

Mer säkerhet, mer övervakning, mer konflikt, mer klyftor, mer vi mot dom, mer islamofobi, mer sverigedemokrater, mer – dåliga saker.

Jag är orolig.

Äldste sonen vet. De pratar om det i skolan, även på lektionstid. Men de yngre sönerna vet inte. De ska inte behöva veta att det finns något så fruktansvärt som självmordsbombare.

Tids nog kommer världens onda ting att ta sig in. Men inte än. Inte när man är fem och sju år gammal. Man vill som förälder skydda dem från vetskap om världens hemskheter.

Som balsam för själen: Regina Spektor – Eet.