Dagens snackis: vem ska diska?

Ibland händer det på jobbet att något tramsigt blir hett samtalsämne. Som idag. Lunchrestaurangen kontra personalpentryt, nyinförda rutiner, de som snålar och har med eget käk ska minsann inte få hämta porslin bland de som betalar för sig och får tallrikarna diskade av restaurangen. Så snålätarna ska diska själva, visserligen på ett nyinköpt specialporslin (ser ut att komma från ÖoB) inne i ett trångt pentry utan genomtänkt arbetsflöde, så att säga.

Man buffas och skuffas för att få värma sin mat och få diska efteråt, värst är om man kommer i lunchrusningen förstås…

Nå, denna gång har det tisslats och tasslats om hur vi som inte köper mat varje dag för ca 65 kronor utan tar med eget, ska hunsas omkring med. Det var en kul stund med några kollegor i det trånga pentryt vid microvågsugnarna, då vi turades om att gissla oss själva med hur lite värda vi var, inte ska väl vi få några serviceinsatser alls i princip, vi som bara tänker på oss själva och vägrar handla restaurangmat varje dag… Ironisk humor i sitt esse stod som spön i backen för ett ögonblick.

Nå igen, på eftermiddagen dimper det plötsligt ned ett meddelande i mejlen, en avisering om ett inlägg på intranätet där som regel chefer eller projektledare av olika slag delger sina klokheter, möteskallelser eller direktiv om ditt och datt. Eller för den delen, påminnelser om att diska upp efter sig i pentryt. Nu kom det ett tyckande inlägg från en i personalen som undrade över detta med diskandets omstrukturering; den som inte handlar, ska inte heller få diskat åt sig. En slutsats i inlägget var att vi kan väl få löneavdrag för att få porslinet diskat av restaurangen…

Milda himmel! En anställd ber om att få löneavdrag för att slippa diska sin lunchtallrik. Vi var många som log åt förslaget tror jag. Och nu är jag nästan förväntansfull över att se vad svaret från någon i ledningsgruppen ska bli. Eller ska bara inlägget raderas utan kommentar?

En annan lustifikation som dock fått uppstyrning, delvis genom irriterat mejl från mig, var att lokalvårdaren KASTADE allas mat och matlådor varje fredag eftermiddag. För INGEN mat får ju stå och bli GAMMAL… De som kommit för att jobba kväll på fredagen, kunde ha just satt in sin mat och gå för att värma den två timmar senare, för att då hitta en tömd matlåda kastad i sopsäcken för plaståtervinning, maten bortslängd. Förstå den ilskan för de som drabbades… En medarbetare hade varit på Ica just före jobbet, köpt en färdigrätt, lagt den i kylen, och fått den omedelbart bortkastad. Stolligheten i det…!

Det är spännande på jobbet! (Som jag snart lämnar, nytt jobb och nya tramserier kring lunchrutiner får man hoppas?!)

Annonser

Efter åtta

Gudarna ska veta (nåja, är ateist/agnostiker) att det vore jobbigt att bli solo om det inte fanns moderna tidsfördriv, alltså medier som streamad tv, bredband, wifi, smartphone och surfplatta…

Första dagarna i lägenheten var lite panikartade; knappt några möbler, inget nätverk, tv:n gick inte igång (för att jag klantade till det med sladdkopplingarna)… Vad gör man då, om man är ensam? Lyssna på musik, okej. Men man är mer kräsen numera…

Nu har jag fixat flexibelt användbara Netflix (lätt att börja, ingen bindningstid; gratis första månaden) och börjat plöja mig igenom House of Cards – en given serie för mig som älskade charmiga men seriösa The West Wing (Vita huset) och den mer komiska Weep. Allt på temat amerikansk toppolitik, med falska ränker och knipsluga baktankar bakom varje ädel fasad.

I kväll har jag knäppt i mig två 2,8:or, tre koppar kaffe, alldeles för många After Eight, och två avsnitt av House of Cards. Nu väntar ett tredje, innan inknoppning inför arbete i morgon igen.

Separationskvarteret

Det öppnas nya insikter i mitt huvud hela tiden. Jag inser att jag just har flyttat till ett kvarter med små hyreslägenheter som sannolikt är någon form av skilsmässolyor. Det vill säga – när folk flyttar i sär, då flyttar de hit. Det är både något komiskt och något sorgligt över det. Mitt hyreshus, en tvåvånings gammal gulteglad hyreskasern, står som ett av fyra runt en innergård. Det finns barn här, vilket känns skönt. Och det bor lite äldre folk också. Men det verkar vara en del i min ålder, typisk skilsmässoålder, 40 plus. En förälder till en av sönernas kompisar lär bo här, separerad, med exet boende kvar i hus i närliggande kvarter. Och via en adressajt råkade jag se att en annan karl i min ålder bor i samma uppgång som jag. Antagligen i en enrummare. Antagligen singel, kanske separerad… Nu spekulerar jag givetvis.

