Cracking up

Jag har börjat få en känsla, eller kanske haft den länge, av att allt är på väg att rasa.

Det är både på jobbet och hemma. Och jag börjar titta efter sprickor i perfekta fasader.

Jag ska förklara lite mer.

Det är en tuff tid i mitt liv. Jag har en krackelerad relation som kommer att krascha helt. Det är förstås väldigt jobbigt, både för mig och övriga inblandade. Det är frostigt, stelt, ilsket. Kommunikationen brister hela tiden. Barnen kommer i kläm. Ingen är lycklig.

Och på jobbet är det tungt. Domedagsstämning, pågående förhandling om nedskärningar. Folk mår dåligt. På ett möte började en kollega att gråta. Vi är många som är pressade, stressade, och känner att vi inte får göra ett bra jobb på grund av för splittrade uppgifter och för hög belastning.

Frågan är, dags att bryta, att byta, att gå vidare, att säga nej? Kanske inte längre en fråga om OM, utan om NÄR?

Jag ser mig omkring. Och jag tror att jag ser igenom somligas fasader. Det är inte så lyckligt och präktigt hos dem, heller. Vi håller masken, tills den rämnar. Sedan går vi i däck med en smäll. Orkar vi resa oss sedan?

Annonser

Big Country

Oh Lord, Where did the feeling go?

Oh Lord, I have never felt so alone…

Rader som talar till mig från förr i låten Chance, när Big Country var ett av de bästa band jag kände till.

Skottarna som leddes av Stuart Adamson, som sorgligt lämnade livet i november 2001 för egen hand. Han hade depression i sitt liv och det tog till slut över.

Man kan tänka, om artister som inte får leva; tänk vad de hade kunnat skapa om de funnits kvar ibland oss… Å andra sidan, det är som det är och den musik som hann skapas är fantastisk.

Big Country hade ett gitarrsound med rymd, med ödsliga och plockande toner som inte liknar något annat.

De hade även grafiskt intressanta skivomslag under 80-talet. Steeltown är klassiskt omslag.

Jag minns en tid i slutet av 80-talet eller början av 90-talet då jag lyssnade mycket på plattan Peace in our time. Den var fin.

Men introduktionen till Big Country fick jag via en kamrat som hade The Crossing. Med bland annat starka och kanske mest välkända In A Big Country.

Här ett gripande videoklipp från en fredskonsert i Öst-Berlin strax före murens fall – det borde ha varit sommaren 1989. Stämningen, känslorna bland publiken, jag tror att det var ett mäktigt ögonblick för Stuart Adamson och hans band… Oh Lord…

Absolut inte yrkesrelaterat svammel

Sitter på mitt jobb. Jag är ensam. Det är ett ensamjobb på lördagkvällar. Det är bara jag. Ingen annan.

I annat land pågår viktig fotbollsmatch, Sverige-Montenegro. Jag får hålla till godo med Sportradion via datorn, då min arbetsplats inte har investerat i kanaler som täcker fotbollsmatchen. Nåja. Spela roll.

Men det som är intressant är att jag arbetar med nyheter, och just nu är nog många läsare (de som inte ser på tv-matchen) intresserade av att följa vad som händer i matchen. Synd då att jag som rattar nyhetssajten inte har tillgång till matchen, mer än via Sportradion och TT:s liverapport som ligger uppe på sajten. Nåja. Nog om det.

Jag provar ett annat bloggverktyg, eftersom jag tröttnade på Blogg.se som jag använt sedan 2007, tror jag. Den blev bara fulare och fulare i gratisvarianten, plus att den mest lockar kvinnor som gillar mode, möbler och sådant. Inget för mig, och knappast någon som läste min blogg heller. WordPress känner jag dessutom till via mitt jobb så det känns hemtamt och mer flexibelt att greja med.

Jag började blogga för att hantera tankar och känslor som jag hade i mig, men som aldrig fick sitt utlopp någonstans. Jag var mitt uppe i småbarnsåren då, intensiv tid med ont om tid för reflektioner. Det fick jag i bloggen, och särskilt då jag jobbade kväll och helg. Då fann jag små andrum att formulera sådant som har med mig och mitt liv att göra, men som jag aldrig hann eller kunde eller vågade prata med någon om.

På det viset tror jag att bloggen gjort mig till en bättre människa. Som en dagbok säkert också bidrar till ett bättre sinnestillstånd, än om man aldrig får formulera det man tänker i skrift. Jag är en skrivande människa, men jag skriver för lite, för sällan. Det jag skriver i jobbet är brukstext, utan känsla och tanke för det mesta. Bara fakta, grammatik, X säger si, Y säger så. Punkt.

