Den känslan

Kommer hem harmonisk efter sista kvällspasset för veckan. Det har gått bra. 

Sätter mig ner hemma vid köksbordet. Låter mig själv slappna av en stund. Tar en folköl. Nöjd. Just nu helt okej. 

Diskmaskinen brummar, annars allt lugnt i huset. 

Tar en folköl till. Sedan i säng. Är i min flock. Hos mina barn och min fru. 

De sover gott. Snart även jag.

Annonser

Utjämning

Ibland kan jag nästan tro på de som påstår att allt jämnar ut sig i längden. (Visst tror vissa på det?)

Som igår. Kör sönder cykeln rejält under träning. Får leda den hem från skogen. Blir hyfsat dyrt att fixa. 

Kommer hem. Ser att posten kommit med lönebesked från gamla jobbet. Och blir glatt överraskad över summan. Väldigt glatt överraskad. Sparad gammal semester räntar av bra. 

Går gladeligen till cykelverkstaden. Lämnar in för reparation. Kan rent av bli en helt ny cykel också…! Och lite annat kul i sommar.

Ringer en vän

Idag ringde jag en gammal vän som jag trivs väldigt bra med men pratar med alldeles för sällan.

Jag ser honom som min numera kanske bästa vän. 

Vi pratade länge. Om rätt mycket, men en hel del om relationsproblem. Han har sina, jag mina.

Det är sånt man har vänner till. Inte glömma bort dem, då glömmer de bort dig. Det är lätt hänt, åren går, man har fullt upp och glömmer det viktiga i att… ringa en vän ibland.

Drömfabriken

Allvarligt talat: när man känner sig lite extra nere och misslyckad som både förälder och partner, är det verkligen rent livsfarligt att kasta sig ut på ställen som Instagram och Facebook. Där upprätthålls ju nämligen, av de flesta, normen som gäller: att vara lyckad, kreativ, social, god förälder, bekräftad levnadskamrat, eller åtminstone en allmänt hyvens person med glatt humör och spännande intressen.

Nej, ikväll har jag inget utbyte av att se lyckliga familjer posera. Inte vad som behövs ikväll. 

Godnatt. En annan dag ska jag pränta ner något mer positivt.

När blir elefanten i rummet stor nog?

En person som jobbar inom samma företag som jag, men på annat håll, har jag träffat på tidigare då jag var på annan arbetsplats.

Personen visade då häpnadsväckande exempel på att ha stora problem med det huvudsakliga arbetsredskapet i det aktuella yrket: språket.

Personen fick inte förlängt vikariat då, på den arbetsplatsen. Jag undrar om personen fick veta varför. Orsaken var framför allt, så vitt jag vet, att personen inte kunde klara av jobbet på grund av de stora språkproblemen.

Det är inte fråga om en person född utomlands som inte lärt sig språket från grunden, utan om en person med fullgott talspråk men som visar övertydliga tecken på dyslexi. Det blev väldigt betungande för kollegorna runt omkring, i en verksamhet som bygger på snabb, skicklig och nyanserad hantering av det svenska språket.

Nu har alltså personen hittat ny arbetsplats inom samma bransch där språket är minst lika viktigt som det var på förra stället. Och jag har hamnat i sitsen att mest varje dag se och försöka rädda de värsta felen.

Det är en känslig fråga. Och det ligger på ledarnivå, inte på medarbetarnivå, att ta tag i problemet.

Problemet, elefanten, som jag ser det, är att en person som inte kan skriva begripligt, som inte klarar av att läsa in sig på ett ämne och skriva om det, inte bör arbeta som skrivande yrkesperson. Det drabbar både första, andra och tredje person. Det vill säga, personen själv, dennes medarbetare, och de personer som omfattas av det skrivna.

Det krävs en chef med ryggrad att förklara för en ung människa som antagligen vill väldigt gärna, men har stora brister i basal språkhantering. Och som tyvärr inte verkar ha insikt om problemet. Men man måste våga påpeka när det inte fungerar alls. Hur sympatisk en person än är, så måste det professionella fungera.


(Jag drog mig för att ta upp detta i bloggen men har försökt att vara så allmänt formulerad det går, för att inte peka ut personen).

Bekräftelsebehovet hos somliga 

Vissa personer i min släktnärhet – en person – har ett enormt behov av bekräftelse. Det får som effekt att hen varje gång man träffas alltid tar över samtalet och för monolog över allt hen varit med om, och om alla personer som hen har i sin omgivning – personer som i sammandrag alltid kan beskrivas som helknäppa. Det finns alltid någon arbetskamrat som hen vill ösa hånfull kritik över inför tredje part (mig bland annat). Och redogörelserna vill aldrig ta slut.

