Våga slåss i rätt läge

För en kort tid sedan såg jag filmen Hämnden på bio.
Det var en stark och omskakande filmupplevelse.
Jag kom på mig själv med att sitta och skaka i vissa partier av filmen. Det handlade om filmens bärande partier – där principfrågan om hämndens berättigande kom upp till ytan mycket konkret.
Jag kände en tillfredsställelse när klassens rövare fick rejält med dyngstryk av ett av sina utsedda mobboffer.

Från min egen skoltid har jag minnen av stunder då jag önskat att jag reagerat annorlunda. Om inte för något annat än för att jag skulle ha känt mig mer stolt över mig själv, mer upprättad. Det var inte alltid kul i skolan, det var tufft klimat i klassen mellan killarna, mellan säg femman och nian.
Kort sagt: jag önskar att jag hade nitat någon av plågoandarna. Jag hade mycket väl kunnat. Men jag hölls tillbaka, av någon slags fruktan över att de var så mycket elakare än jag.

I lumpen sa en Stockholmskille till mig, mest på skämt men lite, delvis på allvar: Slåss inte med mig för jag är mycket elakare än du.

I Guillous bok Ondskan handlar det lite om detta när bokens Erik hotar med vilka exakta skador han ska vålla sina motståndare, just innan han går till attack. Han väckte fruktan. Och slog till, och utförde det han lovat.

En skolkamrats lillebror var trackad en tid i grundskolan. Han valde att börja träna någon sorts kampsport. Till slut konfronterade han sina plågoandar och spöade upp dom. De bråkade aldrig mer med honom. So the story says, i alla fall.

Hanne Kjöller skrev intressant i dag i DN, om att det finns en ickevåldsprincip i Sverige som inte alltid fungerar.
Hennes budskap är: det kan VISST vara rätt att slå tillbaka. Inte att slå först, men att slå tillbaka.
Läs hennes text.

Kjöller relaterar även till vad man lär sina barn. Vad ska jag lära mina pojkar om våld? Jag kommer nog att säga åt dem att inte ta någon skit, slå tillbaka om någon jävlas med dem.

Annonser

Harmageddon in Japan

Kan inte tänka mig mer fasansfulla bilder än de som synts från Japan efter fredagens skalv.
Bland de starkaste bilderna är den flodvåg som, fylld av bråte, bilar, hus, antagligen människor, jord, och till och med brinnande byggnader, vältrar sig fram och äter upp åkrar, vägar, byar, hus, allt.

Vilken mardröm. Och mardrömmen verkar fortsätta med kärnkraftshaveriet. Måtte det ta en vändning åt rätt håll.

Vi kan inte ens ana bråkdelen av konsekvenserna av denna naturkatastrof. Inte mänskligt, inte miljömässigt, inte ekonomiskt. Det här kommer att påverka världen, och självklart Japan, under lång tid.

Ottan

Att börja jobba först av alla klockan 06.00 får en att känna sig lite som Weiron i Ottan. Inte helt olikt hans jobb, faktiskt, om än inte med start redan halv fyra…! Och jag sitter och ringer folk som är vakna, dessutom, inte helt sömndruckna människor.

”Det här är Ulf Dageby med Whipped Cream”!

Spänningen fortsätter

Det rullar på i arabvärlden, de folkliga upproren som är helt logiska har ändå tagit världen med storm och slagit despoterna med häpnad.

Det är som före Sovjetunionens krackelering och före Berlinmurens fall. Ingen vågade sia om något sådant. Och så plötsligt bara hände det.

Det här är en historisk era. Man kommer att tala om det som den stora frihetsvågen i arabvärlden.

Jag hoppas att det kommernågot bättre styre till makten, ett folkvalt styre.

Men än har vi inte sett hur det blir när tyrannerna fallit.

Här en länk till det tidigare inläggets musikreferens: Fire in Cairo. The Cure 1980, då Robert Smith var ung och smal ännu…