Moz-sommar

Det har blivit en Morrissey-sommar.
Har jobbat hårt med biografin – inte självbiografin som kom nyligen – Möten med Morrissey av Len Brown. Intressant kronologisk skildring av intervjuer med Morrissey genom åren sedan Smiths genombrott 1984 fram till solokarriären som fortlever in på 2000-talet. Inte alltid klockrent skrivet, eller översatt, men som högintresserad kan man ta det eftersom informationen om Moz är läsvärd. Han är en skarp profil och har alltid varit det. Man kan bli less på hans pessimism och sarkasmer, men det finns få som är så vassa som honom på att verbalt nagla fast problem inom politik och musikbransch.

Jo, och så har jag förstås inhandlat Morrisseys senaste platta, på CD hör och häpna. Det var ett rent impulsköp när jag såg den vid ett sällsynt besök på ett varuhus. Går aldrig i skivaffärer, har inte koll på vad som är högaktuellt nyutkommet. Men i skivhyllan stod Morriseys färska album, World Peace Is None Of Your Business. Jag tog den direkt. Den har gått rätt så varm i mina lurar sedan dess. Titelspåret är en höjdare, Istanbul och Staircase At The University andra.

 
Men det är lite komiskt att läsa NME:s insmickrande recension av albumet, där man envisas med att kasta in gamla kända Morrissey-fraser här och där: (”and in his own way – his own strange way”) etc. Lite övertydligt, om man säger. Efter att ha läst Len Browns bok vet man att NME-redaktionen gick från att avguda Smiths och Morrissey, till att ta avstånd när tiderna och trenderna ändrades, till att nu åter avguda honom. (Det kan man till exempel se här, med ett specialnummer bara om Mozzer). Vilket är helt okej i och för sig, om jag ska tycka något. Han är en unik artist som går sin egen väg, och har en fantastisk röst som förgyller svindlande sångtexter och glittrande melodier.
 
Det enda jag kan beklaga är att jag inte gick all in på Smiths och Morrissey tidigare i mitt liv, jag hakade på under 90-talet. Men det är musik som tål att lyssnas på genom tidevarven.
 
Det är en åldrad artist, förstås. Det ser man exempelvis här. Det är förstås inget fel i det. Men man påminns om sin egen utmätta tid när man ser sina idoler bli allt äldre…
Annonser

Signed, sealed, not delivered – yet

Så. Signerat papperet om äktenskapsskillnad. Hemsk upplevelse.

Nu är det bara att posta in. Hon gör det. Men hon tvekar också. Det är nära 15 år sedan förlovningen. Tre kids blev det.

Sedan; ett halvårs betänketid när man har barn. Vi planerar att försöka bo ihop för barnens skull men inte vara gifta längre. Alla komplikationer kring detta kan man ju bara fantisera om, hur det kommer att bli och vad som egentligen blir skillnad mot nuvarande tillstånd. Och när någon av oss träffar en annan…

Men i bästa fall kan vi leva som kompisar i samma hus med våra barn i några år, och sedan kanske, troligen, separerar vi på riktigt.

Om inte vi hittar tillbaka till varandra igen. Verkar inte så troligt. Min inställning är att denna lösning inte är så stor förändring och nog överskattas i hennes ögon, men gensvaret är att ”kom med något annat förslag då”. Jag har inget annat förslag än att vi antingen borde separera helt för att nå en förändring, men det vill ingen för barnens skull. Så det går ju bort. Eller fortsätta att på sikt försöka förbättra vår relation (vilket inte har gått så bra senaste tiden trots en rad familjerådgivningssamtal), oavsett om vi på pappret är gifta eller ej.

Jag tror att vi är inne i en svår och långsam process mot att utvecklas som individer och inte ta strid jämt och gå i försvarsställning, utan mer vara vänner. Men det måste få ta tid.

Det enda man kan säga är att det är en spännande, men jobbig, framtid som ligger framför oss. Men det kan ju bli bra i slutänden också, oavsett hur det blir.

Man

 Föraktet mot kränkta män kan också vara ett förakt för svaghet, ett cementerande av mansrollen där alla förväntas vara Zlatan.
 
 
Jag läser en intressant text i DN om manlighet och kränkta män. Det är intressant läsning. Dock: Har svårt för beskrivningar av män som grupp, då jag inte själv känner igen mig som dominerande alfahanne med krav på att styra och äga världen. Exempel ur ingressen är: Män är vana vid att få som de vill. Igenkänning: noll.
 

Men den avgörande anledningen till att män är mer lättkränkta än kvinnor är att olika livsförväntningar planteras i pojkar respektive flickor. Män förväntar sig att äga världen. Kvinnor förväntar sig i bästa fall att äga en man.

 

När vi generaliserar hårt försvinner nyanserna. Var inryms de pojkar som blivit vuxna män som inte trampar på kvinnor, som vill leva jämställt även om normer (även de som upprätthålls av kvinnor) säger annat, som aldrig trott att världen är deras för att de råkat födas som pojke och inte som flicka?

 

Jag har sökt ett jobb. Jag tror att jag kan få det. Om inte en kvinna med liknande kompetens sökt. Då inser jag att hon troligen väljs före mig. Jag inser att det bara är att acceptera. Troligen finns en priolista i rekryteringen som ger kvinnor företräde, fast det vet jag inte. Men jag inser att mitt läge idag är det som kvinnor i många år upplevt.

 

Jag inser det samtidigt som jag kan känna maktlösheten. Jag har numera fel kön. Jag kan vara duktig i mitt yrke, erfaren (synonym för ”gammal”, 44 år) och omdömesgill. Men jag är man. Om än jag tror att jag är en betydligt mjukare man än schablonbilden av en man. Likafullt: en man.

 

Kursiverat är citat ur artikeln, skriven av Aase Berg. Artikelns länk finns här. http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kranktheten-ar-en-man/