Nej, det vi alla ser i instagramflöden och på Facebook, om familjer som lever i harmoni i stora vackra hus, med härliga middagar, vin och gemenskap, eller tillsammans på utflykter och i skidbackar eller på solresor – det är bara en del av bilden. Det finns också många som bor separerade, med en ekonomi som går på knäna av dubbla kostnader, och som knappast vill lägga upp några bilder över det fantastiska liv man lever för tillfället. Som jag, då. Det är lätt att läsa in alla andra i sin egen sinnesstämning eller synvinkel på verkligheten, och det är förstås ett misstag. Det jag tycker och tänker är inte allas tankegods eller tyckande. Men jag har inte bara fel heller, utan ser en del av helheten ur mitt perspektiv.

Jag ser också i mitt tidigare kvarter tecken på denna separationsvåg. Par som skiljer sig, går skilda vägar, hus som säljs. Varje gång jag ser ett hus till salu, tänker jag: jaha, de också. Fast jag kanske har fel, många flyttar ju vidare tillsammans också. Men många gör det inte.

Adressändring!

Här har jag fortsatt min Golgata-vandring i bloggvärlden: https://llonglivelife.wordpress.com/
 
Intressant var att jag försökte få ut en fil på min totala blogghistorik från Blogg.se. Men det påstods att det inte gick, vilket tidigare har rapporterats på bloggar att det ska gå. Men jag förstår i och för sig, att det avhopp i stor mängd som skett från Blogg.se inte är något som uppmuntras… Well, jag bryr mig inte så mycket. Har en ny och snyggare blogg på ny adress. Men jag behöll delvis namnet.

Ensamheten

Börjar förstå vad ensamhet kan vara. Att ha varit mitt i en familj, och plötsligt stå på sidan om, och bli någon som då och då får besök. För deras skull, för min skull. Ikväll skulle en av de små ha varit med mig, men han ändrade sig. Det blir en ensam lördag kväll. Borde ju kunna bli bra ändå, jag är inte en person som är rädd för att vara själv, vara ensam. Men det är ovant, efter så många år med familjen.

Känslorna av att förstå hur helt ensamma människor har det, jämt, börjar sätta sig djupt i mitt medvetande. Jag tror det här kommer att bli en nyttig och präglande erfarenhet… Bara en sådan sak som att bo i en liten hyresrätt igen, det blir rätt annorlunda. Människorna som bor omkring en, grannen ovanpå som spelar dödsmetall på seneftermiddagarna, gubben i dörren bredvid som nyfiket kikar ut när det händer något i trapphuset. Det är en del av det vanliga livet, det här också. Men ovant, då man bott i eget hus i ett antal år.

Jag tänker att jag inte ska låta den lätta panikkänslan blomma ut i mig. Men den finns där. Jag ska behärska den och se, fokusera på, vad som är gott och bra i nuläget. Jag vet att det nuvarande tillståndet, hur jag bor, är tidsbegränsat till några månader. Sedan bor jag närmare barnen och allt blir lättare. Men det blir ju inte som förr, oavsett. Om inte något händer med oss vuxna, och vi inser, eller ser, vad vi har som vi går miste om. Och kanske kan ändra på hur vi är med och mot varandra. Jag har svårt att tro det idag. Men man vet aldrig, och allt är möjligt om man är beredd att jobba för det. Det är min inställning, men frågan är: vill jag? Vill hon? Det är för rörigt just nu, för tidigt, för mycket som hänt på kort tid för att kunna blicka framåt, höja blicken och säga något om vad som väntar framöver. Det finns en plan, men den är inte gemensam, utan låt säga parallell.

Och detta skrivs på Alla hjärtans dag… jag sände ett sms ändå till henne, för de år vi haft, önskade en bra dag. Och jag kramade barnen lite extra och sa några kärleksord.

Bröllopsfixeringen… jag håller tyst

På jobbet talar flera kollegor, som är cirka 15 år yngre än mig, om bröllop i sommar. De planerar, de funderar, de är uppspelta och spända. Vi sitter vid samma lunchbord. Jag ger några glimtar från mitt eget bröllop, bara det positiva och det som kan ses som harmlösa anekdoter. Inget om hur det blivit senare. Nu. Hur det är nu. Separation. Tigande. Tystnad. Gräl. Inskickad ansökan om skilsmässa. Två bostäder, barn som kommit i kläm. Hur kärleken tynade och försvann, ersatt av gnäll och tjat.

De får ha sin romantiska och lite naiva bild av att bröllopsfixet är stort och viktigt. Det är det ju. Då. Senare kommer annat också. Men man måste få glädja sig åt sitt bröllop. Så klart. Det är bara svårt, när man har erfarenhet av baksidorna av en relation som går i stå och krackelerar, att hålla käft. Men jag gör det rätt bra. Lite anekdoter, lite minnen, inget allvarligt.

