Raderar och frigör

fotboll

Känslan när man raderar alla framtida händelser i Google-kalendern i en varje vintervecka återkommande serie av barnträningar, eftersom säsongen är slut…

En känsla av lättnad och befrielse, efter månader av stress för att hinna med träningar och aktiviteter, kväll efter kväll, helg efter helg.

Känslan räcker… en kort stund.

Sedan varvar fotbollssäsongen upp med förnyad kraft.

Annonser

Puls

Idag kom nyhetspulsen igång. Det var en skön känsla att vara del i en nyhetshändelse och leverera bra, efter två veckor av inskolning och ”prao-känsla”.

Ska nog bli bra, det här.

Önskan

Jag skulle önska att kvällstidningarna inte skulle slå upp varje liten flyktig kommentar eller reaktion från Zlatan som om det vore något viktigt eller allvarligt som hänt.

Att göra strunt till något skenbart väsentligt kan inte ligga i publikens intresse, tänker jag.

Tassandet för Ibrahimovic är pinsamt för journalisterna. Om sportjournalistik ska tas seriöst måste den sluta med dyrkandet och fjäskandet.

Magkänslan

Har aldrig förut köpt hämtmat från en thaivagn. Har nog aldrig ens ätit thaikäk tidigare. I dag blev det premiär.

Det var gott. Jodå, helt okej. Räkor, grönsaker, ris, vårrulle.

Senare fick jag en olustkänsla. Lite orolig i magen, kallsvettig. Illamående.

Nu, några timmar senare med pytonmående, är det bättre. Hopp om livet. Tar igen skippad middag med en kopp te och rostat bröd.

Funderat på om jag borde tipsa miljökontorets livsmedelsinspektör… Jag lär nog inte gå tillbaka dit i första taget i alla fall.

Oh what a week…

Ibland kommer orden spontant på engelska när man vill beskriva något. En känsla exempelvis. Som nu.

Det har varit en rejält mastig vecka. Nytt jobb med allt vad det innebär. Intryck, information, teknik, nya termer… Tungt huvud nu. Men bra vecka i stort. Man vill bara ha den första tiden överstökad – och börja jobba i full fart igen. Nåja, den tiden kommer. Nu är min lott att vara nybörjare i några veckor till…

Keep on moving

Okej. Kör på.

Acceptera. Hantera.

Jobba. Sociala kontakter där. Bra.

Sedan träna. Rätt länge. I jobbets gym. Snart går jag aldrig dit mer, när jag bytt jobb nästa vecka.

Ta en medhavd macka eller två efteråt.

Åka och handla lite som behövs i lägenheten.

Komma hem. Käka. Dammsuga.

Ta tag i smutstvätten, tvättstuga bokad och väntar.

Lyssna på Det politiska spelet. Favoritprogram i poddform. Henrik Torehammar med flera.

Sätta sig vid datorn, en krönika att skriva (också den sista). Ska skrivas ikväll.

Först sent på kvällen får jag låta mig koppla av och kolla tv. Inte tidigare.

Så går en dag. Bra med aktivitet.

I morgon ska jag sova hos dem. Blir väldigt skönt.

The loneliness

Det gäller att hålla sig sysselsatt, när man nu fått en massa ofrivillig tid över. Annars kommer oron och ångesten krypande. Igår kväll fick jag inse att jag blev ensam igen, barnen valde annat hellre. Förstår dem mycket men är ju själv också människa med känslor. 

Tog därför en lååång promenad mellan gamla och nya hemmet, blev en sen hemkomst och därmed var lördagskvällen i stort sett slut. Men jag satte mig framför Netflix och pressade i mig House of Cards i några timmar till. Idag, efter sovmorgon, en lång träningsrunda på cykel i fint väder. Man mår så mycket bättre sedan. Nu på läktare, ser en son träna.

Men jag börjar känna mig utanför. Det är inte bra, detta. Det ställs på sin spets, allt. Har jag ett hem? Är jag en pappa som hamnat på sidan om det som var familjen? Räknas jag? Glider barnen bort från mig, sakta? Vad händer, hur ska allt bli?  Identiteten och självbilden är i gungning. Jag har inte gjort något annat fel än att misslyckas med min relation. Och om detta var vi som bekant två. Men av praktiska skäl, framlagda av min fru, var det mest logiskt att jag flyttade ut. Fast jag länge kände att det lika gärna kunde vara hon. Kan väl inte säga att hon hade fel i sak med tanke på mina jobbscheman. Men konsekvenserna blev väldigt stora för mig. Mitt liv blev kraftigt förändrat, för de andra i familjen är mycket som vanligt. Fast utan mig. De har en gemenskap kvar som jag har mist.

Skönt ändå med vårsol. Ljusar upp även sinnet.

En grym, ond dag

Livets korthet, dödens grymhet.

Idag var en svår dag på jobbet.

Det som började som en ovanligt händelserik nyhetsdag, började snart att övergå till en mardröm för många av mina kollegor och mig själv.

Ett grymt våldsbrott hade utspelat sig på en ort i vårt bevakningsområde. Först visste vi det inte, men det visade sig vara ett mord, och sedan fick vi reda på att adressen stämde överens med hemadress till en kollega. Farhågor övergick till sannolikhet, och oron övergick till visshet.

En ung kvinna med barn har bragts om livet av sin tidigare partner. En dotter, mor, släkting, kamrat, kollega, vän har ryckts bort av en brottslig handling. Mönstret är skrämmande likt många andra, när det gäller mäns våld mot kvinnor. Berusad aggressiv man tar till våld mot kvinnan. Ofta stannar det vid olika grader av misshandel, denna gång blev det fråga om mord. (Så är brottsrubriceringen av misstankarna, ännu ej bekräftat i domstol förstås).

Jag mötte henne av en slump i fredags; glad, på väg, på språng. Två dagar senare är hon död.

Jag vet inte hur man hanterar sådant. Vi reagerar alla lite olika. Krishanteringen på jobbet har gått igång, det är bra. Säkert. Man behöver prata, med varandra. Vara ledsna tillsammans. Men det går inte att komma förbi, att sådant här behöver tid. Tid att sjunka in, tid att smälta.

Hon fick ingen mer tid. Hon blev 29 år.

Det är grymt. Tre små barn blev av med sin mamma. Och sin pappa.