bob hund igen!

När jag hör att bob hund är på gång igen, så blir jag glad.

Detta första smakprov är både deprimerande, poetiskt, tramsigt, förvirrande och alldeles omtumlande bra. Tycker jag det sista bara för att jag har gillat dem så länge? Sannolikt ja.

Det här liknar inget de tidigare gjort, ändå gör det det. Kanske mest i kritiken av vår samtid. Ytligheten och kommersen.

Annonser

Den här rutan mot världen

Jag har nu hamnat i ett läge där jag har gått in i den öppna sociala medie-världen. Jag är jag på flera platser utåt.

Men just här är jag bara någon, inte just jag.

Det blir inte ofta jag skriver här numera. Inte så ofta jag känner behovet, som förr. Kanske var behovet större för några år sedan, jag var kanske hårdare pressad av omständigheterna och hade få kanaler för att uttrycka mig, jag, mitt. Då blev bloggen mycket värd. Ingen vet om den utom jag. Gott så. Fortsätter så.

Här kan jag skriva helt ohämmat utan att bry mig om reaktionerna. Därför blir denna blogg kvar. Tills vidare.

Och här behöver jag inte bry mig om huruvida jag skriver ”roligt” eller ”intressant” eller ”initierat”, eller för den delen om mina åsikter överensstämmer med min yrkesroll eller min arbetsgivares policy. Här kan jag bara låta tangenterna flöda och låta det komma som det kommer. Let’s call it åsiktsfrihet utan ängslighet.

Det blir ofta musik här, numera. Men jag blickar tillbaka på en del inlägg, och känner: Det där var BRA. Det där var JAG. (Exempelvis detta.)

Det är en bra känsla.

(För övrigt undrar jag om det stora mysteriet inte är att man inte vet vilka man känner som skriver anonyma bloggar? Undrar om chefen, kollegan, you name it, sitter som jag och bloggar fritt under pseoudonym? Antaligen. Alla har vi ånga som måste pysas ut någonstans.)

För övrigt är långa blogginlägg rena döden. Ändå skriver jag långt rätt ofta. För jag bryr mig inte om att ”nå ut” här. Jag vill snarare nå in. In i mig själv.

Tror jag kommer att ha utbyte av att läsa denna blogg – om den inte förstörs genom något framtida blogg.se-serverhaveri eller omgörning – när jag blir äldre. God only knows hur länge en blogg får leva kvar i dessa tider? Kanske det inte finns bloggar av dagens snitt i framtiden?

”Vassego, vi la din samlade blogg på en server i Australien, som tyvärr har konkursat, så… nu är den borta”.

Jahapp. Så att… ja.

Maggio

Märkligt vad man kan svänga. Från att jag tidigare tyckt att Veronica Maggio var grymt överskattad och svag som sångerska, har jag svalt senaste skivan med hull och hår.

Eller rättare sagt; spelat den så många gånger på Spotify att jag inte får lyssna mer på den.

Bra skiva, starka låtar, bra sång. Tror den kommer ses som en mindre klassiker i framtiden. Kanske… sånt är svårt att slå fast. Kan bli en bumerangeffekt också… ”DEN DÄR plattan en KLASSIKER??!? Hur tänkte jag då???”