Vi går alla genom olika faser i livet. Min fas just nu är inget att flasha med inför blivande bröllopsfirare.

Lugnet ändå

Det känns som om jag varit med om så mycket upp och ner senaste halvåret, att jag inte ens kan bli nervös inför att börja på ett nytt jobb snart.

Det känns bara lugnt inombords, och spännande, och skönt att gå vidare i någonting och att det troligtvis blir bättre. Bättre lön, är ett faktum. Hur det blir går ju inte att veta men allt verkar bra. Min nuvarande arbetsplats har haft en gradvis försämrad stämning senaste året/åren. Nedskärningar, omorganisationer, stress, mer stress, uppsägningar, mer att göra.

Så jag låter lugnet vägleda mig in i det nya arbetslivet som väntar. Jag tror att det blir som man föreställer sig. Jag föreställer mig att det blir toppen.

Jag meddelade kollegorna om mitt vägval. Jag stod verkligen i centrum den dagen. Många kom och både gratulerade till jobbet och beklagade att jag försvinner. Det känns bra att få en sådan respons. Glädje och vemod.

Till någon antydde jag att det händer väldigt mycket i mitt liv just nu, men hen vet inte allt, om separationen. Ifall personen hade ställt en följdfråga hade jag berättat mer. Men hen frågade inget. Alla är så stressade, orkar mest tänka på sina egna bekymmer, sina egna deadlines och måsten. Man missar nyanserna, hör inte vad folk säger egentligen.

Jag försöker att inte vara sådan, försöker lyssna mer på hur folk mår. Det kan öppna fördämningar, man kan bli sittande och lyssnande länge trots att man inte har egentlig tid. Men man får ta sig tid. Det stressiga arbetstempot får inte göra att vi inte hör och ser varandra, vi människor.

Osorterat om nya lägenhetslivet

Så, nu börjar turbulensen lugna ner sig, i alla fall den uppenbara, utåtriktade. Jag har en lägenhet. Jag har haft barnen här, och de är hos kompisar i grannskapet nu medan jag är ensam. Jag har fått igång tv och bredband. Att få igång dessa nutidens självklarheter blev en rejäl lättnad, efter att det varit visst mankemang med leverantören och med att jag gjort vissa felkopplingar.

Att kunna greja på nätet och se kabel-tv är rätt basalt om man är ensam. Det blir jobbigt utan. Vad ska man göra? Svårt att bara lägga sig och läsa böcker… Nu har jag inte haft någon tid över direkt. Det har varit ett race i veckan, jobba och fixa grejor omkring flytten och hjälpa ungarna med sina aktiviteter. Dessutom utan bil för det mesta, svårt att fixa möbelinköp och sådant… Men några basala möbelbeställningar har jag gjort i ett varuhus. Kommer nästa vecka. Då. Då blir det beboeligt här. Sängar och ett köksbord. Men något som alltid strular och är trist när man flyttar in, är att få upp belysning. Har inte kommit så långt med det nu. Sålunda måste jag treva mig fram i mörker när jag kommer hem på kvällen, ta mig fram till badrummet eller klädkammaren för att tända där inne. Någon hallampa finns inte – än. Ska ordnas. Men som sagt, det är svårt att få allt tipptopp på några dagar när livet i övrigt går i 190.

Jag hörde om en kollega, eller vikarierande kollega i varje fall, som tog ledigt flera dagar för att flytta… Inte aktuellt i mitt fall kan jag säga. Bara att klämma in det på ledig tid (kvällarna). Inte konstigt att jag har varit helt slut varje kväll, när jag knoppat in på min madrass. Som sagt, sänginköp på gång…

Att ha flyttat ut från det invanda, hemtrevliga huset med utrymme och liv och rörelse, och in i en liten lägenhet bara för mig – det har verkligen påverkat mig. Jag har insett att jag inte ska deppa ihop utan bara ta mig igenom detta, och se fördelarna med att ha mer egen tid. Men det följer med känslor av ensamhet, övergivenhet, sorg, besvikelse, skuldkänslor inför barnen, och en känsla av overklighet i att det har blivit som det blivit. Kommer att ta tid att komma på rätt köl mentalt igen. Att tänka på nya relationer just nu känns helt orealistiskt. Känns som: aldrig mer, ifall detta som nu kraschat är definitivt. Det vet jag, vi, inte än men jag tänker inte tro något alls. Det känns kört.

Jag tänker på barnen. Att de ska ha det så bra det går trots allt tråkigt som händer nu. De är praktiker. De ser möjligheter, som en av sönerna som sa i dag: ”Pappa, är det okej om jag kallar lägenheten för hemma?” Vad svarar man på det? Jag blev helt varm inombords och sa förstås att det var okej. Även om jag själv inte känner det som hemma, så har han kommit överens med verkligheten och bestämt att han har två hemma. Underbart.

Ute viner ovädret Ole. Inne gäller Mannen från Mallorca på TV4 Film. Kunde vara värre. Trots allt.