Lärt sen sist

Jo, man hänger inte med så bra numera.

I musikväg har jag äntligen lärt mig att återge EN låt med superduperhypade / kanske alltför ungdomssvenssonifierade Swedish House Mafia. Inget för mig att börja digga men det låter väl okej. Helt enkelt inget som jag behöver ha med i min skivback, så att säga.

Men intressant det där, man inser att man är på en vagn långt, långt bak i tåget när man inte har en susning om vilka låtar det är som fyller Friends Arena tre kvällar i rad. 
Låten jag lärt mig heter något… i stil med… Save The World, eh?

Lärdom nummer två är att jag har hittat den norska reggaelåten som jag bara hört i radio någon gång och fastnat för:

Den som är så härligt rak och enkel men ändå vacker i sin sköna enkelhet:
Admiral P.- Kallenavn. Inte minst kören…. wow! Sådant här gillar jag. Positive music, sådant som vänder ens humör uppåt!
 
Annonser

Läst: Den perfekte vännen

Jag har tagit mig i kragen och läst en del på sistone. Nåja, inte så mycket.
Senast avklarad bok är Den perfekte vännen av Jonas Karlsson. Ja, just han, skådespelaren med mera. Även hyfsat hyllad som författare numera.
 
Vad säga? En novellsamling. Några behagligt korta noveller, med viss knorr. Någon betydligt längre, med obehaglig stämning men intressant intrig. Den novellen, om en kontorsanställd som är jag:et som man inser är inte riktigt klok, ger intressant känsla av att vara den person som alla andra stör sig på. Fast man själv tycker att man är den ende som har rätt, och vet bäst. Obehagligt, men ganska väl skildrat ändå.
 
Sedan är det några berättartekniska knep som mer känns som ämnade för byrålådan i Karlssons samling. Som att skriva ”vi” hela tiden när det rimligen handlar om ”jag”. Påfrestande att läsa. Jag vill ha bra historier där inte berättelsen skyms av skrivtekniska experiment.
 
Men första novellen var nästan mest på pricken. Handlar om hur en man stöter ihop med en bekant på stan som han inte kan placera helt. Han funderar, grunnar, kommer inte på, vågar inte säga att han inte vet vem den andre är. Ofta kan det nog vara så. Men det brukar lösa sig. I novellen blev det svårare – de två börjar umgås, hänga. Frågetecknet dem emellan rätas inte ut förrän det är på tok för sent. Ungefär:
”Hur är det med brorsan förresten?”
”Jag har ingen bror.”
”Är du inte NN??? Vem fan är du egentligen?”
”Vem är du själv?”.
Båda hade anat att det kanske var fel alltihop.
Pinsam tystnad, snöplig sorti åt var sitt håll. Effektfullt.
Kunde hända vem som helst egentligen.

Deportees

 
 
Saken är klar.

Deportees senaste album Islands & Shores är också ett mästerverk.

Att jag tog mig så lång tid för att låta mig lyssna igenom plattan noga.

Nu är det gjort.

Och det är en svindlande njutning.

Förstås.

Älska Deportees. Gör det.