Få frågar hur det är

Min sits med havererad relation och komplicerade framtidsplaner är märklig. Många verkar veta att vi krisar, men få frågar. 

Det är ett jobbigt och känsligt ämne att ta på, detta med problem i äktenskap och relation. Inget man vill röra i i onödan… Antagligen för att man inte vill lägga sig i (kanske också för att det kan väcka obehagliga inre frågor om hur man själv har det – egentligen?)

Men idag fick jag detaljerade synpunkter från en ytligt bekant kvinna om vad hon ansåg om våra planer framåt. Planer som är gemensamma och inrymmer gemensam ny bostad så småningom.

I korthet sågade hon upplägget. Hon hade hört om det av min fru.

Försökte samla mig och säga något i stil med att det är komplicerat och att jag helst inte vill diskutera det öppet.

Min mesiga sida förstår henne, då hon har skiljt sig under dramatiska former. Säkert väger hennes erfarenheter in i den krassa synen på andras relationskriser. Och det är ett udda upplägg vi jobbar på just nu, det ska gudarna veta…

Men jag kan också känna, tänka: Vad faen har hon med det att göra, och vilken rätt har man att öppet och oblygt bedöma andras val och livssituation utifrån ytlig kunskap? 

Så länge jag tror på en fortsättning av relationen, även om jag tvivlat mycket, då är det vad som gäller. 

Och saker – personer – utvecklas av en kris. Kanske det därför går att hitta varandra igen. Oavsett vad olyckskorparna kraxar.

Tragikomiskt är också att de vuxna knappt vågat fråga om läget, fast de vet. Och många vuxna får veta via de egna barnen, som hört det av våra barn – eller ryktesvägen. Vore underhållande att höra vilken story barnen återger för sina päron? Menar; man vet ju knappt själv hur landet ligger i förhållandet från dag till dag, vecka till vecka. 

Då är jag ändå en av de två som är mest insatta i detta röriga drama… Inbillar jag mig.

Löpglädje

Sprang i skogen idag. Fick ett infall och sprang skidspåret. En mil, oavsett myrar och surhål.

Bara sprang.

Skön känsla. Menar; när man väl blivit blöt, spelar det ju ingen roll längre. Bara att ösa på genom terrängen.

Kändes mycket bra, med en mil i benen med tanke på att jag varit försiktig med löpningen en längre tid pga fotproblem. 

Men har kommit till en insikt: att vila fötterna länge har inte hjälpt. Lika bra att använda dem. Lite försiktigt och så, men springer gör jag. 

På framfoten, och inte så långt. Men det gör gott.

Dom man inte saknar

Så skönt det är att blicka tillbaka, och tänka: vad skönt att jag har slutat där. Jag tänker på mitt gamla jobb. Det var en stor del av mitt yrkesliv som jag gick dit varje dag och upplevde allt möjligt, från god kamratskap och stimulerande adrenalinkickar i jobbet, till surdegar när det gäller spända relationer och hetlevrade kollegor som var svåra att ha nära inpå sig.

Jag är nu på en annan arbetsplats, och självklart har jag kanske lätt att alltför tidigt ropa hej, innan bäcken är passerad. För vissa typer finns väl på de flesta arbetsplatser. Jag har nog bara inte upptäckt dem på det nya stället. Just nu upplever jag bara en lättnad och en befrielse över att några personer är borta från mitt närområde och min horisont – de var inte många men de försurade tillvaron desto mer för sin omgivning. Jag ska ge några exempel.

Elake ex-chefen

Jag tänker på den avdankade tidigare personalansvarige som med ny högre chef i huset fick återgå till fottjänstgöring, helt självförvållat eftersom han var en fruktansvärt obehaglig person att ha på en maktposition. Vi talar om position att prata lön och att lägga scheman, att spela ut folk på löpande band, att bara vara helt omotiverat dryg och jävlig med vanliga hårt arbetande kollegor.

Han blev nedplockad från sin chefspiedestal, av flera skäl säkert men jag tror att hans dåliga rykte om sig som chef bidrog starkt. Sedan fick han börja gå på tunga scheman och jag kan tro att livet möjligen manglade honom rätt bra ett tag. Men han har sakta återkommit i viss inflytandeposition, vilket han utövar med sin vanliga vedträs-smidighet. Det vill säga, klumpigt och elakt. Har stött ihop med karln några gånger då jag var involverad i ett förändringsprojekt och det var ingen lätt match. Skönt att slippa ifrån den människan.

Kvittrande karriärchefen

En annan är den kvittrande något yngre kvinnliga chefen som lägger sig i mer än hon bör, eftersom jag tycker att en bra arbetplats bör bygga på att man tror på kollegornas kompetens och inte försöker styra – och störa – för mycket. Visst, förändring och förnyelse behövs. Och jag vet att det kan låta illa att, som man, vara kritisk till en kvinnlig, och yngre, chef som klättrat snabbt och som håller hög profil. Men jag ser henne som en person och inte som kvinna, och om man inte kan återge åsikter om en chef på grund av dennes kön så blir det väldigt svårt att diskutera saker och ting. Jag blev i alla fall less på den chefens sätt att lägga sig i vad kompetenta kollegor gör, att gå utöver sina egentliga befogenheter i den roll hon egentligen hade. Det är illa när flera chefer pekar åt olika håll… Jag tror att det också grundar sig mycket på att jag inte tyckte att hennes bevisade yrkeskompetens från tidigare backar upp hennes chefssnack. Det vill säga; man vill veta att den som snackar verkligen vet vad den snackar om, och inte bara återger vad en flashig branschkonsult eller en cool mässföreläsare har trummat in om vad som är det nya stora.

Surmulna bomben

Och så har vi surmulen, som är påklistrat glad och skämtsam men egentligen är en jädra buffel, med ett snävt perspektiv på mycket och som är redo att när som helst explodera och börja skrika om han inte får silkesbehandskad behandling hela tiden. Det vill säga; som exploderar, eller närapå i alla fall, om någon ifrågasätter hans världsbild eller hans syn på hur jobbet bör utföras. Vi talar om en man som flertalet gånger under min tid har börjat skrika och svära och blivit högröd, gentemot kollegor eller utifrånkommande expertis. Men samme karl har varit inställsam och len som en teddybjörn i sin kommunikation med chefen, allt för att påföra chefen sin världsuppfattning och senare basunera ut att ”chefen höll med mig i morse när jag snackade med honom, så vi gör så här”. När det i själva verket inte ens var sant att chefen höll med. Om vad det nu var.

Alla människor som jag tycker om på min gamla arbetsplats tänker jag dock på med värme, och kanske lite saknad. Men jag har inte haft tid för att grubbla över sådana tankar så mycket, mitt eget liv rullar på i en oroande fart med relationstrassel och allt kring nya jobbet.

Det var det hela för nu.

Visning

Så trött. Städat huset igen. Visning imorgon. Nu matt nedsjunken framför tv:n med Juventus-Real Madrid.

Detta Sisyfos-arbete med visning: plocka bort allt spår av vardagligt liv, det ska vara helt opersonligt i ett visningshem… Fastän man bor där. In med saker och kläder i skåp och lådor. Dölj, göm, skym. Dammsug, torka, skura.

Då kan jag gilla att se hemnet-bilder från exempelvis fritidshus där ägarna/säljarna uppenbart skitit högaktningsfullt i mäklarens råd om att ta bort det personliga. Nej, kvar på bild finns både det ena och det andra. Precis som om man är där som en gammal vän på besök, inte som nätanonym spekulant. 

Det kanske inte ser så mäklarstrikt och homestylingfräscht ut. Men personligt.