I bloggandet får jag ur mig det som svider, bränner, engagerar, gör ont, gör gott, och lite annat. Fast det blir inte så ofta. Kanske återupptar jag det här mer nu, men det får vi se. Jag är ju mitt uppe i något som verkar gå åt skogen med mitt äktenskap, så jag lär behöva bearbeta saker. Just nu mår jag ärligt talat rätt risigt, även om jag är en sådan som bara kör på och köper läget, oavsett läge. Kanske inte alltid bra, man måste få gå sönder någon gång också. Kanske gör jag det snart.

Här är min gamla blogg. Den innehåller rätt mycket, och jag kommer nog ha glädje av att den finns kvar (om den gör det). Fast jag skulle helst vilja importera allt till denna blogg, men det verkar vara svårt.

Frågan är om bloggande kommer att stå sig över tid, jag tror faktiskt det. För när man nu måste vara sig själv i sociala medier, kan man i bloggen vara öppen utan förbehåll, eftersom jag skriver anonymt.

En lustig fråga i sammanhanget är dock, hur många olika kanaler kan man hantera i den digitala världen…? Jag börjar ha en del nu, på de flesta ställen är jag mig själv officiellt. Så denna kanal är unik på det viset.

När man börjar fatta

Tänk, så många år man går och tror att man förstår vad ens musikhjältar säger. Men det gör man inte.
Inte förrän långt senare har man gjort livserfarenheter som kan gå att tolka, med rätta, mot de episka sånger man växte upp med.

Wide Open Road (Triffids), The Price You Pay (Springsteen) och andra mästerverk. Alla har jag haft inom mig i decennier. Men har jag nått texternas innehåll? Har jag förstått vad det handlar om? Kanske, och kanske spelar det ingen roll. Men det känns mycket som om man behöver göra sina egna livserfarenheter, nå sina egna besvikelser, kämpa sina egna slag, bli bitter och bränd, för att förstå vad de sjunger om. Åtminstone närma sig förståelsen. Och kanske, för att förstå kunna känna medkänsla och förlåtelse. För oförätter som jag tycker mig ha drabbats av, som kanske bara var en annan människas egen livsbesvikelse eller bitterhet som spillde över, i mänsklig skörhet eller oförstånd. Eller bara dumhet.

Hela livet är som en resa mot att förstå människorna, och sig själv.
Var är jag nu? Hur vet man det?

It´s a Life of Surprises.

Ger upp blogg.se snart…

Jag har nog inget här att göra.
Men eftersom jag skriver mest för mig själv, så gör det nog inget att ingen jävel bryr sig om att läsa det jag skriver…
Blogg.se är mest en tummelplats för tjejer och kvinnor, med intressen som inte jag har. Bara att inse.
Var borde jag finnas då? Utredning pågår… Gillar Tumblr. Kanske där.

Musikminne: bastu och U2

När jag hör Running to stand still med U2, får jag minnen.
 
Av en glad kväll med folköl och grabbkompisar i den föräldrafria villan, en vårkväll på gymnasiet, då den stora bergsprängaren stod och lirade U2 medan vi bälgade folköl och bastade hejvilt.
 
Those Were Happy Days..

När man börjar fatta

Tänk, så många år man går och tror att man förstår vad ens musikhjältar säger. Men det gör man inte.
Inte förrän långt senare har man gjort livserfarenheter som kan gå att tolka, med rätta, mot de episka sånger man växte upp med.
Wide Open Road (Triffids), The Price You Pay (Springsteen) och andra mästerverk. Alla har jag haft inom mig i decennier. Men har jag nått texternas innehåll? Har jag förstått vad det handlar om? Kanske, och kanske spelar det ingen roll. Men det känns mycket som om man behöver göra sina egna livserfarenheter, nå sina egna besvikelser, kämpa sina egna slag, bli bitter och bränd, för att förstå vad de sjunger om. Åtminstone närma sig förståelsen. Och kanske, för att förstå kunna känna medkänsla och förlåtelse. För oförätter som jag tycker mig ha drabbats av, som kanske bara var en annan människas egen livsbesvikelse eller bitterhet som spillde över, i mänsklig skörhet eller oförstånd. Eller bara dumhet.
Hela livet är som en resa mot att förstå människorna, och sig själv.
Var är jag nu? Hur vet man det?

It´s a Life of Surprises.