En julsaga på riktigt

Jag var med om något som liknar en Christhmas Story, en julnovell, som en berättelse direkt hämtad ur favoritfilmen Smoke, ni vet den där Harvey Keitel som streetsmart tobakshandlare drar sin enkla julstory som blir lösningen för den skrivkrampande författaren som lovat leverera en julnovell till en tidning.
Jag har barn i idrottsföreningar. Det innebär periodvis att de ska sälja lite prylar till folk för att samla in pengar. Då blir föräldrarna – jag – inkopplade när det gäller att se till att det barnen tagit på sig – blivit ålagda – blir utfört på ett bra och redigt sätt. Det såldes salami vid dörr. Sonen gick runt och sålde, lite här och där. Gick väl lite trögt men han krängde iväg, eller rättare sagt tecknade upp, fyra salami hos köpare i vårt bostadsområde. Han gick både till självägande husägare och till hyresgäster. Det var, förutsägbart eller ej, i ett hyreshus det blev problem. En familj hade svårt att betala när jag ringde upp och sa att salamin var kommen och klar för leverans.
Det stod snabbt klart att det här var en familj som har det knapert, av flera skäl säkert men det var ett hjärtknipande samtal jag hade med mamman i familjen. Jag blev beklämd, dörren mot fattigdomen hade öppnats inför mina ögon. Att inte ha råd att betala en vara på 170 kronor förrän omnågra veckor då pensionen kommer.
Det kändes… inte bra. När det sedan framgick att en pojke i familjen går i sonens klass, då blev det till att fundera. Vad fasen. Ska det vara så här? Det har talats mycket om givande inför jul detta år, lokaltidningen har haft en kampanj för barn i utsatta familjer. Vi resonerade hemma. Det kändes lätt att besluta. Vi kom fram till att vi ville leverera ändå. Kan de inte betala nu så kanske senare – eller så får de helt enkelt korven. Det har vi råd med.
Jag trampade dit en kväll då snöflingorna singlade ner över en kylig stad i norr. Parkerade cykeln, låste den utanför hyreshuset. Tog trapporna upp, allra högst upp. Ringde på. Mamman öppnade. När hon förstod mitt ärende, att jag ville leverera korven, blev hon först bekymrad – hon hade ju förklarat att hon inte kan betala förrän senare. Det var närmast en själviskt upprymd känsla av rysningar jag kände då jag fick lägga fram orden om att vi pratat om att hon kan betala senare. Eller kanske hellre, att hon kan få det som en gåva från idrottsföreningen.
Hon blev paff. Tittade på mig. ”Men oj…. nu blir jag nästan tårögd”, sa hon. Det blev jag med.
Det var bara en stadig bit salami. Men den gav förhoppningsvis en lite gladare jul för familjen. Själv kände jag mig både upprymd och beklämd efteråt. Det ska inte behöva vara så här. Och om det vore jag, så skulle jag inte vilja att folk jag inte känner kom hem till mig med gåvor som jag inte har råd att tacka nej till.
Det är någonstans där, den känslan, i kombination med att vara givaren som har turen att kunna ge bort lite av sitt eget, som jag får en olustkänsla.
Men ändå. En liten god julsaga i all sin enkelhet, var det ändå. 
 
Här är Auggie Wren’s Christmas Story ur Smoke (inte hela Keitel-berättelsen dock, men fin är den).
 
Annonser

Novell-läge

Jag har kommit in i en novellperiod. Jag har insett att det är smart att läsa noveller när man som jag sällan orkar eller hinner ligga och läsa i timtal. Just nu läser jag en trevlig och lättläst bok av tecknaren Cecilia Torudd: Livet är ett helvete. Hon skriver som hon tecknar. I stället för tre serierutor i en strip, skriver hon tre sidor per kapitel. Pang på, avklarat. Jag tar mig igenom två-tre kapitel varje gång jag läser i boken, i bara några minuter. Mycket tillfredställande för en lässugen men trött och jäktad familjefar som jag.