Självinsikten om att vi alla övriga också säkert har erfarenheter av liknande slag, som vi låter bli att ordrikt vräka ut över våra samtalspartners eftersom det inte är särskilt intressant, är lika med noll.  De flesta inser också att man i en grupp som umgås inte kan ta över samtalet hela tiden och prata om sig själv. Man måste lyssna också, och ge bekräftelse tillbaka till det andra säger.

Nej, hens märkliga historier ska lyftas fram i alla lägen, medan jag och andra diskret himlar lite med ögonen. Och diskret försöker flytta strålkastaren mot någon annan i sällskapet eller mot något annat samtalsämne. 

Men hen är alltid snabb på att sno tillbaka huvudrollen med ord som ”det var precis som när JAG…” eller ”har jag förresten berättat om när JAG…” etc.

Självklart finns det förklaringar till att vissa beter sig så. Frågan är ju intressant psykologiskt sett: varför får dessa personer ständigt ”märkliga personer” omkring sig att berätta om? Kanske handlar allt i hög grad mer om personen själv och dennes självbild, och inte om andra? Rent av kan en diagnos ställas.

Men man blir bra less på beteendet i sig. Oavsett orsak. Exempelvis när man träffas väldigt sällan är det ju bra om flera kommer till tals den begränsade tid man ses.

En gång 

En gång i tiden, som det heter, hade jag en inställning till relationer, som gick ut på ungefär följande: 

Duger det inte, eller funkar det inte, så får det väl vara, då.

En särdeles naiv och egoistisk inställning, jodå. Och inte så lite en taktik för att skydda sig från att såras.

Kanske har jag den i mig än. Men den rimmar inte så väl med medelålderns mer komplicerade livssituation. Kort sagt: med att ha barn.

Som 20-åring-nånting var det visserligen inte heller lätt med relationer. Men det fanns alltid en väg bort. Att lämna eller lämnas. Ett snabbt klipp av relationsband, så var det slut.

Idag… Man är förbunden med en annan person genom de underbara barn vi fått till låns ett slag under vår levnad. Att relationen mellan oss vuxna krisar ihop är en sak, barnen gör det hela till en större utmaning, så att säga. Att fega ur och gå är inget alternativ längre. Kanske tvingar det fram mognare lösningar, mer genomtänkta kompromisser. Vad vet jag?

Ljust och fräscht – eller bara plastigt?

Å än slank han hit, å än slank hon dit…

Turerna i mitt liv är omtumlande. Har jag skrivit det förr? Senaste nytt i uppdateringen av min verklighet är följande.

Jag jobbar på, det går bättre och bättre på nya jobbet. Hade en ruschig dag i veckan då jag var helt ensam utan närmaste kollegorna, och skötte mig rätt bra, om jag får säga det själv. Gick från jobbet trött men stolt och nöjd.

Pausen i relationen rullar på, separata boenden, jag i lya och hon i huset. Barnen mest där, ibland här. Även jag där, ibland, när det passar bäst så. Inget är skrivet i sten, helt, än.

Plötsligt kom en delvis ny plan in i bilden; förslag om att byta hus och flytta ihop igen. Många tankar i huvudet kring detta. Fort ska det gå. Husmarknaden skriker efter hus, folk vill köpa före augusti då sämre låneregler införs. Vi lär få ett bra pris. Behövs till att köpa ett nytt, dyrare hus.

Har försökt få veta varför byte av hus skulle göra relationen bättre, kan inte helt förstå det. Är orolig för att det är en materialistisk syn på lycka; köp nytt och må bättre. Inget som jag tror på, alls, aldrig. Förändring, är svaret. Förändring är viktigt för vissa för att kunna gå vidare. Dessutom hinner tid gå och vi kan tänka och fundera, landa i vad vi vill, hinna prata om det hela både med andra och varandra. Själv är jag fundersam kring behovet av att få ”ljust och fräscht och nytt” hela tiden.

Bankkontakter tagna, mäklarkontakter i full gång. Sälja hus, flytta till lägenhet, invänta nytt hus att bli färdigbyggt. Och vara beredd på att planerna ändras innan det blir av.

Ja. It´s a long and winding road… Är luttrad, men ogillar hastiga förändringar i helt nya riktningar. En sida som inte alltid är bra, medveten om det. Men också en trygghet i att veta att man har det man har, och inte alltid måste jaga vidare. Vi är väldigt olika, jag och hon.

Följ den rafflande fortsättningen i kommande uppdatering, någon dag i framtiden.